Endast genom rättfärdighetens principer

Äldste Larry Y. Wilson

i de sjuttios kvorum

Visa föräldrar förbereder sina barn för att klara sig själva. De skapar möjligheter till utveckling medan barnen skaffar sig den andliga mognaden att utöva sin handlingsfrihet på rätt sätt.

Ungefär en månad efter det att vi gift oss begav min hustru och jag oss ut på en lång bilresa. Hon körde och jag försökte koppla av. Jag säger försökte för motorvägen vi körde på hade rykte om sig att ha många fartkontroller och min hustru hade en liten tendens att bli för tung i foten på den tiden. Jag sade: ”Du kör alldeles för fort. Sakta ner.”

Min unga brud tänkte för sig själv: ”Jag har kört bil i nästan 10 år och förutom min bilskollärare har ingen annan tidigare talat om för mig hur jag ska köra.” Så hon svarade: ”Vad ger dig rätt att tala om för mig hur jag ska köra?”

Ärligt blev jag helt ställd av hennes fråga. Så jag gjorde mitt bästa för att leva upp till mitt nya ansvar som gift man, och sade: ”Därför att jag är din make och jag bär prästadömet.”

Bröder, ett snabbt tips: Om ni någonsin befinner er i en liknande situation så är det där inte rätt svar. Och jag är glad att kunna rapportera att det var första och sista gången jag gjorde det misstaget.

Läran och förbunden förklarar att rätten att använda prästadömet i hemmet eller någon annanstans är direkt förknippad med att vi lever rättfärdigt: ”Himlens krafter … kan [inte] kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer.”¹ Det står vidare att vi förlorar den kraften när vi försöker ”utöva kontroll eller herravälde eller tvång över människobarnens själar genom någon grad av orättfärdighet”.²

Detta skriftställe säger att vi måste leda genom ”rättfärdighetens principer”. Dessa principer gäller alla ledare i kyrkan liksom alla fäder och mödrar i hemmen.³ Vi förlorar rätten till Herrens Ande och till vilken myndighet vi än har fått från Gud, när vi utövar kontroll över någon annan person på ett orättfärdigt sätt.⁴ Vi kanske tror att sådana metoder är till nytta för personen som ”kontrolleras”. Men varje gång vi försöker tvinga någon till rättfärdighet som själv kan och bör utöva sin egen handlingsfrihet, handlar vi orättfärdigt. När det är i sin ordning att sätta upp fasta gränser för en annan person, bör dessa gränser alltid sättas med kärleksfullt tålamod och på ett sätt som undervisar om eviga principer.

Vi kan helt enkelt inte tvinga andra att göra det som är rätt. Skrifterna klargör att det inte är Guds sätt. Tvång skapar förbittring. Det förmedlar misstro och får andra att känna sig inkompetenta. Undervisningstillfällen går förlorade när kontrollerande personer högmodigt förutsätter att de har alla de rätta svaren åt andra. Skrifterna säger att ”det ligger i nästan alla människors natur och böjelse” att utöva ”orättfärdigt herravälde”,⁵ så vi bör vara medvetna om att det är lätt att gå i den fällan. Också kvinnor kan utöva orättfärdigt herravälde, även om skrifterna särskilt kopplar samman problemet med män.

Orättfärdigt herravälde för ofta med sig ständig kritik och gör att vi avstår från att visa vårt godkännande och vår kärlek. För dem som utsätts för detta känns det som om de aldrig kan göra sådana ledare eller föräldrar nöjda och som att de aldrig räcker till. Visa föräldrar måste avgöra när barnen är redo att börja utöva sin handlingsfrihet inom ett visst område i livet. Men om föräldrarna hävdar att de har all beslutsfattande förmåga och ser det som sin ”rättighet”, begränsar de allvarligt sina barns tillväxt och utveckling.

Våra barn bor i vårt hem under en begränsad tid. Om vi väntar tills de flyttar hemifrån med att överlämna tyglarna till deras handlingsfrihet har vi väntat för länge. De kommer inte plötsligt att utveckla förmågan att fatta kloka beslut om de aldrig haft friheten att fatta några viktiga beslut när de bodde hemma. Sådana barn gör antingen uppror mot detta tvång eller så blir de lamslagna genom sin oförmåga att fatta egna beslut.

Visa föräldrar förbereder sina barn för att klara sig själva. De skapar möjligheter till utveckling medan barnen skaffar sig den andliga mognaden att utöva sin handlingsfrihet på rätt sätt. Och visst, det innebär att barnen ibland gör misstag och lär av dem.

