Att bli en sann lärjunge
Äldste Daniel L. Johnson
i de sjuttios kvorum
När vi lyder Jesu Kristi befallningar och tjänar våra medmänniskor blir vi bättre lärjungar till honom.
De av oss som har stigit ner i dopets vatten och tagit emot den Helige Andens gåva har slutit förbund att vi är villiga att ta på oss Jesu Kristi namn, eller med andra ord förkunnar vi att vi är Herrens lärjungar. Vi förnyar det förbundet varje vecka när vi tar del av sakramentet, och vi låter lärjungeskapet visa sig i vårt sätt att leva. Ett sådant lärjungeskap visades på ett vackert sätt genom händelser i Mexiko nyligen.
Det hade varit en vacker vår i fruktodlingsdistriktet i norra Mexiko. Fruktträden stod i full blom och man hade stora förväntningar på en rik skörd. Man höll redan på att planera för att betala av lån, byta ut nödvändig utrustning och föråldrade fruktodlingar och betala personliga kostnader som skolavgift för familjemedlemmar. Man planerade till och med för familjesemestrar. Det rådde en allmän anda av optimism. Men en måndagseftermiddag i slutet av mars drog en vinterstorm in och det började snöa. Det snöade till tretiden på morgonen. Sedan, allteftersom molnen drog förbi, sjönk temperaturen. Under hela natten och tidigt på morgonen gjordes alla ansträngningar för att rädda åtminstone en del av fruktskörden. Allt var förgäves. Det blev helt enkelt för kallt och grödan frös bort. Det skulle inte bli någon frukt att skörda och sälja det året. Tisdagen grydde med den bedrövande och nedslående förlusten av alla underbara planer, förväntningar och drömmar som funnits bara dagen innan.
Jag fick ett e-postmeddelande om denna förfärliga tisdagsmorgon från Sandra Hatch, hustru till John Hatch, som då var förste rådgivare i presidentskapet för Colonia Juárez tempel i Chihuahua. Jag citerar ur det meddelandet: ”John steg upp tidigt, vid halv sju, för att skynda sig till templet och se om vi borde ställa in sessionen den här morgonen. Han kom tillbaka och sa att parkeringsplatsen och vägen var framkomliga så vi bestämde oss för att åka dit. Vi tänkte att några av tempelpersonalen som inte hade fruktodlingar kanske skulle komma, och att alla dessa kunde vara med på sessionen … Det var så inspirerande att se männen komma in, en efter en. Där var de, efter att inte ha fått sova alls, medvetna om att deras gröda gått förlorad … Jag iakttog dem under vårt förberedelsemöte och såg hur de hade svårt att hålla sig vakna. Men i stället för att tänka att de hade en god ursäkt för att inte komma, så var de där. Och det kom 38 personer till sessionen (en full session)! Det var en upplyftande morgon för oss, och vi tackade vår himmelske Fader för goda människor som gör sin plikt vad som än händer. Jag kände en speciell anda där den morgonen. Jag är säker på att det behagade honom att veta att vi älskar hans hus och kände att det var en bra plats att befinna sig på en sådan svår morgon.”
Berättelsen slutar inte där utan fortsätter än i dag.
De flesta av dem som mist sin gröda hade lite tillgänglig mark där de kunde plantera alternativa grödor för säsongen, såsom chili eller bönor. De här grödorna kunde ge åtminstone en viss inkomst, tillräcklig för att överleva fram till nästa års fruktskörd. Det fanns emellertid en god broder med en ung familj som inte hade extra mark och som stod inför ett år utan någon inkomst alls. När andra i grannskapet såg denne broders svåra situation, handlade de på eget initiativ och på egen bekostnad för att få fram ett stycke mark, använde egen utrustning för att bearbeta jorden och försåg honom med chiliplantor som han kunde plantera.
Jag känner de män som jag just har talat om. Eftersom jag känner dem var jag inte alls förvånad över det de gjorde. Men de som inte känner dem ställer förmodligen två frågor som båda börjar med ordet varför. Varför kom de till templet för att utföra sina plikter och tjäna efter att ha varit uppe hela natten bara för att inse att de hade förlorat större delen av sin inkomst för hela året? Varför använde de sina nu magra och mycket dyrbara resurser för att hjälpa någon annan i allvarlig nöd när de själva befann sig i en sådan svår ekonomisk situation?
Om ni förstår vad det är att vara en Jesu Kristi lärjunge så vet ni svaret på de här två frågorna.
