”Maningar vid en parkbänk”, Vägledning för de unga, feb. 2021, s. 20–21.
Maningar vid en parkbänk
Kvinnan som satt på parkbänken visste det inte än, men hon behövde prata med oss.
Illustration Bethany Stancliffe
Det var ännu en kall och regnig dag för min kamrat och mig när vi gick längs gatorna i den lilla kuststaden Los Vilos i Chile. Vi hade haft några jobbiga veckor – vi hade ingen att undervisa och det var svårt att hitta någon som ville lyssna på vårt budskap. Jag kände mig ganska missmodig, och det kändes inte som om vi hade någon framgång eftersom vi inte kunde ge några lektioner.
Min kamrat och jag gick längs en väg den kvällen när jag tittade åt sidan och såg en kvinna som satt på en parkbänk och grät. Jag bara visste att vi behövde prata med henne. Jag tittade på min kamrat och nickade åt kvinnans håll. När vi gick fram till henne kände jag starkt att hon verkligen behövde höra något som vi hade att säga, men jag kunde inte komma på vad. Jag visste bara att det var viktigt att vi pratade med henne.
Så fort hon fick syn på oss sa hon: ”Ge er iväg. Jag vill inte prata med någon.”
Jag försökte tala om för henne vilka vi var och att vi bara ville hjälpa henne, men hon lyssnade inte. Hon bad oss återigen att gå. Jag försökte komma på något att säga, men fick inte ur mig ett enda ord. Vi började gå därifrån.
Vi hade bara gått några steg när känslan att vi skulle prata med henne kom tillbaka. Jag vände mig till min kamrat och sa: ”Vi måste gå tillbaka.”
Vi gick tillbaka och exakt samma sak hände, men den här gången var hon ännu ledsnare. ”Jag behöver vara ensam. Ge er iväg.”
Jag kunde fortfarande inte komma på något viktigt att säga till henne. Det märktes att hon hade en jättejobbig dag, men jag visste inte vad det var hon behövde höra. Så jag suckade och så gick vi därifrån ännu en gång.
Vi hade kommit en bit längre bort när jag fick samma känsla igen: Gå och prata med henne.
”Jag vill inte säga det här, hermana”, sa jag, ”men vi måste verkligen gå tillbaka och prata med den där kvinnan.”
Min kamrat tyckte inte att vi skulle göra det eftersom kvinnan uppenbarligen inte var glad över att se oss.
Ärligt talat höll jag med henne och kände lite oro över att behöva gå tillbaka igen och störa kvinnan som uppenbarligen hade det svårt. Men i stället sa jag: ”Nej, jag känner verkligen att vi behöver göra det. Hon vet det inte än, men hon behöver prata med oss.”
Vi gick med försiktiga steg tillbaka till kvinnan som fortfarande satt på bänken och grät. Innan vi kom fram till henne bad jag en liten bön. Himmelske Fader, tänkte jag, hjälp mig veta vad den här kvinnan behöver höra.
Så fort vi kom fram till henne sa jag: ”Jag är ledsen att störa dig igen, men jag vill bara säga att du är ett barn till Gud. Han vill verkligen att du ska veta att han älskar dig. För det gör han. Och vi vill gärna prata med dig mer, men om du verkligen inte vill det så är det okej. Jag ville bara att du skulle få veta det.”
Hon tittade upp på oss och såg mycket lugnare ut. Hon sa: ”Det är okej om ni sätter er.”
Hon hette Veronica. Hon berättade öppenhjärtigt vad som hände i hennes liv. Hon hade stora problem med familjen och hade fått dåliga nyheter om sitt jobb. Hon hade känt sig mycket vilsen och ensam.
Vi citerade ett skriftställe från Mormons bok för henne och frågade om hon ville höra mer om evangeliet. Hon sa artigt nej men tackade oss för vårt budskap och för att vi varit så ihärdiga med att vilja prata med henne. Innan vi gick bad vi med henne på den lilla parkbänken. Vi bad om att hon och hennes familj skulle få hjälp och vägledning.
Vi såg aldrig Veronica igen, men tack vare den upplevelsen insåg jag att fastän vi kanske inte får se någon bli döpt så kan vi uttrycka kärlek, och det är en viktig del av missionsarbetet. Även små handlingar kan ha stor inverkan, så när vi får en maning – även om den känns lite skrämmande och vi inte vet varför – så är det viktigt att vi följer den. För vår himmelske Fader vet vad hans barn behöver. Även om det bästa vi kan göra är att helt enkelt berätta om Guds kärlek för någon så är det ett framsteg.