Livets lopp

President Thomas S. Monson

Var kommer vi ifrån? Varför är vi här? Vart tar vi vägen efter det här livet? De här universella frågorna behöver inte längre förbli obesvarade.

Mina kära bröder och systrar, den här morgonen vill jag tala till er om eviga sanningar — sanningar som berikar vårt liv och hjälper oss komma hem i säkerhet.

Överallt har människor bråttom. Jetplan forslar snabbt sin dyrbara mänskliga last över vidsträckta kontinenter och väldiga hav för att affärsmöten ska kunna hållas, skyldigheter omhändertas, semestrar åtnjutas och familjer besökas. På vägar överallt — däribland motorvägar, landsvägar och trafikleder — färdas miljontals bilar fyllda med ännu flera miljoner människor i en skenbart ändlös ström och av en mångfald olika skäl när vi rusar omkring för att uträtta livets alla sysslor.

Avbryter vi någonsin livets brådstörtade tempo för stunder med eftertanke — ja, till och med för tankar på tidlösa sanningar?

Jämfört med eviga sanningar är faktiskt de flesta frågor eller bekymmer av vardaglig natur ganska triviala. Vad ska vi äta till middag? I vilken färg ska vi måla vardagsrummet? Ska vi låta Johnny spela fotboll i år? De här och många andra liknande frågor minskar i betydelse när svåra tider kommer, när nära och kära lider eller skadas, när dålig hälsa ersätter god hälsa, när livets låga flämtar och mörkret hotar. Våra tankar skärps, och vi kan lättare avgöra vad som verkligen är viktigt och vad som är trivialt.

Jag besökte nyligen en kvinna som kämpat med en livshotande sjukdom i över två år. Hon berättade att hon före sin sjukdom hade fyllt sina dagar med sådant som att städa hemmet tills allt var perfekt och att inreda det med vackra ting. Hon gick till frisörskan två gånger i veckan och använde tid och pengar varje månad på att utöka sin klädgarderob. Hon bjöd inte ofta sina barnbarn på besök, för hon var alltid orolig över att det hon ansåg var hennes dyrbara ägodelar skulle gå sönder eller på annat sätt förstöras av små och oförsiktiga händer.

Och så fick hon den chockartade nyheten att hennes jordiska liv var i fara och att hon kanske inte hade så lång tid kvar att leva. Hon sade att i det ögonblick som hon hörde läkarens diagnos, kom hennes liv i skarpt fokus, och hon visste genast att hon tänkte tillbringa den tid hon hade kvar med sin familj och sina vänner och ha evangeliet i centrum, för detta representerade det som var dyrbarast för henne.

Sådan klarhet får vi alla uppleva någon gång under livet, men kanske inte alltid på ett så dramatiskt sätt. Vi ser då tydligt vad som verkligen betyder något och hur vi bör leva vårt liv.

Frälsaren sade:

”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.

Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.

Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”¹

I våra djupaste tankar eller djupaste nöd sträcker sig människosjälen mot himlen och söker gudomligt svar på livets största frågor: Var kommer vi ifrån? Varför är vi här? Vart tar vi vägen efter det här livet?

Svaren på de här frågorna finns inte inom pärmarna på skolornas läroböcker eller på internet. De här frågorna sträcker sig bortom dödligheten. De omfattar evigheten.

Var kommer vi ifrån? Varje människa ställer sig den frågan, även om de bara tänker tanken.

Aposteln Paulus sade till athenarna på Areopagen att vi är ”av Guds släkt”.² Eftersom vi vet att våra fysiska kroppar är avkomma till jordiska föräldrar måste vi tränga in i betydelsen av Paulus uttalande. Herren har förkunnat att ”anden och kroppen utgör människans själ”.³ Sålunda är det anden som är Guds avkomma. Hebreerbrevets författare kallar honom ”andarnas Fader”.⁴ Alla människors andar är bokstavligen ”födda som söner och döttrar åt Gud”.⁵

Vi har lagt märke till att inspirerade poeter, för vår begrundan av det här ämnet, har skrivit rörande budskap och nertecknat sublima tankar. William Wordsworth skrev den här sanningen:

Vår födelse till jordelivets rike
är blott en sömn, av glömska skymd,
vår själ, en stjärnas like,
har lyst i annan rymd.
Ehuru fattigt lottade,
dock ej fullkomligt blottade —
med skimmerspår av en förlorad skrud,
så komma vi från Gud.
Himlen omger oss i vår barndomstid!6

Föräldrar begrundar sitt ansvar att undervisa, inspirera och att ge vägledning till och vara ett exempel för sina barn. Och medan föräldrarna funderar ställer barn — och särskilt ungdomar — den genomträngande frågan: ”Varför är vi här?” Vanligtvis ställs frågan tyst till själen och formuleras: ”Varför är jag här?”

