”Det behöver inte vara pinsamt”, Vägledning för de unga, april 2024.
Det behöver inte vara pinsamt
Hannah var inte medlem i kyrkan. Det var Natalie. Och de hjälpte varandra att komma närmare Jesus Kristus.
Illustration: Gabriele Cracolici
Hannas berättelse
Jag träffade Natalie första dagen i sexan. Jag märkte att hon inte brukade komma och hänga på söndagar och att hon hade med sig skrifterna i skolan. En dag var jag på ett tivoli med Natalie och då sa jag: ”Jag vill gå med i din kyrka.” Jag vet inte vad Natalie tänkte just då, för det här kom från ingenstans. Men från den stunden började hon berätta mer för mig om sin tro.
Senare det året följde jag med Natalie till en ungdomskonferens. En av de sista aktiviteterna på ungdomskonferensen var ett vittnesbördsmöte. Natalie bar ett särskilt vittnesbörd som motiverade mig att vilja lära mig mer.
När jag studerade evangeliet bad jag till min himmelske Fader om att få ett vittnesbörd. Snart visste jag att det jag hade lärt mig var sant. Den sommaren blev jag medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Senare frågade en vän mig vad dopet är. Jag berättade för henne om sådant som jag älskar med Jesu Kristi evangelium och om glädjen jag har funnit i Frälsaren. Min vän älskar fotboll, så jag arbetade med mitt klasspresidentskap för att planera en fotbollsaktivitet att bjuda in henne till. Och Natalie och jag studerade Mormons bok med henne genom FaceTime.
Först kändes det som ett stort ansvar att hjälpa min vän – att säga det rätta så att hon förstod eller att bjuda in henne till rätt aktiviteter. Men jag insåg att det inte handlar om att omvända någon utan om att vara kärleksfull. Om du har goda avsikter och rättfärdiga önskningar kommer allt du gör för att delta i vår himmelske Faders verk att anses vara en framgång. När du strävar efter att älska dina vänner på det sätt som Frälsaren gör, inbjuder du dem att komma till honom.
Natalies berättelse
När jag bytte till en ny skola i sexan var det en tjej som hette Hannah som åt lunch med mig och presenterade mig för nya vänner. Men jag insåg aldrig att jag samtidigt hjälpte till att presentera evangeliets principer för henne.
En dag var Hannah och jag på ett tivoli tillsammans. Helt plötsligt sa hon att hon ville bli medlem i kyrkan. Att säga att jag blev överraskad är en underdrift. Min första tanke var: Jag vet inte om hon vet hur stort åtagande det är.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men mina föräldrar sa: ”Hon är intresserad av evangeliet. Du bör bjuda med henne till församlingslägret.” Jag tänkte att det kunde vara överväldigande för Hannah att tillbringa hela veckan med oss och träffa så många nya människor. Men jag följde deras råd och bjöd med henne till lägret och till ungdomskonferensen.
Under ett vittnesbördsmöte på ungdomskonferensen kände jag att Hannah behövde få höra mitt vittnesbörd, även om en av mina största rädslor är att tala offentligt. Hannah visste att jag var rädd, och hon beundrade det faktum att jag var villig att göra det eftersom jag trodde på evangeliet.
Jag överanalyserar ofta, så när jag övervägde att bjuda in Hannah till något, tänkte jag: Hon kommer att tro att jag pressar henne att bli medlem i kyrkan. Men jag visste att det var en irrationell rädsla. Människor tycker om att bli inbjudna till saker och ting. Allteftersom tiden gick kände jag mig mer bekväm med att berätta hur det kändes. Jag lärde mig att när vi delar med oss av evangeliet handlar det om kärlek.
Det finns så mycket glädje i att dela med sig av det man älskar och värdesätter mest. Hannahs resa har inte bara förändrat hennes liv, den har också förändrat mitt liv och stärkt mitt vittnesbörd. Jag såg vilken skillnad Frälsaren gjorde för Hanna, och det hjälpte mig inse vilken skillnad han gör för mig.
Författarna är från Hawaii, USA.