Jobbtestet
Det måste ha blivit fel!
”Vad vill ni jobba med när ni blir vuxna?” frågade fröken Lu klassen.
Det var lätt att svara på! Jag ville bli vetenskapsman. Jag föreställde mig att jag hade labbrock på mig och gjorde fantastiska experiment.
”I dag ska ni alla få göra ett test på datorn som visar vad ni kanske skulle tycka om att jobba med en dag”, sa fröken Lu.
Strax satt jag vid datorn och gjorde mitt test. Jag besvarade alla frågorna och tog ett djupt andetag när jag tryckte på knappen ”skicka”.
Forskare! Konstnär! Astronaut! tänkte jag medan resultatet laddades. De jobben skulle vara fantastiska.
Men resultatet nämnde inget av de jobben. Jag tittade på listan. Grafisk formgivare lät ganska coolt. Jag var inte så säker på bagare. Eller evenemangsplanerare.
Det mest överraskande var toppresultatet. Det visade att jag skulle trivas bäst som … florist.
Va? En som gör blombuketter? tänkte jag. Det måste ha blivit fel!
Men jag visste att jag hade besvarat alla frågor ärligt. Det hettade i kinderna. Jag ville inte att mina vänner skulle se mitt resultat, så jag skyndade mig att stänga av datorn.
”Coolt!” sa min bäste vän Dan. ”Mitt toppresultat blev webbdesigner!”
”Jättecoolt”, mumlade jag. ”Men tror du att det här testet verkligen har rätt när det gäller vad vi ska jobba med?”
”Tja, det är bara ett test”, sa Dan och ryckte på axlarna. ”Vilket var ditt toppjobb?”
Jag stelnade till av skräck. ”Det var säkert fel. Men det stod att jag borde bli florist.”
Mina värsta farhågor besannades. Dan började skratta.
”Jag visste att du skulle vilja jobba med att plocka blommor! Du har alltid gillat sådana konstiga saker”, skämtade Dan.
”Nähä!” fräste jag. ”Jag gillar inte ens blommor.”
Dan log och gick tillbaka till sin dator. Jag började få ont i magen. Det var så pinsamt! Hade testet rätt? Hade Dan rätt?
När jag gick hem från skolan skämdes jag fortfarande för mitt testresultat. Jag tänkte på allt jag älskade att göra, som att skapa konst och spela piano. De skilde sig ganska mycket från sådant som några av de andra pojkarna i min klass gillade.
Kanske jag är konstig, tänkte jag. Mina ögon fylldes av tårar när jag gick in.
”Hur är det med dig, Jeff?” frågade pappa. ”Har det hänt något i skolan?”
Jag satte mig ner och berättade allt om jobbtestet och hur annorlunda jag kände mig jämfört med många av de andra pojkarna.
”Vet du, Jeff”, sa han, ”din himmelske Fader gav dig dina talanger. Han älskar dig och vill att du ska utveckla dem. Och jag älskar dig också! Att tycka om andra saker än vad dina vänner gör, betyder inte att du är konstig.”
”Säkert?” frågade jag.
Pappa nickade. ”Det är meningen att vi alla ska vara olika. Jag vill att du ska älska den du är. Och kom ihåg att testet bara skulle ge dig lite förslag på vad du skulle tycka om att göra. Det betyder inte att det är det du till slut ska jobba med. Du får göra dina egna val. Men om du en dag väljer att bli florist är jag säker på att du blir bra på det!”
”Tack, pappa!” Jag gav honom en kram. Jag hade inte ont i magen längre.
Nästa dag i skolan satt Dan bredvid mig på lunchen. ”Du, Jeff”, sa han. ”Förlåt att jag skrattade åt dig. Jag tror att du blir jättebra på vilket jobb du än gör!”
”Tack, Dan”, sa jag. ”Vem vet – jag kanske kommer att äga en blomsterbutik och du får göra hemsidan åt den!”
”Kör till!” sa Dan och log. ”Kanske blir jag din första kund också!”
Illustration: Mark Robison