Omvändelsens gudomliga gåva
D. Todd Christofferson
i de tolv apostlarnas kvorum
Endast genom omvändelse får vi tillgång till Jesu Kristi försonande nåd.
Det finns en berättelse i Mormons bok om en man som hette Nehor. Det är lätt att förstå varför Mormon, när han förkortade nephiternas tusenåriga uppteckning, ansåg det viktigt att ta med något om den här mannen och det bestående inflytande som hans lära hade. Mormon ville varna oss eftersom han visste att den här filosofin skulle dyka upp igen i vår tid.
Nehor trädde fram omkring 90 år före Kristi födelse. Han predikade ”att hela människosläktet skulle bli frälst på den yttersta dagen … ty Herren hade skapat alla människor och hade även återlöst alla människor, och till sist skulle alla människor få evigt liv” (Alma 1:4).
Omkring femton år senare kom Korihor bland nephiterna och predikade och utvecklade Nehors lära. Mormons bok säger att ”han var antikrist, ty han började predika för folket mot profetiorna om Kristi ankomst” (se Alma 30:6). Det Korihor predikade gick ut på ”att ingen försoning för människornas synder kunde ske, utan att varje människa här i livet skördade följderna av sitt eget handlande. Därför fick varje människa framgång alltefter sin begåvning, och varje människa segrade alltefter sin styrka. Och vad människan än gjorde så var det inte något brott” (Alma 30:17). De här falska profeterna och deras efterföljare ”trodde inte på att omvända sig från sina synder” (Alma 15:15).
Liksom i Nehors och Korihors dagar lever vi i en tid inte långt före Jesu Kristi ankomst — i vårt fall förberedelsetiden för hans andra ankomst. Och på liknande sätt är omvändelsens budskap ofta inte välkommet. Några påstår att om det finns en Gud så ställer han inga verkliga krav på oss (se Alma 18:5). Andra hävdar att en kärleksfull Gud förlåter all synd efter en enkel bekännelse, eller att om det finns ett straff för synden så ”kommer Gud att ge oss några rapp, och till sist skall vi bli frälsta i Guds rike” (2 Nephi 28:8). Andra förnekar liksom Korihor att Kristus existerar eller att det finns något sådant som synd. Deras lära är att värderingar, normer och till och med sanning är relativ. Av det följer att vad som än känns rätt för en själv kan inte andra döma det och säga att det är orätt eller syndigt.
Ytligt sett kan en sådan filosofi tyckas lockande, eftersom den tillåter oss att tillfredsställa varje böjelse eller begär utan oro för följderna. Genom att använda Nehors och Korihors lära kan vi bortförklara och rättfärdiga vad som helst. När profeter kommer och ropar omvändelse är det som att de ”lägger smolk i glädjebägaren”. Men egentligen borde profeternas rop tas emot med glädje. Utan omvändelse sker inga verkliga framsteg eller förbättringar i livet. Att låtsas att det inte finns någon synd lindrar inte dess börda eller smärta. Lidandet som synden för med sig innebär inte i sig att någonting förändras till det bättre. Endast omvändelse leder till ett bättre livs soliga höjder. Och naturligtvis är det endast genom omvändelse som vi får tillgång till Jesu Kristi försonings nåd och frälsning. Omvändelse är en gudomlig gåva och vi borde tala om den med ett leende på läpparna. Den leder till frihet, självförtroende och frid. I stället för att lägga smolk i glädjebägaren är omvändelsens gåva en anledning att känna äkta glädje.
Omvändelse är en valmöjlighet enbart tack vare Jesu Kristi försoning. Det är hans oändliga offer som ”frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse” (Alma 34:15). Omvändelse är det nödvändiga villkoret och Kristi barmhärtighet kraften varigenom ”barmhärtigheten tillfredsställer rättvisans krav” (Alma 34:16). Vårt vittnesbörd är detta:
”Vi vet att rättfärdiggörelsen [eller förlåtelse för synder] genom vår Herres och Frälsares Jesu Kristi nåd är rättfärdig och sann.
Och vi vet även att heliggörelsen [eller rening från syndens följder] genom vår Herres och Frälsares Jesu Kristi nåd är rättfärdig och sann för alla dem som älskar och tjänar Gud med all sin förmåga, allt sitt förstånd och all sin styrka” (L&F 20:30–31).