Vår familj upplevde något som lärde oss hur man kan hjälpa barn att utveckla sin förmåga att fatta beslut. Vår dotter Mary var stjärna i ett fotbollslag när hon växte upp. Ett år gick hennes lag till final, och ser man på, matchen skulle spelas på en söndag. Som ung tonåring hade Mary fått många års undervisning om att sabbaten var en dag för vila och andlig uppbyggelse och inte en dag för rekreation. Men hon kände ändå trycket från sina tränare och lagkamrater att spela, samtidigt som hon inte ville lämna sitt lag i sticket.

Hon frågade oss vad hon borde göra. Min hustru och jag kunde lätt ha fattat det här beslutet åt henne. Men efter att under bön ha övervägt det kom vi fram till att i det här fallet var vår dotter redo att ta andligt ansvar för sitt eget beslut. Vi läste några skriftställen med Mary och uppmuntrade henne att be och tänka på saken.

Efter några dagar berättade hon vad hon beslutat. Hon skulle spela matchen på söndagen. Vad skulle vi nu göra? Efter att ha diskuterat saken ytterligare och fått Andens bekräftelse gjorde vi som planerat och lät henne följa sitt val att spela. När matchen var slut kom Mary sakta gående till sin mor som väntade på henne. ”Å mamma”, sade hon, ”det kändes hemskt! Jag vill aldrig känna så igen. Jag ska aldrig spela någon mer match på sabbatsdagen.” Och det gjorde hon aldrig.

Mary hade nu själv förstått principen om att hålla sabbaten helig. Om vi hade tvingat henne att inte spela den matchen, skulle vi berövat henne tillfället till en mycket värdefull och kraftfull undervisning av Anden.

Som ni ser behöver vi, när vi ska hjälpa barn att utöva sin handlingsfrihet på rätt sätt, lära dem att be och ta emot svar på sina böner. De måste också få undervisning om vikten av och syftet med lydnadens princip, liksom med alla andra viktiga principer i evangeliet.⁶

När vi fostrade våra barn bestämde vi att vårt främsta mål skulle vara att hjälpa dem att upprätta sin egen förbindelse med himlen. Vi visste att i slutändan skulle de behöva lita till Herren och inte till oss. Brigham Young sade: ”Om jag skulle skilja på alla skyldigheter som människobarnen har … skulle jag först av allt sätta skyldigheten att söka Herren vår Gud tills vi öppnar kommunikationen mellan himmelen och jorden — mellan Gud och vår egen själ.”⁷

Mary hade fått svar på sina böner i andra, tidigare sammanhang, så vi litade på att vår dotter höll på att utveckla denna kommunikationsväg till himlen i sitt liv. Således lärde hon sig något positivt av upplevelsen och hade större förmåga att göra bättre val i framtiden. Utan en länk till Anden skulle både barn och föräldrar kunna bortförklara alla sorters dåliga beslut med att de utövat sin handlingsfrihet. Löftet i skrifterna lyder: ”De som är visa och har tagit emot … den Helige Anden till sin vägledare … [skall inte] bedragas.”⁸

En annan tragisk följd av ett orättfärdigt herravälde kan vara att tron på Guds kärlek går förlorad. Jag har känt några som utsattes för krävande och kontrollerande ledare eller föräldrar, och de har svårt att känna kärleken från sin himmelske Fader som skulle kunna hjälpa dem och motivera dem längs rättfärdighetens stig.

Om vi ska kunna hjälpa dem som är i vår vård att skaffa sig den allra viktigaste förbindelsen med himlen, måste vi vara det slags förälder och ledare som beskrivs i Läran och förbunden, kapitel 121. Vi måste handla ”genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek”.⁹ President Henry B. Eyring har sagt: ”Den viktigaste hjälpen vi kan ge … ungdomarna är att vi låter dem känna vårt förtroende, att vi litar på att de går längs vägen hem till Gud och att de kan komma fram.”¹⁰

När vi begrundar principerna som bör vägleda oss i kyrkan och i våra hem, låt mig då få avsluta med en illustration ur president Thomas S. Monsons biografi. Ann Dibb, president och syster Monsons dotter, säger att hon än idag, när hon går in genom ytterdörren till det hem där hon växte upp, hör sin far säga: ”Ser man på, vem är det som kommer på besök? Så glada vi blir, och är hon inte vacker?” Hon fortsätter: ”Mina föräldrar ger mig alltid någon komplimang. Det spelar ingen roll hur jag ser ut eller vad jag har gjort … När jag hälsar på mina föräldrar vet jag att jag är älskad, jag får beröm, jag blir välkomnad — jag är hemma.”¹¹

Bröder och systrar, detta är Herrens sätt. Även om ni tidigare har behandlats illa vet jag att Herren vill att ni ska komma till honom.¹² Vi är alla älskade. Alla är välkomna. I Jesu Kristi namn, amen.