Därför behöver jag Jesus Kristus

Tracy Y. Browning

andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap

Det är ytterst viktigt att vi förstår vår relation till Frälsaren.

”Varför behöver jag Jesus Kristus?” Det är en viktig fråga att ställa sig själv – inte det kollektiva ”alla” eller er familjs ”vi”. Utan faktiskt ”jag”. Vad är mitt svar på den frågan?

Svaret jag fann för egen del kom genom personliga troshandlingar; att dagligen sträva efter att leva efter mina förbund, däribland mitt dopförbund, och att lära mig lyssna till Herrens röst genom hans Ande. Och viktigast av allt var att svaret fokuserade på min relation till min Frälsare.

En relation till Frälsaren

Jag kan med tillförsikt räkna upp anledningar till att jag behöver mina föräldrar eller mina närmaste vänner. Jag har vårdat dessa relationer regelbundet. Deras värde i mitt liv är lika verkligt och påtagligt som den tid och ansträngning jag lägger ner på att vara nära dem med enkla saker som regelbundna samtal, lära känna dem och låta deras rättfärdiga visdom påverka mitt liv.

Vår relation till Jesus Kristus kan följa ett liknande mönster. Dagliga böner till vår himmelske Fader i Jesu Kristi namn är nödvändigt. Det är även att lära känna Frälsaren genom att utforska skrifterna, läsa profeternas och apostlarnas ord och lyssna till Anden. Jag fördjupar den relationen när jag låter allt som jag lär mig påverka mitt liv och min karaktär.

Tänk även på frälsningsplanen. Den titeln, ”frälsningsplanen”, antyder att du och jag – alla människor – behöver frälsning och att frälsning var en del av planen för det här livet. Vi behövde hjälp och kunde inte frälsa oss själva.

Men Gud sände oss till jorden med ett evigt löfte att han skulle ge oss en Frälsare, Jesus Kristus, som skulle övervinna de hinder som skiljer oss från Guds närhet.¹ Och när vi sluter ett förbund med Gud lovar han att göra allt han kan, utan att ta bort vår förmåga att välja, för att hjälpa oss hålla våra heliga löften till honom.²

Jag behövde veta att han förstod

Jag döptes när jag var 16 år och bodde i New York. Först kändes det som om jag tillbringade mycket tid med att navigera mellan min nyfunna tro, med dess förbundsrelation med Gud, och mina vänskapsrelationer.

Jag oroade mig för att jag inte skulle ha några vänner i skolan som jag kunde få kontakt med. Men mina vänner var vana vid att göra sådant som jag insåg var skadligt för min ande och inte var förenligt med att ta på mig Jesu Kristi namn. Jag visste att Jesus Kristus ville att jag skulle göra bättre val.

Det jag inte visste var om Frälsaren förstod hur konfliktfylld jag kände mig. Varje dag blev svårare när jag inbjöds att göra sådant som jag visste inte var bra. Ibland rättfärdigade jag det med att det var harmlöst, men jag visste att jag kompromissade med saker jag inte borde.

Jag behövde få veta att Frälsaren förstod hur ensam och skyldig jag kände mig när jag ens övervägde att sänka evangelienormer så att jag kunde känna samhörighet med mina vänner. Det kändes som om jag höll på att drunkna. Jag behövde räddas. Jag behövde Jesus Kristus.

När min relation till honom fördjupades

Min relation till Jesus Kristus fördjupades när jag själv förstod varför jag behövde honom. Det var när jag övergick från att bara veta att jag borde leva efter evangeliet till att förstå varför jag ville leva efter evangeliet och bad om hjälp att göra det. Jag gick helt enkelt ner på knä och utgöt mitt hjärta till Gud, med hopp om att han brydde sig om mig och mitt problem, att frälsningsplanen var avsedd att hjälpa mig, att till och med min lycka var en del av planen.

President Russell M. Nelson har sagt: ”När du och jag har ingått ett förbund med Gud blir vår relation till honom mycket närmare än innan vårt förbund slöts … Tack vare vårt förbund med Gud tröttnar han aldrig på att hjälpa oss, och vi förbrukar aldrig hans barmhärtiga tålamod med oss.”³

Jag pratade med min himmelske Fader om hur skyldig jag kände mig, hur jag inte visste vad jag skulle göra för att behålla både mina normer och mina vänner. Jag berättade att jag var olycklig och verkligen behövde hans hjälp.

Det var när jag stod på knä som jag började känna frid. Den här fridfulla känslan hjälpte mig förstå att Frälsaren visste hur det kändes och att han bryr sig – en hel del faktiskt.

När jag har blivit äldre och fått mer perspektiv inser jag att varje gång jag kommer till Gud och vädjar om hjälp eller förlåtelse verkar jag bildligt talat förflyttas till Getsemane trädgård, där vår Frälsare skälvde av smärta och började lida till både kropp och ande för de misstag och synder som skiljer oss från Gud.⁴ Det är en påminnelse om att han förstår vad jag går igenom – bättre än någon annan någonsin kan göra.

Inte ensam

När jag ställde mig upp hjälpte Anden mig att urskilja vissa saker och inspirerade mig att göra andra saker. För det första mindes jag att en av mina vänner var muslim och aldrig ombads att kompromissa med sina normer eftersom vi respekterade hennes tro och förstod att det fanns vissa saker som hon inte skulle göra. Jag kände mig inspirerad att berätta om min nya tro för mina vänner så att de också kunde förstå mer om mig och varför mina nya normer var viktiga för mig.

Jag började i liten skala. Jag berättade för en vän hur svårt det hade varit. Hon var vänlig och respektfull. Hon hjälpte mig när jag pratade med mina andra vänner. Alla förstod inte, men med tiden såg jag att de gjorde upp planer som jag kunde delta i som inte stred mot mina löften till Gud.

Jag vet att vi alla skulle behöva mer styrka för att motstå världens ständiga inflytande. Det hjälper att hålla förbunden, och Jesus Kristus är det centrala i våra förbund.⁵ Det här är det jag själv fick veta – varför jag behöver Jesus Kristus.

Att komma hem till Gud är inte något jag kan göra på egen hand. Och det finns många dagliga små steg och vardagliga upplevelser som jag – och vi alla – kommer att göra på den resan hem. Men vi som ingår och håller förbund är så välsignade att Gud ”aldrig [tröttnar] på att hjälpa oss” förrän vi kommer dit.