Vakna och medvetna om våra plikter
Carole M. Stephens
första rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap
Vi måste vara medvetna om våra ansvar och gå vidare i tro, allt medan vi hämtar styrka från försoningens tröstande, stärkande, möjliggörande och helande kraft.
När jag kallades till Hjälpföreningens generalpresidentskap ville jag veta mer om kvinnorna som hade verkat före mig. Jag imponerades av syster Zina D. Youngs undervisning. Hon var första rådgivare i Hjälpföreningens andra generalpresidentskap. Hon sade: ”Systrar, vi måste vakna upp och tydligt känna till våra ansvar.”1 Jag begrundade orden vakna upp och ansvar och sökte i skrifterna efter mer kött på benen.
I Nya testamentet undervisade Paulus de heliga på sin tid:
”Stunden [är] redan … inne för er att vakna upp ur sömnen. Ty frälsningen är oss nu närmare …
Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss … klä oss i ljusets vapenrustning.”2
I Mormons bok undervisade Alma sitt folk om de heliga ansvar som de som ingår förbund med Gud har:
”Eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,
ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt …
säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?
Och när nu folket hört dessa ord, klappade de händer av glädje och utropade: Detta är vårt hjärtas önskan.”3
Syster Youngs ord och de här skriftställena fick mig att begrunda de ”ansvar” som vi behöver vakna upp till i vår tid.
När vi döps ingår vi ett förbund. Äldste Robert D. Hales lärde: ”När vi ingår och håller förbund går vi ut ur världen och in i Guds rike.”4
Vi förändras. Vi ser annorlunda ut och vi beter oss annorlunda. Det vi lyssnar till och läser och säger är annorlunda, och det vi har på oss är annorlunda eftersom vi blir Guds döttrar, förenade med honom genom förbund.
När vi konfirmeras får vi den Helige Andens gåva, rätten att ha det ständiga inflytandet från en medlem i gudomen till vägledning, till tröst och till skydd. Han varnar oss när vi frestas att lämna våra förbund och gå tillbaka in i världen. President Boyd K. Packer lär att ingen av oss ”kommer någonsin att göra ett allvarligt misstag utan att först ha varnats av den Helige Andens maningar”.5
Vi kan bara ta emot den här gåvan och alltid ha Anden hos oss om vi är värdiga och aktivt håller reda på vårt hjärtas tillstånd. Är vårt hjärta mjukt? Har vi ett ödmjukt hjärta, ett läraktigt hjärta, ett milt hjärta? Eller har vårt hjärta gradvis hårdnat allteftersom vi har låtit för mycket av världens oväsen distrahera oss från de stilla maningar som Anden utan tvekan ger oss?
När vi döptes förändrades vårt hjärta och väcktes upp till Gud. Under jordelivets resa behöver vi regelbundet fråga oss själva: ”Om jag har upplevt en hjärtats förändring … har jag den känslan nu?”6 Om inte, varför inte?
Många av de tidiga heliga ”upplevde denna mäktiga förändring i [sina] hjärtan”.7 Den väckte upp dem till att ta emot templets välsignelser och det stärkte dem i att utföra sina ansvar. Tidiga heliga i Nauvoo kom ”till templet hela dagen och långt inpå natten”8 för att ta emot förrättningar och ingå förbund innan de påbörjade resan västerut.
Sarah Rich, en hjälpföreningssyster i Nauvoo, sade följande: ”Det var många välsignelser som vi hade tagit emot i Herrens hus. De gav oss glädje och tröst mitt i allt vårt lidande och gjorde att vi kunde ha tro på Gud med vetskap om att han skulle vägleda oss och bistå oss på den okända resa som låg framför oss.”9
Med hjärtan förvandlade av tro på Frälsaren litade de på kraften i hans försoning. De väcktes till handling. De visste och förstod i djupet av sitt hjärta att det fanns någon — Frälsaren — som förstod de prövningar de personligen stod inför, eftersom han led för just dem i Getsemane örtagård och på korset. Han kände deras rädsla, deras tvivel, deras smärta och deras ensamhet. Han genomled deras sorger, deras förföljelse, deras hunger, deras trötthet och deras förluster. Och eftersom han led allt detta kunde han säga till dem: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”10
Och de kom. De litade på och följde profeten. De visste att resan skulle vara lång och deras ansvar svåra. De visste att offer skulle utkrävas, men stärkta av sin tro och genom att de höll fast vid sina förbund var de andligen förberedda.
Innan de lämnade Nauvoo skrev en grupp heliga ett meddelande i samlingssalen i templet de skulle behöva lämna bakom sig. Där stod det: ”Herren har sett vårt offer: Kom, följ oss!”11
Jag deltog nyligen i en pionjärvandring med de unga männen och unga kvinnorna i min församling. Varje morgon undrade jag: ”Vilket är mitt offer? Hur följer jag dem?”