Hur tacksamma bör vi inte vara för att en vis Skapare format en jord och placerat oss här och dragit en glömskans slöja över vår tidigare tillvaro så att vi kan erfara en prövotid, en möjlighet att pröva oss själva och kvalificera oss för allt det som Gud har förberett för oss.

Uppenbarligen är ett huvudsyfte för vår existens på jorden att få en kropp av kött och ben. Vi har också fått den fria viljans gåva. På tusentals olika sätt har vi förmånen att själva få välja. Här lär vi oss genom erfarenhetens hårda skola. Vi lär oss skilja mellan gott och ont. Vi lär oss skillnaden mellan bittert och sött. Vi upptäcker att konsekvenser följer på våra handlingar.

Genom lydnad till Guds bud kan vi kvalificera oss för den ”boning” som Jesus talade om är han förkunnade: ”I min Faders hus finns många rum … Jag går bort för att bereda plats åt er … för att ni skall vara där jag är.”⁷

Vi må födas in i dödligheten ”med skimmerspår av en förlorad skrud”, men livet går oavbrutet vidare. Ungdomstiden följer på barndomen, och vi blir vuxna så gradvis att vi knappt lägger märke till det. Erfarenheten lär oss att vi behöver sträcka oss mot himlen för att söka hjälp medan vi går längs livets väg.

Gud, vår Fader, och Jesus Kristus, vår Herre, har stakat ut vägen till fullkomlighet. De manar oss att följa eviga sanningar och att bli fullkomliga, så som de är fullkomliga.⁸

Aposteln Paulus jämförde livet med ett lopp. Han uppmanade hebréerna: ”Låt oss lägga bort … synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss.”⁹

Låt oss inte i vår iver förbise det kloka rådet från Predikaren: ”Det är inte de snabba som vinner loppet, och inte hjältarna striden.”¹⁰ I själva verket vinns priset av den som härdar ut intill änden.

När jag funderar på livets lopp minns jag en annan typ av tävling från min barndoms dagar. Mina kamrater och jag brukade ta våra fickknivar och skära små leksaksbåtar av pilens mjuka trä. Med ett triangelformat segel på plats sjösatte var och en sin grovt karvade båt i en tävling nedför de relativt strida strömmarna i Provo River i Utah. Vi sprang längs flodens strand och såg hur de små båtarna ibland krängde våldsamt i den strida strömmen och vid andra tillfällen seglade lugnt där vattnet var djupare.

Under en sådan tävling lade vi märke till att en båt låg före alla de andra i färden mot det utsedda målet. Plötsligt förde strömmen den för nära en stor strömvirvel och båten lutade åt sidan och kapsejsade. Den for runt och runt och kunde omöjligt komma in i huvudfåran igen. Slutligen blev den liggande på sned bland allt annat bråte där den hölls fast av den gröna mossans långa tentakler.

Barndomens leksaksbåtar hade ingen köl som gav dem stabilitet, inget roder som styrde och ingen källa till kraft. Deras öde var att oundvikligen flyta med strömmen — den väg som bjöd minst motstånd.

Till skillnad från leksaksbåtar har vi försetts med gudomliga egenskaper för att styra vår färdväg. Vi har inte kommit till jorden för att flyta med livets olika strömmar, utan med förmågan att tänka, resonera och prestera.

Vår himmelske Fader sjösatte oss inte på vår eviga resa utan att förse oss med medel genom vilka vi kan få vägledning från honom för att kunna återvända i säkerhet. Jag talar om bönen. Jag talar också om den stilla, milda röstens viskningar, och jag förbiser inte de heliga skrifterna, som innehåller Herrens ord och profeternas ord — skrivna för oss för att vi med framgång ska kunna nå slutmålet.