Omvändelse är ett omfattande ämne, men i dag vill jag bara nämna fem aspekter av den här grundläggande principen i evangeliet som jag hoppas ska vara till stor hjälp.
För det första: Inbjudan till omvändelse är ett uttryck för kärlek. När Frälsaren började ”predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nära’” (Matt. 4:17) så var det ett kärlekens budskap som inbjöd alla som ville att göra sig värdiga att förena sig med honom ”och åtnjuta det eviga livets ord i den här världen och evigt liv i den kommande världen” (Mose 6:59).Om vi inte inbjuder andra att ändra sig eller om vi inte kräver omvändelse av oss själva, då fullgör vi inte en grundläggande plikt som vi är skyldiga oss själva och andra. En eftergiven förälder, en alltför förstående vän, en räddhågad ledare i kyrkan tänker i själva verket mer på sig själv än på deras välfärd och lycka som de skulle kunna hjälpa. Ja, uppmaningen till omvändelse uppfattas ibland som intolerant eller förolämpande och ses kanske med ogillande, men när den leds av Anden är den i själva verket sann omtanke (se L&F 121:43–44).
För det andra: Omvändelse innebär en strävan att förändras. Det vore ett hån mot Frälsarens lidande i Getsemane och på korset att förvänta sig att han ska förvandla oss till änglavarelser utan verklig ansträngning från vår sida. Snarare söker vi hans nåd, som fullkomnar och lönar vår hängivna strävan (se 2 Nephi 25:23). Kanske borde vi när vi ber om barmhärtighet också be om tid och möjlighet att verka och sträva och övervinna. Herren ler förvisso mot den som önskar komma värdig till domen, den som dag efter dag beslutsamt arbetar på att ersätta svaghet med styrka. Verklig omvändelse, verklig förändring, kan kräva upprepade försök, men det finns något ädelt och heligt i sådan strävan. Gudomlig förlåtelse och läkedom strömmar naturligt till en sådan själ, för ”dygd älskar dygd, ljus håller sig till ljus, barmhärtighet har medlidande med barmhärtighet och gör anspråk på sina egna” (L&F 88:40).
Med hjälp av omvändelse kan vi ständigt förbättra vår förmåga att leva efter den celestiala lagen, för vi inser att ”den som inte kan hålla ett celestialt rikes lag kan inte uthärda en celestial härlighet” (L&F 88:22).
För det tredje: Omvändelse är inte bara att överge synden utan också ett beslut att lyda. I Bible Dictionary står det: ”Omvändelse innebär att vända sitt hjärta och sin vilja till Gud och att överge synden, som vi har en naturlig böjelse för.”1 Ett av flera exempel på den här lärdomen i Mormons bok finner vi i Almas ord till en av hans söner:
”Därför befaller jag dig, min son, i fruktan för Gud, att du avstår från din ondska,
att du vänder dig till Herren av hela din själ, förmåga och styrka” (Alma 39:12–13; se också Mosiah 7:33; 3 Nephi 20:26; Mormon 9:6).
För att omvändelsen ska vara fullständig måste den omfatta inget mindre än ett förbund att lyda honom. Vi kallar det här förbundet dopförbundet eftersom det sker genom dop i vatten (se Mosiah 18:10). Frälsarens eget dop, som gav oss det exempel som vi skulle följa, bekräftade hans förbund att lyda Fadern. ”Men trots att han är helig visar han människobarnen att han i köttet ödmjukar sig inför Fadern och betygar för Fadern att han vill vara honom lydig genom att hålla hans bud” (2 Nephi 31:7). Utan det här förbundet förblir omvändelsen ofullständig och syndernas förlåtelse ouppnådd.2 Med professor Noel Reynolds minnesvärda ord: ”Valet att omvända sig är ett val att riva broar åt alla håll [efter att ha beslutat sig] för att alltid bara följa en väg, den väg som leder till evigt liv.”3
För det fjärde: Omvändelse kräver att det finns en allvarlig föresats och en vilja att hålla ut, också i smärta. Om vi tar fram en lista med bestämda steg i omvändelseprocessen kan det vara till hjälp för somliga, men det kan också leda till ett mekaniskt avbockande utan verklig känsla eller förändring. Sann omvändelse är inte ytlig. Herren ger oss två övergripande krav: ”Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem” (L&F 58:43).
