Insvept i kärlek
Författaren bor i West Midlands, England.
”Den Helige Anden … vittnar att vi är Guds barn, han ger vårt hjärta tröst” (se Barnens sångbok, s. 56).
Abby kunde inte sitta still. Hon var så upprymd att det kändes som hon hade fjärilar i magen. Hon var på ett dop. Och inte vilket dop som helst – det var hennes dop! Abby, hennes familj och hennes vänner hade alla sjungit en primärsång tillsammans, bett och lyssnat på ett tal av mormor. Nu var det bara morfars tal kvar innan hon skulle döpas.
Morfar gick längst fram i rummet och blinkade mot henne. Han satte en stor väska på golvet. ”Abby, vi är mycket stolta över ditt beslut att döpas i dag”, sa han. ”Dopet är en dag fylld av gåvor. Du ger ett exempel till dina syskon som gåva.” Han log mot Abbys fyra yngre syskon.
”Du ger också löften till Gud”, sa morfar. ”Och han ger löften till dig. Men det finns en annan stor gåva som du får i dag.”
Morfar böjde sig ner och sträckte ner handen i väskan. Han drog ut en mjuk, vit filt och gav den till henne. ”Den här gåvan är från mig och mormor. Men det är också en påminnelse om den Helige Andens gåva som du får ta emot i dag. När du använder den här filten vill jag att du tänker på hur den Helige Anden känns. Den Helige Anden kan svepa in dig som en mjuk filt. Den kan också vägleda dig och tala om vad som är rätt.”
Abby drog filten över sina axlar. Hon log mot morfar. När han avslutade sitt tal lade hon märke till hur filten kändes. Den var varm. Den kändes lugnande. Den fick henne att känna sig trygg.
Äntligen var det dags för Abby att bli döpt. Hon steg ner i det varma vattnet och tog papa i handen. Hon tittade på sina syskon och log mot dem innan hon blundade.
Papa sa dopbönen på franska med hög men ändå mild röst. ”Je te baptise au nom du Père, et du Fils, et du Saint-Esprit. Amen.”
Det varma vattnet forsade över Abby och sedan, lika plötsligt, drogs hon tillbaka upp. Det var gjort! Hon hade blivit döpt!
Abby kramade papa hårt och steg upp ur dopbassängen. Hon bytte om från overallen till sin klänning. När hon kom ut stod maman (mamma) och hennes vänner Isobel och Florence och väntade på henne. De hjälpte henne med att knyta rosetten bak på klänningen och att kamma hennes blöta hår.
”Vi är stolta över dig!” sa mamma.
Florence log mot Abby i spegeln. ”Jag har alltid gillat att titta på dop.”
”Här, du glömde den på din stol.” Isobel räckte Abby hennes nya vita filt.
Abby höll filten intill sig medan maman och hennes vänner pratade och skrattade. Filten var varm och lugnande, precis som morfar hade sagt. Men hon kände sig inte bara varm på utsidan. Hon kände sig varm och trygg inom sig också. Hon visste i sitt hjärta att hon hade gjort rätt val och att hennes himmelske Fader var glad.
Den här varma, glada känslan var ungefär som hennes filt. Det måste vara den Helige Anden!
Abby log mot sig själv i spegeln. Hon kunde knappt vänta på att bli konfirmerad och ta emot den Helige Andens gåva så att hon alltid kunde känna så. Det skulle bli den bästa gåvan hon någonsin fått.
Illustrationer Maryn Roos