Under vandringens andra dag hade vi dragit våra handkärror i drygt en mil när vi kom till en plats längs leden som kallas för ”kvinnans dragplats”. Män och kvinnor skildes åt, och männen skickades i förväg upp för en backe. När vi började dra kärrorna tittade jag upp och såg våra prästadömsbröder, unga som gamla, stå längs ledens båda sidor med hatten i handen för att visa respekt för kvinnorna.
Först gick det lätt, men snart kom vi till djup sand och backen blev brant. Jag tittade neråt och drog med all min kraft när jag plötsligt kände handkärran lätta och när jag tittade upp såg jag Lexi, en av våra unga kvinnor och min granne. Hon hade dragit sin handkärra ända upp och när hon såg att vi behövde hjälp sprang hon tillbaka. När vi kom upp på krönet ville jag så gärna springa ner för att hjälpa dem som var bakom mig, men jag andades tungt och mitt hjärta dunkade i en takt som stavade ordet hjärtattack mer än en gång! Med tacksamhet såg jag hur andra unga kvinnor släppte sina handkärror och sprang för att hjälpa till.
När alla hade kommit upp på krönet tog vi paus för att skriva ner våra intryck i våra dagböcker. Jag skrev: ”Jag var inte tillräckligt fysiskt förberedd, så jag var för svag för att hjälpa dem som följde efter mig. Jag kanske aldrig drar en handkärra igen, men jag vill aldrig vara för svag för att hjälpa mina systrar andligen. Aldrig!”
Det var en helig erfarenhet som väckte mig andligen till mitt ansvar mot min familj och andra. Under vår vandring begrundade jag det jag hade lärt mig.
Först tänkte jag på mina systrar, de som hade dragit och de som fortfarande drar sin handkärra ensam. Nästan 20 procent av kvinnorna i dessa första handkärrekompanier var ensamma åtminstone en del av vägen. Det här var kvinnor som inte hade gift sig, som var frånskilda eller änkor. Många var ensamstående mödrar.12 De kämpade tillsammans — förbundets döttrar, unga som gamla, med skilda livssituationer, längs samma led och med samma mål.
De som sprang för att hjälpa sina systrar i nöd påminde mig om räddare, både synliga och osynliga, som snabbt ser ett behov och sedan handlar.
Jag tänkte på Herrens ord: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.”13
Längs ledens båda sidor stod trofasta, lydiga och förbundstrogna män. Deras prästadömes kraft — kraften Gud använder för att välsigna alla sina barn — lyfte, stärkte och stödde oss. De var en påminnelse om att vi aldrig är ensamma. När vi håller våra förbund har vi alltid den kraften hos oss.
Jag tänkte på männen som inte följde med familjen under vandringen, vilket gjorde att familjerna själva måste dra sin handkärra. Många män dog under vandringen. En del söner stannade kvar och verkade som missionärer i sitt hemland. Andra hade emigrerat tidigare för att förbereda familjens ankomst till Saltsjödalen. Vissa män hade valt att inte vara där, eftersom de hade valt att inte hålla sina förbund.
Liksom de som gick före oss har många i dag livssituationer som inte är ideala. Vi fortsätter att undervisa och sträva efter idealet eftersom vi vet att denna ständiga strävan gör att vi går vidare längs leden och förbereder oss på möjligheter att ta emot alla utlovade välsignelser, allt eftersom vi ”hoppas på Herren”14.
Vi har alla mött och kommer att möta motgångar i livet. Detta jordeliv är en prövningens tid och vi kommer att fortsätta att få möjlighet att utöva vår handlingsfrihet till att välja vad vi vill få ut av de prövningar vi vet kommer.
Som Guds döttrar fortsätter vi längs vägen i tro eftersom vi som president Thomas S. Monson förstår att ”det är genom förbunden vi ingår i templet som vi en dag kan återvända till vår himmelske Fader som en evig familj och att bli begåvade med välsignelser och kraft från höjden är värt varje uppoffring och varje ansträngning”.15
Det räcker inte att vi bara går längs leden. Vi måste också väckas upp till våra ansvar och gå vidare i tro, allt eftersom vi hämtar styrka från försoningens tröstande, stärkande, möjliggörande och helande kraft.
Systrar, jag älskar er. Jag känner inte de flesta av er personligen, men jag vet vilka ni är! Vi är förbundstrogna döttrar i hans rike och begåvade med kraft genom våra förbund är vi beredda att uppfylla våra ansvar.
Hjälpföreningen förbereder kvinnor för det eviga livets välsignelser genom att väcka oss andligen till att öka vår tro och personliga rättfärdighet. Låt oss börja med oss själva. Låt oss börja där vi är. Låt oss börja i dag. När vi är andligen vakna kan vi bättre stärka familjer och hem och hjälpa andra.
Detta är ett frälsningsverk och försoningens stärkande och möjliggörande kraft gör att vi kan utföra det. Vakna upp till den vi är. Vakna upp till våra ansvar. Vi är döttrar till en himmelsk Fader som älskar oss. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.