Att bekänna och att överge är starka begrepp.De innebär så mycket mer än ett flyktigt: ”Jag erkänner, förlåt!” Bekännelse är ett djupt och ibland kvalfullt erkännande av felsteg och synder mot Gud och människa. Sorg och ånger och bittra tårar åtföljer ofta ens bekännelse, i synnerhet om ens handlingar har vållat en annan person smärta eller, vad värre är, har fört någon annan in i synd. Det är denna djupa vånda, när man ser tingen som de verkligen är, som får en att likt Alma ropa: ”O Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig som befinner mig i bitterhetens galla och är omsluten av dödens eviga kedjor” (Alma 36:18).
Med tron på den barmhärtige Återlösaren och hans makt vänds förtvivlan i hopp. Ens hjärta och önskningar förändras och synden som lockade en blir alltmer avskyvärd. En fast föresats att överge synden och att i största möjliga utsträckning gottgöra den skada man vållat växer nu i det nya hjärtat. Den här fasta föresatsen mognar snart till ett förbund att lyda Gud. När det förbundet är på plats, då kommer den Helige Anden, den gudomliga nådens budbärare, med lindring och förlåtelse. Man känner sig manad att utropa, återigen med Alma: ”O vilken glädje, och vilket förunderligt ljus jag såg! Ja, min själ fylldes med glädje, lika stor som min smärta hade varit” (Alma 36:20).
Varje smärta i omvändelsen kommer alltid att vara mycket mindre än den smärta som krävs för att tillfredsställa rättvisans krav för olösta överträdelser. Frälsaren sade inte mycket om vad han utstod för att tillfredsställa rättvisans krav och sona våra synder, men han sade följande beskrivande ord:
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.
Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ — och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken” (L&F 19:16–18).
För det femte: Oavsett priset som omvändelsen kräver uppslukas det av förlåtelsens glädje. I ett generalkonferenstal med titeln ”Förlåtelsens strålande morgon” gjorde president Boyd K. Packer den här jämförelsen:
”I april 1847 ledde Brigham Young det första kompaniet av pionjärer från Winter Quarters. Vid samma tid, ungefär 260 mil västerut, kämpade de kvarlevande från Donner-sällskapet sig nedför sluttningarna på Sierra Nevada-bergen in i Sacramento-dalen.
De hade tillbringat den våldsamma vintern fångade i snödrivorna nedanför toppen. Att någon överlevde dessa dagar och veckor och månader av svält och obeskrivliga plågor är helt ofattbart.
Bland dem fanns den femtonårige John Breen. På natten till den 24 april kom han till Johnsons ranch. Många år senare skrev John:
’Det var långt efter skymningen när vi kom till Johnsons ranch, så den första gången jag såg den var tidigt på morgonen. Vädret var vackert, marken var täckt med grönt gräs, fåglarna sjöng högt uppe i träden, och resan var över. Jag kunde knappt tro att jag var vid liv.
Den scen jag såg den där morgonen tycks ha etsat sig fast i mitt sinne. Det mesta av händelserna har suddats bort från mitt minne, men jag kan alltid se lägret nära Johnsons ranch.’”
President Packer sade: ”Först var jag förbryllad över hans ord att ’det mesta av händelserna har suddats bort från mitt minne’. Hur kunde långa månader av otroligt lidande och plågor försvinna från hans minne? Hur kunde den hårda vintern ersättas av en strålande morgon?
Vid närmare eftertanke fann jag det inte förbryllande alls. Jag har sett något liknande hända med människor jag känner. Jag har sett människor som tillbringat en lång vinter med skuld och andlig svält komma fram till förlåtelsens morgon. När den morgonen kom hade de lärt följande:
’Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem’ [L&F 58:42].”4
Med tacksamhet accepterar och vittnar jag om att vår Herres ofattbara lidande, död och uppståndelse ”åstadkommer omvändelsens villkor” (Helaman 14:18). Omvändelsens gudomliga gåva är nyckeln till lycka här och i livet efter detta. Med Frälsaren ord och i ödmjukhet och kärlek inbjuder jag alla: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt. 4:17). Jag vet att om ni tackar ja till denna inbjudan så finner ni glädje både nu och för evigt. I Jesu Kristi namn, amen.