Det största och främsta budet

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Vi har ett liv av hängivet lärjungeskap att ge för att visa vår kärlek till Herren.

Det finns nästan ingen grupp i historien som jag har mer medkänsla med än de elva kvarvarande apostlarna omedelbart efter att världens Frälsare dog. Jag tror att vi ibland glömmer hur oerfarna de fortfarande var och hur helt beroende av Jesus de måste ha varit. Till dem hade han sagt: ”Så länge har jag varit hos er, och [ni] har inte lärt känna mig?”¹

Men som de såg det hade han inte varit med dem särskilt länge alls. Tre år är ingen lång tid för att kalla ett helt kvorum av tolv apostlar bland en handfull nyomvända, rena dem från gamla vanors felaktiga lärdomar, lära dem om Jesu Kristi förunderliga evangelium och sedan lämna åt dem att föra verket vidare tills även de blev dödade. Hisnande framtidsutsikter för en grupp nyligen ordinerade äldster.

Särskilt det där att lämnas ensamma. Gång på gång hade Jesus försökt tala om för dem att han inte skulle stanna kvar hos dem kroppsligen, men de varken kunde eller ville förstå en sådan omvälvande tanke. Markus skriver:

”Han … undervisade sina lärjungar. Han sade: ’Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’

Men de förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom.”²

Sedan, efter en så kort tid av undervisning och ännu kortare tid för förberedelse hände det otänkbara, det otroliga var sant. Deras Herre och Mästare, deras Rådgivare och Kung, blev korsfäst. Hans tid på jorden var över och den lilla kyrkan han hade organiserat verkade dömd att hånas och bestämd att utrotas. Hans apostlar såg honom som uppstånden, men det gjorde dem bara ännu mer förvirrade. De undrade säkert ”vad gör vi nu?” och för att få svar vände de sig till Petrus, den främste aposteln.

Jag ber er ha överseende med att jag här går en smula utanför skriften i min beskrivning av samtalet. Petrus sade ungefär så här till sina kolleger: ”Bröder, det har varit tre härliga år. Ingen av oss kunde för några månader sedan ens ha föreställt sig de under vi har sett och den gudomlighet vi upplevt. Vi har talat med, bett med och arbetat med Guds Son själv. Vi har vandrat med honom och gråtit med honom, och den där hemska kvällen när allt tog slut grät ingen bittrare än jag. Men det är slut. Han har avslutat sitt verk och han har uppstått ur graven. Han har utarbetat sin egen och vår frälsning. Så nu frågar ni: ’Vad gör vi nu?’ Jag kan inte säga annat än att ni går tillbaks till ert gamla liv och gläds. ’Jag ger mig ut och fiskar.’” Och åtminstone sex av de tio återstående apostlarna höll med: ”Vi går också med dig.” Johannes, som var en av dem, skriver: ”De gick ut och steg i båten.”³

Men tyvärr gick fisket inte så bra. Den första natten tillbaks på sjön fick de ingenting — inte en enda fisk. När morgonen grydde vände de besviket mot land, där de på avstånd såg en gestalt som ropade till dem: ”Mina barn, har ni fått något?” Dystert gav de här apostlarna som blivit fiskare igen det svar som ingen fiskare tycker om att ge. ”Nej, ingenting”, muttrade de och som för att göra ont värre blev de kallade ”barn”.⁴

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få”,⁵ ropade främlingen — och i och med de enkla orden kände de igen honom. Bara tre år tidigare hade just de här männen fiskat i samma sjö. Också vid det tillfället hade de ”arbetat hela natten och inte fått något”⁶ som det står i skriften. Men en man från Galiléen hade stått på stranden och ropat till dem att lägga ut näten, och de ”fångade en så stor mängd fisk”⁷ att näten gick sönder och fångsten fyllde båtarna så att de var nära att sjunka.

Nu hände det igen. De här ”barnen”, som de med rätta kallades, lade ivrigt ut nätet och ”nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken”.⁸ Johannes sade det uppenbara: ”Det är Herren.”⁹ Och över relingen hoppade den ivrige Petrus.

Efter en glädjefull återförening med den uppståndne Jesus hade Petrus ett samtal med Frälsaren som jag ser som en avgörande vändpunkt för apostlarnas verksamhet i allmänhet och absolut för Petrus personligen, som ledde till att denna klippa till man hängav sig till ett majestätiskt liv av tjänande och ledarskap. Jesus såg på de skadade små båtarna, de trasiga näten och en väldig hög med fisk, 153 stycken, och sade till sin främste apostel: ”[Petrus], älskar du mig mer än dessa?” Petrus svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.”¹⁰

Frälsaren ger en uppmaning, men fortsätter se sin lärjunge i ögonen och säger igen: ”[Petrus], älskar du mig?” Av allt att döma förvirrad av att frågan upprepas svarar den store fiskaren en andra gång: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.”¹¹

Frälsaren svarar än en gång kortfattat, men frågar sedan forskande för tredje gången: ”[Petrus], har du mig kär?” Vid det här laget känner sig Petrus säkert illa till mods. Kanske finns i hans hjärta minnet från bara några dagar tidigare när han fått samma fråga tre gånger och svarat med eftertryck — men med ett nej. Kanske börjar han undra om han missförstått Läromästarens fråga. Kanske söker han inom sig efter ärlig bekräftelse på det svar han gett så snabbt, nästan automatiskt. Vad Petrus än känner så svarar han för tredje gången: ”Herre … Du vet att jag har dig kär.”¹²

