”Psykisk ohälsa: Du kan vara till hjälp”, Vägledning för de unga, aug. 2021, s. 2–5.
Psykisk ohälsa: Du kan vara till hjälp
Det är troligt att du känner någon som upplever psykisk ohälsa. Här berättar tre personer vad andra har gjort för att hjälpa dem igenom det.
Illustrationer: Yukai Du
Vi har alla dåliga dagar – och vissa är verkligen dåliga. Föreställ dig att dina dåliga dagar bara upprepar sig och vad du än gör kommer du inte undan ett ”mörkt moln” av dåliga känslor som omger dig.
Just så kan det kännas att hantera psykisk ohälsa. Och enligt en uppskattning förväntas en av fyra människor i världen drabbas av psykisk ohälsa någon gång i livet.1
Det innebär att du eller någon du känner kanske också drabbas av det.
Psykisk ohälsa innebär inte att du är trasig. Snarare bör psykisk ohälsa ses som andra sjukdomstillstånd. Och när någon upplever det kan det vara mycket svårt. Faktum är att psykisk ohälsa kan kännas isolerande, och det kan hindra människor från att söka hjälp. Detta kan leda till bristande kommunikation och brist på kontakter, och i slutändan förlust av relationer. Och det gör bara allt svårare för dem som lider och för familj, släkt och vänner som vill hjälpa till.
Här följer tre olika personers egna upplevelser av psykisk ohälsa. De berättar vad de gjorde och vad andra har gjort för att hjälpa dem igenom det. Även om ingen har exakt samma upplevelse som någon annan kan de här berättelserna ge inspiration och vägledning.
Affektiva störningar (depression/bipolär sjukdom)
Hur mådde du när du befann dig mitt i det?
”Jag har varierande grader av depression, och när jag verkligen känner mig nere vill jag inte göra någonting. Ibland sitter jag bara i soffan och ser på teve men jag tittar egentligen inte på den – jag bara stirrar. I slutändan får jag en känsla av att människor inte vill ha något med mig att göra, och jag tror verkligen att ingen borde göra något med mig i det tillståndet. Jag har absolut ingen motivation. Jag förstod inte att jag var deprimerad eller att det påverkade mig i den utsträckningen som det gjorde förrän jag fick hjälp.”
Vad hjälpte dig?
”Andras ständiga omsorg hjälper. Jag tycker det hjälper att ha någon som är villig att lyssna. Den personen behöver inte nödvändigtvis förstå det som sägs, men det är trevligt att ha någon som bekräftar mina frustrationer och tankar.
Mina försök att ta mig ur mina ’dystra stunder’ berodde mycket på att jag bestämde mig för att göra det. Jag behövde bestämma mig för om jag ville hjälpa mig själv eller stanna kvar där nere. Mina mediciner hjälpte, men det hjälper också att komma ut ur huset och vara bland människor – bara att gå till gymmet kan få mig på bättre humör. Det svåraste var att inse att jag inte var frisk och medge det för någon annan.”
Ångest
Hur mådde du när du befann dig mitt i det?
”Ångest fick mig att känna som om hjärnan rusade 160 kilometer i timmen och som att jag inte kunde lösa någonting. Jag kände mig oorganiserad och som att jag inte kunde få grepp om livet och dagens uppgifter. Jag kände mig ensam och som att ingen visste vad jag gick igenom. Det svåraste för mig var det ständiga behovet av att jämföra mig med andra. Jag förnekade länge att jag hade ångest tills jag tog ett ångesttest hos läkaren.”
Vad hjälpte dig?
”Genuina relationer hjälpte mig att övervinna min ångest. När jag började öppna mig för människor lyssnade de och hjälpte mig förstå min eviga potential. De hjälpte mig att släppa taget om sådant som överväldigade mig men som inte var viktigt i det långa loppet.
Det känns som om alla är olika, men för att hjälpa mig själv behövde jag bli organiserad. Den enkla handlingen att planera mina dagliga uppgifter hjälpte mig känna att jag kunde hantera dagen. Jag bad också mycket. Min himmelske Fader hjälpte mig att inse att jag behövde radera mina konton på sociala medier för en tid eftersom jag jämförde mitt liv med alla andras, vilket i sin tur gav mig ångest. Det hjälpte mycket.”
Ätstörningar
Hur mådde du när du befann dig mitt i det?
”För mig är en ätstörning lika mycket fysisk som psykisk. När jag befann mig mitt i min ätstörning verkade maten ha tappat smaken. Det var inte det att jag inte ville äta, men rent praktiskt kunde jag inte förmå mig att äta. Jag hade en ständig klump i svalget som gjorde att jag inte kunde hänge mig åt något.
Jag kände mig ensam och snärjd, som om ingen kunde förstå varför jag inte kunde äta tillräckligt med mat – det var bara jag och min ätstörning. I slutändan insåg jag att det var så här jag hanterade en rad olika saker i livet. Jag kände att det enda jag kunde kontrollera i livet var vad jag stoppade i mig (eller i det här fallet vad jag inte stoppade i mig).”
Vad hjälpte dig?
”Jag hade en vän som måste ha blivit manad av Anden att prata med mig. En dag när vi småpratade sa hon till mig att hon hade lagt märke till mina underliga matvanor – att jag tog små tuggor, hoppade över måltider med mera. Även om det samtalet inte fick mig att söka hjälp just då, öppnade det en dörr som gjorde att jag slutligen kunde acceptera det faktum att jag led av en ätstörning och behövde få hjälp.
Jag började motionera regelbundet och bad med större beslutsamhet, och jag berättade för mina närmaste familjemedlemmar om min ätstörning. Motionen hjälpte mig att rensa tankarna och de ärliga samtalen jag hade hjälpte mig att ta itu med de underliggande problemen. Det var en process men jag kan äntligen säga att pizza är min favoritmat igen!”