Bönens privilegium
J. Devn Cornish
i de sjuttios kvorum
Bönen är en av Guds dyrbaraste gåvor till människan.
Min kära bröder och systrar, Gud vår Fader är inte en känsla eller en föreställning eller en kraft. Han är en helig person, med ansikte och händer och en förhärligad, odödlig kropp, som skrifterna lär. Han är verklig. Han känner var och en av oss personligen och älskar oss alla. Han vill välsigna oss.
Jesus sade:
”Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd,
eller en orm, när han ber om en fisk?
Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom” (Matt. 7:9–11).
Kanske en personlig upplevelse kan hjälpa till att belysa det här. När jag som ung läkare gjorde min specialisttjänstgöring på Bostons barnsjukhus arbetade jag långa dagar och cyklade för det mesta mellan sjukhuset och vårt hem i Watertown i Massachusetts eftersom min hustru och barnen behövde bilen. En kväll när jag cyklade hemåt efter ett längre pass på sjukhuset var jag slutkörd och hungrig och aningen missmodig. Jag visste att jag inte bara behövde skänka min hustru och våra fyra små barn min tid och energi när jag kom hem utan också en glad inställning.Ärligt talat hade jag svårt att ens fortsätta trampa.
Jag visste att jag skulle komma förbi ett gatukök som sålde grillad kyckling, och jag kände att jag inte alls skulle vara lika hungrig om jag kunde rasta där och äta en bit kyckling på vägen hem. Jag visste att de hade ett specialerbjudande på kycklingben för 29 cent styck, men när jag tittade i plånboken var allt jag hade en femcentare. Medan jag fortsatte att cykla berättade jag för Herren om min situation och frågade om han inte i sin nåd kunde låta mig få hitta en tjugofemcentare på gatan. Jag sade att jag inte behövde det som ett tecken men att jag skulle vara djupt tacksam om han ville ge mig den välsignelsen.
Jag började titta mer intensivt på marken men såg ingenting. Jag försökte bevara en trosstark men ödmjuk inställning där jag cyklade och närmade mig gatuköket. Plötsligt, nästan mitt emot gatuköket på andra sidan vägen, såg jag en tjugofemcentare på marken. Tacksam och lättad plockade jag upp den och gick och köpte kycklingen. Jag njöt av varje tugga. Sedan cyklade jag hem glad i hågen.
I sin nåd hade himlens Gud, alltings Skapare och Härskare, hört en bön om en ytterst liten sak. Man kan med fog fråga sig varför han skulle befatta sig med en sådan småsak. Jag får den uppfattningen att vår himmelske Fader älskar oss så mycket att det som är viktigt för oss också blir viktigt för honom, bara därför att han älskar oss. Hur mycket mer skulle han inte vilja hjälpa oss med de stora och viktiga saker vi ber om som är rätt (se 3 Nephi 18:20)?
Ni barn, ungdomar och vuxna, tro på att er kärleksfulle himmelske Fader så gärna vill välsigna er. Men eftersom han inte vill inkräkta på vår handlingsfrihet så måste vi be om hans hjälp. Detta görs vanligen genom bönen. Bönen är en av Guds dyrbaraste gåvor till människan.
Vid ett tillfälle sade Jesu lärjungar: ”Herre, lär oss att be” (Luk. 11:1). Till svar gav Herren oss ett exempel som skulle kunna vägleda oss när det gäller nyckelprinciperna för bön (se Russell M. Nelson, ”Lärdomar från Herrens bön”, Liahona, maj 2009, s. 46–49; se också Matt. 6:9–13; Luk. 11:1–4). Jesu exempel lär oss följande:
Vi börjar med att tilltala vår himmelske Fader: ”Fader vår, som är i himlen” (Matt. 6:9). Vi har förmånen att få vända oss direkt till vår Fader.Vi ber inte till någon annan varelse. Kom ihåg att vi har blivit uppmanade att inte rabbla böner, att inte använda Faderns namn för ofta när vi ber.1
”Helgat blive ditt namn” (Matt. 6:9; Luk. 11:2). Jesus vände sig vördnadsfullt till Fadern, erkände hans storhet och lovprisade och tackade honom. Att vörda Gud och att innerligt och specifikt tacka honom är en av nycklarna till verksam bön.
”Komme ditt rike. Ske din vilja” (Matt. 6:10).Vi erkänner villigt vårt beroende av Herren och uttrycker vår önskan att göra hans vilja, även om den inte överensstämmer med vår egen. Kyrkans engelska bibelordbok förklarar: ”Bönen är den handling varigenom Faderns vilja och barnets vilja bringas i överensstämmelse med varandra. Ändamålet med bönen är inte att förändra Guds vilja utan att för egen och andras del utverka de välsignelser som Gud redan är villig att ge, men som vi måste be om för att få” (Bible Dictionary, ”Prayer”).
”Ge oss i dag vårt bröd för dagen” (Matt. 6:11; se också Luk. 11:3). Vi ber om sådant som vi önskar av Herren. Det är viktigt att vi är ärliga när vi ber Gud om något. Det vore till exempel inte helt ärligt att be Herren hjälpa oss på en skrivning om vi inte varit uppmärksamma under lektionerna, gjort läxorna eller läst på inför skrivningen. Ofta när jag ber så puffar Anden på mig att medge att det finns mer jag bör göra för att få den hjälp jag ber Herren om. Då måste jag förplikta mig och göra min del. Det strider mot den himmelska ordningen att Herren skulle göra något för oss som vi kan göra själva.
