Fasta grundvalar

Det är värt besväret

flicka med armbandsur

Illustrationer Michela Buttignol

Jag har seminariet klockan sex på morgonen, före skolan. Jag vaknar jättetidigt för att äta frukost, ha familjebön och gå till kyrkan. Men ju mer jag är i seminariet, desto mer ser jag att det är värt besväret att vakna tidigt.

Lärarna är jättebra och undervisar alltid med Anden. De är kloka och vet så mycket om evangeliet, och det gjorde att jag ville gå dit och lära mig mer.

Att gå till seminariet varje morgon hjälpte mig att vara modig nog att berätta om evangeliet för två klasskamrater och hjälpte mig att förklara skrifterna. Seminariet hjälpte mig också att vara modig nog att stå för min tro. Jag lyssnade på radion en morgon när en man sa att Joseph Smith var en lögnare. Det störde mig verkligen för jag hade fått ett starkt vittnesbörd om Joseph Smith i seminariet och visste att det som mannen sa inte var sant.

Jag berättade för min seminarielärare om det och han föreslog att jag skulle skriva ett brev till mannen och bära mitt vittnesbörd om Joseph Smith. Jag skrev brevet och bar vittnesbörd om Joseph Smith och om kyrkan. Det lugnade ner mig och gjorde att jag inte kände mig så uppretad. Han svarade aldrig, men jag kände hur mitt vittnesbörd blev bekräftat medan jag skrev. Det gjorde mig jättetacksam för att jag hade fått ett så starkt vittnesbörd om profeten och evangeliet i seminariet.

Raquel B., Argentina

Tjänande i Söndagsskolan

ung man och stolar

Jag är diakon. Mina föräldrar har lärt mig att jag ska vara ett föredöme för mina vänner eftersom jag har prästadömet och eftersom jag representerar min himmelske Fader och Jesus Kristus. Det hjälper mig verkligen att välja det rätta och att titta efter möjligheter att tjäna andra. Jag vet att om jag gör sådant som är bra så ser mina vänner det jag gör och vill kanske själva göra sådant som är bra.

Efter söndagsskolan för ett tag sedan var jag i korridoren när jag såg en lärare som behövde hjälp med några stolar. Hon skulle ställa upp stolarna utanför byggnaden för en aktivitet. Hon bad mig inte att hjälpa henne men jag såg att hon behövde hjälp. Det var många stolar och hon var helt ensam. Så jag tog de flesta stolarna och ställde upp dem åt henne.

Efteråt sa läraren: ”Tack för att du hjälpte till.” Det var ingen stor grej för mig eftersom det inte tog så lång tid, men hon var verkligen tacksam, och det kändes bra. Senare berättade läraren för mamma vad jag hade gjort. Mamma sa att jag hade gjort något bra och att jag skulle fortsätta titta efter möjligheter att tjäna andra, för det är något som Kristus skulle göra.

Jag var glad och tacksam för att jag hade tjänat. Det kändes bra och fick mig att vilja tjäna oftare.

Emiliano H., Texas, USA

Om ficklampor och tacksamhet

När jag började på high school verkade det som om allt blev mycket svårare för mig. Jag var avundsjuk på andras talanger, på personer som verkade vara coolare än jag, på möjligheter som andra fick men inte jag. Jag önskade mig eller ville alltid ha något som jag inte hade.

Jag pratade med mina föräldrar om det. De påminde mig om att vår himmelske Fader alltid har gett mig allt jag behöver men att han kanske inte ger mig precis allt jag vill ha. Mina föräldrar hjälpte mig inse att när man förstår att man har allt man behöver så kan man känna frid.

Jag läste nyligen en bok som jämför tacksamhet med en ficklampa. Om man går ut på kvällen där det inte finns några gatlampor så ser man bara mörker. Men om man går ut med en ficklampa och lyser på det som finns runt omkring så kan man se allt som finns där.

Tacksamhet är som den ficklampan. När den lyser blir allt som redan finns där upplyst. Men eftersom man nu kan se det så uppskattar man det mer.

Det som är så bra med ficklampor och tacksamhet är att man kan använda dem dag och natt, oavsett var man är eller vilka omständigheter man är i. Allt man behöver göra är att trycka på knappen.

Ethan B., Utah, USA