Lag och talanger
I de bästa lagen samarbetar man och hjälper varandra att bli bättre.
”Spring, Jillian, spring!” ropade pappa. Jillians pappa var tränare för hennes fotbollslag. De tränade extra hårt för att förbereda sig för mästerskapet. Solen var varm, men Jillian fortsatte springa.
Till slut blåste pappa i visselpipan. ”Okej, vi tar en paus.”
Jillian tog sin vattenflaska och satte sig på bänken med pojkarna. Hon var den enda flickan i laget, men det hade hon inget emot. Alla samarbetade och hjälpte varandra att bli bättre. Även om hon var trött och svettig var hon glad över att få spela med sitt lag.
”Pappa, hur gick det i dag?” frågade hon.
Pappa log. ”Jättebra! Jag tycker att laget är redo för matchen.”
Jillian log tillbaka. Allt deras hårda arbete var värt besväret!
På vägen hem från träningen såg Jillian sin vän Mei. De gick i samma primärklass. Men Mei hade inte kommit till Primär på ett tag.
Jillian log mot Mei. ”Hej Mei! Jag har saknat dig i Primär. Hur är det?”
Mei stirrade ner på sina skor. ”Mamma vill inte gå i kyrkan.”
”Varför inte?”
”Jag vet inte.” Mei lyfte huvudet. ”Ok, jag måste gå.”
Jillian vinkade och såg Mei gå därifrån. Hur kan jag hjälpa Mei? undrade hon.
När Jillian kom hem spelade hon lite primärsånger på ukulelen. Sedan bad hon sina bröder att sjunga med. De sjöng tills mamma sa att maten var klar.
”Jag ska besöka syster Aurea i morgon”, sa mamma.
”Syster Aurea är Meis mamma, eller hur?” frågade Jillian. ”Får jag följa med dig? Mei har inte kommit till Primär. Och när jag träffade henne i dag verkade hon lite ledsen.”
”Visst, du kan följa med”, sa mamma.
”Jag tar med min ukulele! Jag kan spela primärsånger. Jag är säker på att hon saknar att sjunga dem”, sa Jillian.
När de kom hem till Mei nästa dag gav Jillian Mei en stor kram. Medan deras mammor pratade gick flickorna ut. Jillian spelade ukulele och Mei valde sångerna. De hade roligt med att skratta och sjunga tillsammans tills det var dags för Jillian att gå hem.
”Det var kul att ses”, sa Jillian. ”Vi har saknat dig i Primär.”
”Ja, jag önskar att jag kunde komma. Jag kanske ska fråga mamma igen.”
Nästa söndag var Mei i kyrkan. Jillian satt bredvid henne. ”Jag är så glad att du kunde komma”, sa hon.
Mei log. ”Jag med.”
Några dagar senare var det äntligen dags för den stora fotbollsmatchen. Jillian bad laget att be en bön före matchen. Sedan var det dags att spela. Jillian sprang så fort hon kunde. Hon samarbetade med sitt lag för att få bollen och göra mål. Hennes lag vann matchen!
Den kvällen när Jillian låg i sängen tänkte hon på Mei och sitt fotbollslag. Hon var glad över att vara en del av ett lag, precis som hon var glad över att vara en del av Primär. Alla hjälpte varandra. Jillian var glad att hon kunde hjälpa sina vänner, vare sig det var i kyrkan eller ute på fotbollsplanen.
Illustrationer: Marcos Calo