”Och förlåt oss våra skulder” (Matt. 6:12), eller i en annan version: ”Förlåt oss våra synder” (Luk. 11:4). En väsentlig och ibland bortglömd del av personlig bön är omvändelse. Och för att omvändelsen ska fungera måste den vara konkret, djupgående och varaktig.
”Såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss” (Matt 6:12; se också Luk. 11:4). Frälsaren gjorde en tydlig koppling mellan att vi får förlåtelse för våra synder och att vi förlåter dem som har förbrutit sig mot oss. Ibland är det som andra har gjort mot oss ytterst smärtsamt och svårt att förlåta eller glömma. Jag är så tacksam för den tröst och läkedom jag har funnit i Herrens inbjudan att släppa smärtan och överlämna den till Herren. I Läran och förbunden, kapitel 64, säger han:
”Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.
Och ni bör säga i era hjärtan: Låt Gud döma mellan mig och dig och löna dig efter dina gärningar” (verserna 10–11).
Sedan måste vi låta saken falla helt och hållet och låta Herren ta över, om vi vill bli läkta.
”Och tillåt oss inte att inledas i frestelse, utan befria oss från det onda” (JSÖ, Matt. 6:14i Handledning för skriftstudier). Således kan vi i våra böner inleda skyddsprocessen att ta på oss hela Guds vapenrustning (se Ef. 6:11; L&F 27:15) genom att se fram emot den kommande dagen och be om hjälp med de ibland skrämmande saker vi kan ställas inför. Mina kära vänner, glöm inte att be Herren att beskydda och vara med er.
”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet” (se KJV Matthew 6:13). Hur lärorikt är det inte att Jesus avslutade den här bönen med att på nytt lovprisa Gud och uttrycka sin vördnad och undergivenhet inför Fadern. När vi uppriktigt tror att Gud regerar över sitt rike och att han har all makt och all härlighet, då erkänner vi att det är han som leder det hela, att han älskar oss med fullkomlig kärlek och att han vill att vi ska vara lyckliga. Jag har funnit att en av hemligheterna bakom ett lyckligt liv är att inse att jag blir lyckligare om jag gör saker och ting på Herrens sätt än om jag gör dem på mitt eget.
Risken finns att någon känner att han eller hon inte är bra nog för att be. Den tanken kommer från den onde ande som lär oss att vi inte ska be (se 2 Nephi 32:8). Det är lika tragiskt att tänka att vi är för syndiga för att be, som det är för en svårt sjuk person att tro att han är för sjuk för att gå till doktorn!
Vi får inte tro att någon bön, hur uppriktig den än må vara, är särskilt verksam om allt vi gör är att be den. Vi ska inte bara be våra böner, vi måste också leva i enlighet med dem.Herren har större behag i den person som ber och sedan handlar än den som bara ber. Det är i stort sett med bön som det är med medicin: Den är bara verksam om vi använder den enligt anvisningen.
När jag säger att bönen är en ljuvlig förmån så är det inte bara för att jag är tacksam att jag kan tala med min himmelske Fader och känna hans Ande när jag ber. Det är också för att han faktiskt svarar och talar till oss. Men hans sätt att tala till oss är vanligtvis inte med hörbara ord. President Boyd K. Packer förklarade: ”Inspirationens ljuva och stilla röst kommer mer som en känsla än som ett ljud. Ren intelligens kan tala till sinnet … Denna vägledning kommer som tankar, som känslor, genom intryck och maningar” (”Bön och maningar”, Liahona, nov. 2009, s. 44).
Ibland tycks vi inte få svar på våra uppriktiga och ihållande böner. Det krävs tro för att minnas att Herren svarar i sin egen tid och på sitt eget sätt för att kunna välsigna oss optimalt. Och ofta inser vi, vid närmare eftertanke, att vi redan vet mycket väl vad vi bör göra.
Men bli inte modlös om det här inte genast fungerar för dig. Det är som att lära sig ett främmande språk. Det krävs övning och ansträngning.Men du kan lära dig Andens språk, och när du gör det så får du stor tro och kraft i rättfärdighet.
Jag sätter stort värde på det råd som vi har fått av vår älskade profet, president Thomas S. Monson, som sade: ”Till alla som hör min röst och som kämpar med utmaningar och svårigheter, stora som små: Bönen ger andlig styrka, den är vägen till frid. Bönen är vårt sätt att söka kontakt med vår Fader i himlen, som älskar oss. Tala till honom i bön och lyssna sedan på svaret. Underverk åstadkoms genom bön” (”Var ditt bästa jag”, Liahona, maj 2009, s. 68–69).
Jag är djupt tacksam för förmånen att få vända mig till min himmelske Fader i bön. Jag är tacksam för de otaliga gånger han har hört och svarat mig. Eftersom han svarar mig, ibland även med profetia eller underverk, vet jag att han lever. Jag vittnar också ödmjukt om att Jesus, hans helige Son, är vår levande Frälsare. Det här är hans kyrka och rike på jorden. Det här verket är sant. Thomas S. Monson, som vi så innerligt ber för, är hans profet. Om allt detta vittnar jag med full visshet, i Jesu Kristi namn, amen.