Kristi Lära
Äldste D. Todd Christofferson
i de tolv apostlarnas kvorum
I kyrkan idag liksom i forna tider är fastställandet av Kristi lära eller rättelsen av avvikelser från läran en fråga om gudomlig uppenbarelse.
Jag vill uttrycka vårt djupa tack och innerliga kärlek till syster Beck, syster Allred och syster Thompson och Hjälpföreningens generalkommitté.
Vi har på senare tid sett ett växande intresse hos allmänheten för vad Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga står för. Det är något vi välkomnar, eftersom vårt grundläggande uppdrag trots allt är att undervisa om Jesu Kristi evangelium, hans lära, i hela världen (se Matt. 28:19–20; L&F 112:28). Men vi måste medge att det funnits och fortfarande finns kvar en del förvirring angående vår lära och hur den upprättades. Det är det jag vill tala om idag.
Frälsaren gav oss sin lära i tidens mitt och hans apostlar kämpade hårt för att bevara den gentemot ständiga angrepp av falska traditioner och falsk filosofi. Nya testamentets brev nämner ett flertal händelser som visar att ett allvarligt och utbrett avfall redan höll på att äga rum under apostlarnas tid.1
Århundradena som följde lystes upp av tillfälliga strålar av evangelieljus fram till dess att en strålande återställelsens gryning bröt in i världen på artonhundratalet och Jesu Kristi evangelium i sin helhet återigen fanns på jorden. Denna härliga dag började när Gud Fadern och hans älskade Son Jesus Kristus i en ”ljuspelare … klarare än solen” (Joseph Smith — Historien 1:16), besökte den unge Joseph Smith och inledde vad som skulle komma att bli en veritabel störtflod av uppenbarelser förbundna med gudomlig kraft och myndighet.
I dessa uppenbarelser finner vi vad man skulle kunna kalla kärnan i Jesu Kristi Kyrkas lära som återupprättats på jorden. Jesus själv uttryckte den läran med dessa ord som finns upptecknade i Mormons Bok: Ännu ett Jesu Kristi testamente:
”Och detta är min lära, och det är den lära som Fadern har givit mig. Och jag vittnar om Fadern och Fadern vittnar om mig, och den Helige Anden vittnar om Fadern och mig. Och jag vittnar om att Fadern befaller alla människor överallt att omvända sig och tro på mig.
Och var och en som tror på mig och blir döpt, han skall bli frälst, och det är de som skall ärva Guds rike.
Och var och en som inte tror på mig och inte blir döpt skall bli fördömd …
och var och en som tror på mig tror även på Fadern. Och för honom skall Fadern vittna om mig, ty han skall besöka honom med eld och med den Helige Anden …
Sannerligen, sannerligen säger jag er att detta är min lära, och var och en som bygger på den bygger på min klippa, och helvetets portar skall inte få makt över dem” (3 Nephi 11:32–35, 39).
Detta är vårt budskap, klippan på vilken vi bygger, grunden för allt annat i kyrkan. Liksom allt som kommer från Gud är denna lära ren, den är klar, den är lätt att förstå — till och med för ett barn. Med glada hjärtan inbjuder vi alla att ta emot den.
