Varmt, fluffigt tjänande
Författaren bor i Oregon, USA.
Vad kunde Alex göra med det extra tyget?
Alex tittade runt i tygbutiken. Det fanns massor av färger och coola mönster. Han såg några som skulle vara perfekta.
”Du mamma”, sa Alex och pekade på ett tyg med färgglada geckoödlor på. ”Gillar du de här geckoödlorna?”
”Jag tycker bättre om söta, fluffiga kaniner”, sa mamma.
Alex skrattade. ”Du vet vad jag menar! Är det här bra till halsdukarna?”
”Jag tror att dina vänner kommer att gilla det.”
Alex skulle göra halsdukar till sina vänner. Han skulle använda fotbollsmönstret till Josh, raketmönstret till José och geckomönstret till Mike.
Snart var de på väg hem med tyget. När de lämnade parkeringen såg Alex en man som höll upp en kartongskylt och bad om hjälp. Han visste att mannen antagligen inte hade något jobb eller hem. Och han såg ut att frysa! Han hade bara en tunn jacka. Alex hade en tjock vinterjacka, men han frös ändå när han gick till skolan på morgnarna.
När de kom hem visade Alex mamma honom hur han skulle lägga ut tyget rakt och mäta hur mycket han behövde för att göra en halsduk. Han klippte försiktigt tyget med sin sax. Sedan klippte han slitsar längs ändarna för att göra en frans. Snart hade Alex sex färgglada halsdukar. Det fanns också en stor hög med extra tyg.
”Kan du komma på någon annan som du vill göra presenter till?” frågade mamma.
”Egentligen inte”, sa Alex. Sedan tänkte han på mannen som höll i skylten. Han fick en idé.
På hemafton den veckan lärde Alex hela familjen att göra halsdukar. Hans mamma mätte upp dem. Hans pappa klippte tyget. Alex och hans syster gjorde de luddiga fransarna. Han gillade att göra halsdukar av tyget med geckoödlorna. Geckoödlorna verkade le åt honom när han arbetade.
”Wow”, sa Alex när de var klara. ”Vi gjorde 14 halsdukar att ge bort!”
”Vad gör vi nu?” frågade hans syster.
”Jag tycker att vi ska lägga dem i bilen”, sa Alex. ”När vi sedan ser någon som ser ut att frysa kan vi ge dem en.”
”Det är en jättebra idé!” sa pappa.
Mamma tog fram en väska ur garderoben och de lade de mysiga halsdukarna i den. ”Vi kanske kan göra en familjeutflykt någon gång för att leta efter människor som behöver halsdukar”, sa hon.
”Kan vi åka nu?” frågade Alex.
Mamma tittade ut genom fönstret. ”Jag vet inte. Det är ganska kallt ute.”
”Är det inte det som är poängen?”
Hans föräldrar log. ”Du har nog rätt”, sa mamma. ”Se bara till att klä på er ordentligt.”
Alex tog på sig sin jacka, men han märkte knappt av den kalla luften. Han visste att hans halsdukar kunde hjälpa någon, och det fick honom att känna sig varm inombords.
Illustrationer: Mark Robison