Bära Pricken
Författaren bor i Utah, USA.
Det är ungefär så Jesus hjälper oss.
”Herren ska ge dig vila från din sorg och från din fruktan” (2 Nephi 24:3).
Abbie fnissade. Glada, krumbuktande valpar hoppade runt omkring henne. Vilken skulle hon välja?
En svart valp med en vit fläck på bröstet sprang fram till henne. Han viftade med svansen och slickade hennes hand. Och Abbie visste det. Det var han som var den rätte! Hon tog upp honom.
”Den här, pappa!” Abbie kramade försiktigt om den varma valpen som skruvade på sig. ”Vi kallar honom Pricken.”
När de kom hem var Abbies syskon glada över att få träffa Pricken. Pricken viftade med svansen och rullade över på rygg för att bli kliad på magen. När pappa ställde ner matskålen grävde Pricken ner huvudet i maten!
Senare tog pappa och Abbie med Pricken på en promenad. Pappa gav Abbie kopplet.
”Håll i ordentligt”, sa pappa. ”Pricken kan bli rädd och försöka springa iväg. Du måste se till att han känner sig trygg.”
”Okej, pappa.” Abbie hoppade upp och ner. Hon kunde inte vänta!
De gick längs med gatan. Ja, Abbie och pappa gick. Pricken hoppade. Han luktade på buskar. Han skällde på ekorrar. Med några minuters mellanrum tittade han tillbaka på Abbie och pappa.
Snart kom de till ett hus med tre stora hundar. Hundarna morrade och skällde vilt bakom stängslet.
Pricken frös. Abbie försökte dra honom framåt, men han rörde sig inte.
”Det är okej. De kan inte komma åt dig”, sa hon mjukt. ”Du är säker.”
Pricken gnällde bara.
”Du kanske borde bära honom”, sa pappa. Abbie plockade upp Pricken och gick över gatan. Han darrade. När de inte kunde se hundarna längre lugnade Pricken ner sig. Han slickade Abbie i ansiktet och hon satte ner honom.
Några minuter senare började Pricken sakta ner. Han hängde med huvudet. Han lade sig ner på trottoaren.
”Kom igen”, sa Abbie. ”Vi är nästan hemma.”
Pricken blinkade mot Abbie. Han suckade.
”Å. För trött, kompis?” Abbie skrattade. Hon tog upp honom igen. Den här gången bar hon honom hela vägen hem. Pappa erbjöd sig att hjälpa till, men Pricken var inte särskilt tung. Och Abbie älskade honom och ville ta hand om honom.
Den söndagen pratade Abbies primärlärare om Jesus Kristus.
”Jesus älskar oss så mycket att han led för oss”, sa syster Oliver. ”Han kände alla våra sorger så att han kunde förstå hur vi känner oss. På så sätt kan han bära oss genom våra prövningar.”
Abbie tänkte på hur hon hade burit Pricken. Det är ungefär så Jesus hjälper oss, tänkte Abbie. Jesus kanske inte riktigt bar henne, men han hjälpte henne att känna sig starkare när hon behövde honom. Som häromkvällen, när hon var rädd för mörkret. Hon hade bett och känt sig trygg. Eller när hon var orolig för att hon skulle glömma sina läxor. Hon hade bett då och kände sig bättre – och hon kom ihåg dem!
Abbie log. Hon visste att Jesus Kristus älskade henne ännu mer än hon älskade Pricken. Och det var mycket!
Illustrationer: Alexandra Ball