Cyklar och pojkstreck
Hans vänner sa att det skulle vara roligt. Men det kändes inte rätt.
Sam cyklade så fort han kunde uppför kullen. Han lutade sig framåt. Vinden blåste genom håret. Hans vän Liam cyklade bredvid honom.
”Börjar du bli trött?” sa Liam.
”Inte en chans!” sa Sam.
Deras vän Eric var redan framme vid parken högst upp på kullen.
”Komm schon! Kom igen!” ropade han.
Sam och Liam nådde toppen av kullen. Pojkarna ställde ifrån sig cyklarna och satte sig under ett träd.
Liam plockade upp en sten och kastade iväg den. ”Det är tråkigt!” Det fanns inte många ställen att åka till i deras lilla by i Schweiz.
”Det tycker jag också!” sa Eric. Han skrapade i jorden med en pinne.
”Vi kan fortsätta cykla”, sa Sam.
Liam rynkade på näsan. ”Vi gör ju aldrig något annat.”
”Kom så gör vi något kul!” sa Eric. Han hoppade upp och gick till cykelstället där det stod många cyklar. Sam och Liam följde efter honom.
Sam hade en konstig känsla i magen. Det som Eric och Liam tyckte var kul tyckte han ibland inte var kul. Eric och Liam gillade att reta andra barn och säga otrevliga saker på lektionerna. Men den här gången kanske det skulle bli annorlunda.
Dessutom fanns det inte så många killar i Sams klass. Om han inte var vän med Eric och Liam, vem skulle han då vara vän med?
”Vi tar bort ventilhattarna från alla däck”, viskade Eric. ”Vi kan gömma dem vid trädet.” Han satte sig på knä vid en blank, röd cykel och vred bort den lilla plasthatten från däcken.
Liam skrattade. ”Ja! Det blir jättekul!”
Sam suckade. Nej. Det var inte annorlunda den här gången. ”Jag vet inte”, sa han. ”Vi kanske borde cykla iväg.”
Eric knuffade Sam i armen. ”Men kom igen!” sa han. ”Det finns inte en enda som ser.”
”Det är bara smådelar”, sa Liam. ”Ingen kommer ens att märka att de är borta.”
Sam försökte ignorera den obehagliga känslan i magen. Att ta bort ventilhattarna skulle inte förstöra cyklarna. Han ryckte på axlarna och nickade.
De tre pojkarna vred snabbt bort alla ventilhattar från cykeldäcken och sprang tillbaka till trädet. De gömde alla hattarna under en sten och satte sig ner för att titta på cyklarna. Liam och Eric fnissade.
Snart kom en man fram till cykelstället, låste upp sin cykel och cyklade iväg.
”Där ser du. Han märkte det inte ens”, sa Liam.
Men jag gjorde det, tänkte Sam.
Resten av dagen kunde Sam inte sluta tänka på ventilhattarna. Han önskade att han kunde ge tillbaka dem, men han hade inget sätt att hitta cyklarnas ägare. Han knäböjde och berättade om det för sin himmelske Fader.
”Jag känner mig hemsk”, sa Sam. ”Jag önskar att jag aldrig hade gjort det. Snälla, förlåt mig, himmelske Fader.”
Nästa dag cyklade Sam och hans vänner till parken igen.
Återigen sa Eric: ”Vi tar ventilhattarna!”
Liam gick med på det igen.
Sam kom ihåg sin bön. Den här gången kände han sig lite modigare.
”Jag tycker inte att vi ska göra det”, sa han.
”Varför inte?” sa Liam och rynkade pannan. ”Ingen märkte det ens igår.”
”Jag skulle inte vilja att någon gjorde så med min cykel”, sa Sam. Innan någon av pojkarna hann svara hoppade han upp på sin cykel. ”Först till bageriet!” ropade han. Sedan cyklade han så fort han kunde.
Eric och Liam hoppade också upp på sina cyklar.
”Det är inte rättvist! Du har försprång”, ropade Liam.
Sam flinade när hans vänner cyklade efter honom. Han viskade ett tack till sin himmelske Fader. Nu kändes det mycket bättre.
Illustration: Shane Clester