Att sluta förbund att vara en Kristi lärjunge är början på en livslång process, och vägen är inte alltid lätt. När vi omvänder oss från våra synder och strävar efter att göra det som han vill att vi ska göra och tjänar våra medmänniskor så som han skulle tjäna dem, blir vi oundvikligen mer lika honom. Att bli som han och att bli ett med honom är det yttersta målet och syftet — och i grund och botten själva definitionen på sant lärjungeskap.
Som Frälsaren frågade sina lärjungar när han besökte den amerikanska kontinenten: ”Vad slags män bör ni då vara?” Och sedan, som svar på sin egen fråga, sade han: ”Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är” (3 Nephi 27:27).
Att bli som Frälsaren är ingen lätt uppgift, speciellt inte i den värld som vi lever i. Vi möter hinder och motstånd så gott som varje dag i våra liv. Det finns en anledning till detta, och det är ett av jordelivets grundläggande ändamål. Som vi läser i Abraham 3:25: ”Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.”
De här prövningarna och motgångarna varierar till sin natur och intensitet. Men ingen lämnar denna dödliga tillvaro utan att ha genomgått dem. Oftast föreställer vi oss prövningar som förlusten av en gröda eller ett arbete; en närståendes död; sjukdom; fysisk, mental eller känslomässig svaghet; fattigdom eller förlust av vänner. Men förverkligandet av till synes värdiga mål kan även det medföra sina egna faror i form av osund stolthet i det att vi strävar att nå människors ära mer än himlens godkännande. Dessa kan innefatta världslig popularitet, offentligt erkännande, fysisk överlägsenhet, konstnärlig eller idrottslig talang, framgång och rikedomar. Angående dessa sistnämnda prövningar kanske några av oss hyser liknande känslor som uttrycktes av Tevje i Spelman på taket: ”Om rikedomar är en förbannelse, må [Gud] slå mig med dem och må jag aldrig återhämta mig.”1
Dessa sistnämnda typer av prövningar kan till och med vara dystrare, farligare och svårare att övervinna än de förstnämnda. Vårt lärjungeskap utvecklas och bevisas, inte på grund av typen av prövningar vi möter utan hur vi uthärdar dem. Som president Henry B. Eyring har lärt oss: ”Så livets stora prov består i att se om vi vill höra och lyda Guds bud mitt i livets stormar. Det innebär inte att rida ut stormen, utan att välja rätt mitt inne i den. Och vårt livs tragedi sker om vi misslyckas med det provet och därigenom förlorar rätten att återvända i härlighet till vårt himmelska hem” (”Andlig förberedelse: Börja tidigt och var ihärdig”, Liahona, nov. 2005, s. 38).
Jag är stolt över mina 23 barnbarn. De upphör aldrig att förundra mig med sitt förstånd om eviga sanningar, till och med som mycket små. När jag förberedde det här talet bad jag dem var och en att skicka mig en kortfattad definition av vad det innebär att vara en Jesu Kristi lärjunge eller efterföljare. Jag fick underbara svar från dem alla. Men jag vill dela med mig med svaret jag fick från åttaårige Benjamin: ”Att vara en lärjunge till Jesus Kristus är att vara ett exempel. Det är att vara en missionär och att förbereda sig för att vara en missionär. Det är att tjäna andra. Det är att man läser skrifterna och ber sina böner. Det är att man helgar sabbatsdagen. Det är att man lyssnar till den Helige Andens maningar. Det är att man går i kyrkan och besöker templet.”
Jag håller med Benjamin. Lärjungeskap handlar helt och hållet om vad man gör och blir. När vi lyder Jesu Kristi befallningar och tjänar våra medmänniskor blir vi bättre lärjungar till honom. Att lyda och underkasta sig hans vilja medför den Helige Andens sällskap, såväl som de välsignelser av frid, glädje och trygghet som alltid medföljer denne tredje medlem i gudomen. Och de kan inte komma på något annat sätt. Till sist är det total underkastelse under hans vilja som hjälper oss att bli som vår Frälsare är. Återigen, att bli som han och bli ett med honom är det yttersta målet och syftet — och i grund och botten själva definitionen på sant lärjungeskap.
Lärjungeskap är vad jag såg utövas i templet i Colonia Juárez och på dess omgivande slätter när trons bröder och systrar på nytt bekräftade sin förpliktelse till Gud och till varandra trots hjärtskärande prövningar.
Jag vittnar om att när vi lyder hans befallningar, tjänar andra och underkastar oss hans vilja, blir vi verkligen hans sanna lärjungar. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.