Varpå kanske Jesus svarade (och återigen går jag här utanför skriften) ungefär så här: ”Men Petrus, varför är du då här? Varför är vi tillbaks på samma strand, vid samma nät, och för samma samtal? Var det inte tydligt då och är det inte tydligt nu att om jag vill ha fisk, så kan jag få fisk? Det jag behöver, Petrus, är lärjungar — och jag behöver dem för alltid. Jag behöver någon som för mina får på bete och räddar mina lamm. Jag behöver någon som predikar mitt evangelium och försvarar min tro. Jag behöver någon som älskar mig, verkligen älskar mig, och älskar vad vår Fader i himlen har kallat mig att göra. Vårt budskap är inte kraftlöst. Vårt uppdrag är inte övergående. Det är inte något beklagligt. Det är inte hopplöst. Det kommer inte att glömmas bort med tiden. Det är den Allsmäktiges verk, och det kommer att förändra världen. Så Petrus, för andra och antagligen sista gången ber jag dig att lämna allt det här och gå ut och undervisa och vittna, arbeta och tjäna trofast fram till den dag när de behandlar dig på samma sätt som de behandlade mig.”

Sedan vände han sig till apostlarna och kan mycket väl ha utropat: ”Var ni lika dåraktiga som de skriftlärda och fariséerna? Som Herodes och Pilatus? Tänkte ni liksom de att det här verket kunde dödas helt enkelt genom att döda mig? Tänkte ni liksom de att korset, spikarna och graven var slutet på alltsammans och att var och en lugnt kunde gå tillbaka till att vara det ni varit förut? Barn, berörde mitt liv och min kärlek inte era hjärtan djupare än så?”

Mina älskade bröder och systrar, jag vet inte säkert vad vi kommer att upplevapå domens dag, men jag skulle vara mycket förvånad om inte Gud någon gång under det samtalet ställer samma fråga till oss som han ställde till Petrus: ”Älskade du mig?” Jag tror att han vill veta om vi i vår mycket dödliga, mycket otillräckliga och ibland barnsliga förståelse av saker och ting åtminstone förstod ett bud, det största och främsta budet av alla: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd.”¹³ Och om vi i det ögonblicket kan stamma fram: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär”, så kanske han påminner oss om att det främsta kännetecknet på kärlek alltid är lojalitet.

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud”,¹⁴ sade Jesus. Så vi har vår nästa att välsigna, barn att beskydda, de fattiga att lyfta och sanningen att försvara. Vi har fel att ställa tillrätta, sanningar att sprida och gott att göra. Kort sagt, vi har ett liv av hängivet lärjungeskap att ge för att visa vår kärlek till Herren. Vi kan inte sluta och vi kan inte gå tillbaka. Efter ett möte med den levande Gudens levande Son är ingenting någonsin vad det var förut. Jesu Kristi korsfästelse, försoning och uppståndelse utmärker början på ett kristet liv, inte slutet. Det var denna sanning, denna verklighet, som gjorde att en handfull galileiska fiskare som blivit apostlar igen, och som var utan ”synagoga eller svärd”¹⁵, lämnade näten en andra gång och formade historien i den värld som vi nu lever i.

Jag vittnar ur djupet av mitt hjärta och med all min själs kraft till alla som hör min röst att dessa apostoliska nycklar har återställts till jorden och finns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Till dem som ännu inte anslutit sig till oss i denna stora, slutliga Kristi sak säger vi: ”Kom och var med.” Till dem som en gång var med oss men som dragit sig tillbaka och föredrar att välja och vraka bland några få kulturella smårätter från återställelsens smörgåsbord och avstår från resten av läckerheterna, säger jag att jag är rädd för att ni kommer att få uppleva långa nätter och tomma nät. Kallelsen innebär att komma tillbaka, att hålla sig trofast, att älska Gud och att hjälpa till. I kallelsen till bestämd trofasthet innefattar jag varje återvänd missionär som någonsin stått i en dopbassäng och med armen vinkelrätt sagt ”med fullmakt av Jesus Kristus”.¹⁶ Den fullmakten skulle förändra din nyomvände för alltid, men det var också meningen att den skulle förändra dig för alltid. Till kyrkans ungdomar som växer upp till tempel, missioner och äktenskap säger vi: ”Älska Gud och förbli rena från detta släktes blod och synder. Ni har ett monumentalt arbete att utföra, framhävt av det underbara tillkännagivandet som president Thomas S. Monson framförde i går morse. Er Fader i himlen förväntar sig att ni ska visa honom lojalitet och kärlek under varje stadium av ert liv.”

Till alla som hör min röst genljuder Kristi röst genom tidsåldrarnas korridorer med frågan till var och en av oss: ”Har du mig kär?” För var och en av oss svarar jag av hela mitt hjärta och hela min själ: ”Ja, Herre, vi har dig kär.” Och eftersom vi har satt ”handen till plogen”¹⁷ kommer vi aldrig att se tillbaka förrän verket är fullbordat och kärleken till Gud och vår nästa regerar i världen. I Jesu Kristi namn, amen.