Under vår jordiska mission kommer vi så småningom att få uppleva det stapplande steget, det matta leendet, den smärtsamma sjukdomen — ja, att sommaren tar slut, att hösten nalkas och att vinterkylan sätter in, och den händelse vi kallar döden.

Varje tänkande människa har ställt sig den fråga som bäst formulerades av Job: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?”¹¹ Även om vi försöker slå bort frågan från vårt sinne, återvänder den alltid. Döden kommer till hela människosläktet. Den kommer till de gamla där de går med stapplande steg. Dess stämma hörs av dem som knappt nått livets middagshöjd. Ibland tystar den de små barnens skratt.

Men vad vet vi om ett liv efter döden? Är döden slutet på allt? I sin bok God and My Neighbor angrep Robert Blatchford med kraft sådana vedertagna kristna trossatser som Gud, Kristus, bön och odödlighet. Han hävdade oförfärat att döden var slutet på vår tillvaro och att ingen kunde bevisa motsatsen. Men så hände något oväntat. Hans mur av misstro smulades plötsligt sönder. Han lämnades blottställd och oskyddad. Sakta började han treva sig tillbaka till den tro han föraktat och övergett. Vad hade orsakat en sådan grundlig förändring av hans inställning? Hans hustru gick bort. Med förkrossat hjärta gick han in i det rum där hennes jordiska kropp låg. Han tittade en gång till på det ansikte han älskade så mycket. När han kom ut sade han till en vän: ”Det är hon, och ändå är det inte hon. Allt är förändrat. Något som fanns där tidigare har tagits bort. Hon är annorlunda. Vad kan ha lämnat henne annat än själen?”

Senare skrev han: ”Döden är inte vad en del människor föreställer sig. Det är bara som att gå in i ett annat rum. I det andra rummet kommer vi att finna … de kära kvinnor och män och underbara barn som vi har älskat och förlorat.”¹²

Mina bröder och systrar, vi vet att döden inte är slutet. Den här sanningen har framlagts av levande profeter genom tiderna. Den finns också i våra heliga skrifter. I Mormons bok kan vi läsa följande direkta och tröstande ord:

”Och beträffande själens tillstånd mellan döden och uppståndelsen: Se, det har tillkännagivits för mig av en ängel att alla människors andar, så snart de skiljs från den dödliga kroppen, ja, alla människornas andar, vare sig de är goda eller onda, tas hem till den Gud som gav dem liv.

Och då skall det ske att deras andar som är rättfärdiga tas emot i ett lyckotillstånd som kallas paradis, ett vilotillstånd, ett fridstillstånd, där de skall vila sig från alla sina besvärligheter och från all möda och sorg.”¹³

När Frälsaren hade korsfästs och hans kropp vilat i graven i tre dagar återvände anden till den. Stenen rullades bort och den uppståndne Återlösaren kom fram, iklädd en odödlig kropp av kött och ben.

Svaret på Jobs fråga: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?” kom då Maria och andra närmade sig graven och såg två män i skinande kläder som talade till dem: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”¹⁴

Som en följd av Kristi seger över graven ska vi alla uppstå. Detta är själens återlösning. Paulus skrev: ”Det finns … himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag.”¹⁵

Det är den celestiala härligheten som vi eftersträvar. Det är i Guds närhet vi vill bo. Det är en evig familj som vi vill vara en del av. Sådana välsignelser måste förtjänas genom en livslång process av strävan, sökande, omvändelse och slutligen framgång.

Var kommer vi ifrån? Varför är vi här? Vart tar vi vägen efter det här livet? De här universella frågorna behöver inte längre förbli obesvarade. Ur djupet av min själ och i all ödmjukhet vittnar jag om att det jag talat om är sant.

Vår himmelske Fader fröjdar sig över dem som håller hans bud. Han har också omtanke om barnet som gått vilse, den motsträviga tonåringen, den egensinniga ungdomen, den försumliga föräldern. Ömsint säger Mästaren till dem och till alla: ”Kom tillbaka. Kom upp. Kom in. Kom hem. Kom till mig.”

Om en vecka firar vi påsk. Våra tankar vänds till Frälsarens liv, hans död och hans uppståndelse. Som hans särskilda vittne, vittnar jag för er att han lever och att han väntar på vår triumferande återkomst. Att vi må få erfara en sådan återkomst är min ödmjuka bön i hans heliga namn, ja, Jesu Kristi, vår Frälsares och vår Återlösares namn, amen.