I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tror vi ”allt vad Gud har uppenbarat och allt vad han nu uppenbarar, och vi tror att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike” (Trosart. 1:9). Detta innebär att även om det finns mycket vi ännu inte vet eller förstår, har de sanningar och lärdomar vi fått kommit, och fortsätter att komma, genom gudomlig uppenbarelse. I vissa religiösa traditioner hävdar teologer att deras myndighet att undervisa om läran är jämställd med den religiösa hierarkins, och doktrinära frågor kan skapa åsiktsstrider mellan dem. Några förlitar sig på medeltidens ekumeniska råd och deras trosbekännelser. Andra lägger störst tonvikt vid utläggningar av post-apostoliska teologer eller på biblisk hermeneutik eller tolkning. Vi värdesätter också vetenskaplig lärdom som ökar förståelsen, men i kyrkan idag liksom i forna tider är fastställandet av Kristi lära eller rättelsen av avvikelser från läran en fråga om gudomlig uppenbarelse till dem som Herren bemyndigar med apostolisk myndighet.2
År 1954 förklarade J. Reuben Clark Jr, som då var rådgivare i första presidentskapet, hur lärosatser kungörs i kyrkan och den betydande roll som kyrkans president innehar. Han sade om medlemmar i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum: ”Vi bör ha i åtanke att vissa av generalauktoriteterna har tilldelats en speciell kallelse — de har en speciell gåva. De stöds som profeter, siare och uppenbarare, vilket ger dem en speciell andlig begåvning som kommer till uttryck när de undervisar folket. De har rätten, kraften och myndigheten att förkunna Guds avsikt och vilja för hans folk, som är underkastad den övergripande kraften och myndigheten hos kyrkans president. Andra generalauktoriteter har inte fått denna speciella andliga begåvning och myndighet i fråga om det de lär ut — vilket innebär att de är begränsade, och innebörden av denna begränsning av deras kraft och myndighet då de undervisar är densamma som för alla andra ämbetsmän och medlemmar i kyrkan, för ingen av dem är andligen begåvad som profet, siare och uppenbarare. Vidare, som nyss antytts, har kyrkans president ytterligare en speciell andlig begåvning i detta hänseende, för han är profet, siare och uppenbarare för hela kyrkan.”3
Hur uppenbarar Frälsaren sin vilja och lära för profeterna, siarna och uppenbararna? Han kan handla genom budbärare eller på egen hand. Han kan tala med sin egen röst eller genom den Helige Andens röst, en kommunikation från Ande till ande som kan uttryckas i ord eller känslor som förmedlar förståelse bortom ord (se 1 Nephi 17:45; L&F 9:8). Han kan vända sig till sina tjänare var för sig eller agera genom ett råd (se 3 Nephi 27:1–8).
Jag citerar två exempel från Nya Testamentet. Det första är en uppenbarelse riktad till kyrkans överhuvud. I början av Apostlagärningarna finner vi att Kristi apostlar förkunnade evangeliets budskap för endast judarna, efter mönstret som Jesus satte under sin tid på jorden (se Matt. 15:24), men nu var, enligt Herrens tidsplan, tiden inne för förändring. Petrus var i Joppe och hade en dröm där han såg alla slags djur sänkas ner mot jorden från himlen i en ”linneduk” som var ”fäst i sina fyra hörn” (Apg. 10:11) och befalldes att ”slakta och äta” (se Apg. 10:13). Petrus tvekade eftersom åtminstone en del av djuren var ”orena” enligt moselagen och Petrus hade aldrig brutit den lag som förbjöd att man åt dem. Men rösten sade till Petrus i hans dröm: ”Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent” (Apg. 10:15).
Innebörden av drömmen blev tydlig när strax därpå ett antal män som sänts ut av den romerske officeren Kornelius kom till huset som Petrus gästade och bad honom att han skulle komma och undervisa deras husbonde. Kornelius hade samlat en stor grupp släktingar och vänner, och då han fann att de ivrigt väntade på att höra hans budskap, sade Petrus:
”Mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren …
Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor,
utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör” (Apg. 10:28, 34–35; se också verserna 17–24).
”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.
Alla … som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna …
Då frågade Petrus:
’Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?’” (Apg. 10:44–47).
I och med denna händelse och uppenbarelse till Petrus, ändrade Herren kyrkans praxis och uppenbarade en mer fullständig förståelse om frälsningens lära till sina lärjungar. Och så kom predikandet av evangeliet att utökas till att omfatta alla människor.
Senare i Apostlagärningarna finner vi ett liknande exempel som denna gång visar på hur uppenbarelse gällande doktrinära frågor kan komma i ett rådssammanhang. Oenighet uppstod gällande frågan om den omskärelse som moselagen krävde skulle föras vidare som ett bud i Jesu Kristi evangelium och kyrka eller inte (se Apg. 15:1, 5). ”Apostlarna och de äldste samlades … för att behandla frågan” (Apg. 15:6). Våra uppteckningar från detta råd är visserligen ofullständiga, men vi får veta att ”efter en lång överläggning” (Apg. 15:7), reste sig Petrus, den främste aposteln, och tillkännagav vad den Helige Anden hade bekräftat för honom. Han påminde rådet om att när evangeliet började predikas för de oomskurna hedningarna i Kornelius hus, tog de emot den Helige Anden på samma sätt som de omskurna judiska omvända hade gjort. Gud, sade han, ”gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan.
Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd” (Apg. 15:9–11; se också vers 8).
Därefter gav Paulus, Barnabas och kanske även andra sitt bifall till Petrus tillkännagivelse. Jakob föreslog att beslutet skulle verkställas genom ett brev till kyrkan, och rådet var ”enhälligt” (Apg. 15:25; se också verserna 12–23). I det brev som tillkännagav deras beslut sade apostlarna att beslutet var fattat av ”den helige Ande och [oss]” (Apg. 15:28), eller med andra ord, beslutet kom som en gudomlig uppenbarelse genom den Helige Anden.
Samma mönster följs i dag i Jesu Kristi återupprättade kyrka. Kyrkans president kan kungöra eller tolka lärosatser på grund av uppenbarelse till honom (se till exempel L&F 138). Doktrinära tolkningar kan även komma genom första presidentskapets och de tolv apostlarnas kvorums samlade råd (se till exempel Officiellt tillkännagivande — 2). Rådslag innebär ofta att man väger in kanoniserade skrifter, kyrkans ledares undervisning och tidigare praxis. Men i slutändan, precis som i Nya Testamentets kyrka, är målet inte bara att nå samförstånd bland rådsmedlemmar utan att få uppenbarelse från Gud. Det är en process som innefattar både förnuft och tro så att Herrens avsikt och vilja ska bli uppenbar.4
Samtidigt bör man komma ihåg att alla uttalanden som kyrkans ledare i det förgångna eller i vår tid gjort inte nödvändigtvis är lära. Vanligen förstår man i kyrkan att ett uttalande från en ledare som gjorts vid ett enstaka tillfälle ofta står för en personlig, om än väl genomtänkt, åsikt och inte är ämnat att vara officiellt eller bindande för hela kyrkan. Profeten Joseph Smith lärde att ”en profet är en profet endast när han agerar som sådan”.5 President Clark, som tidigare citerats, sade:
”En enkel berättelse som min far berättade för mig när jag var pojke, vars källa jag inte känner till, belyser denna poäng. Han berättade att under den spänning som uppkommit på grund av att [Johnstons] armé var på väg, predikade broder Brigham för folket under ett morgonmöte där hans ord vibrerade av motstånd mot den annalkande armén och han deklarerade sin avsikt att göra motstånd och driva dem tillbaka. Under eftermiddagens möte reste han sig och sa att Brigham Young hade talat på morgonen, men nu skulle Herren tala. Sedan gav han ett tal vars innebörd var raka motsatsen till morgonens tal …
Kyrkan kommer att veta genom den helige Andens vittnesbörd hos de samlade medlemmarna om bröderna när de uttrycker sina åsikter ’talar som den Helige Anden manar dem’, och så småningom kommer den vetskapen att kungöras.”6
Profeten Joseph Smith bekräftade Frälsarens centrala roll i vår lära med ett kortfattat uttalande: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod igen på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”7 Joseph Smiths vittnesbörd om Jesus är att han lever, för han såg honom ”ja, på Guds högra sida, och [han] hörde rösten vittna om att han är Faderns Enfödde” (L&F 76:23; se också vers 22). Jag vädjar till alla som hör eller läser detta budskap att söka samma vittne, genom bön och skriftstudier, om Jesu Kristi gudomlighet, hans återlösning och hans uppståndelse. Ta emot hans lära genom att ni omvänder er, blir döpta, mottar den Helige Andens gåva och sedan under resten av livet efterlever Jesu Kristi evangeliums lagar och förbund.
Nu när påskfirandet närmar sig uttrycker jag mitt eget vittnesbörd om att Jesus från Nasaret var och är Guds son, ja, de forna profetiornas Messias. Han är den Kristus som led i Getsemane, dog på korset, begravdes och som verkligen uppstod igen på den tredje dagen. Han är den återuppståndne Herren, genom vilken vi alla ska uppstå och genom vilken alla som vill kan bli återlösta och upphöjda i hans himmelska rike. Detta är vår lära och den bekräftar alla tidigare testamenten om Jesus Kristus och är på nytt framlagt för vår tid. I Jesu Kristi namn, amen.