Frukta inte att göra gott
Herren säger till oss att när vi står på hans klippa i tro så minskar tvivel och rädsla. Önskan att göra gott ökar.
Mina kära bröder och systrar, jag ber ödmjukt att Herrens ande ska vara med oss när jag talar i dag. Mitt hjärta är fullt av tacksamhet mot Herren, vars kyrka det här är, för inspirationen vi har känt i innerliga böner, inspirerade predikningar och änglalik sång under den här konferensen.
Förra april gav president Thomas S. Monson oss ett budskap som berörde hjärtan över hela världen, även mitt. Han talade om kraften i Mormons bok. Han uppmanade oss att studera, begrunda och tillämpa dess lärdomar. Han lovade att om vi ägnar lite tid varje dag åt att studera och begrunda och hålla buden som Mormons bok innehåller så får vi ett starkt vittnesbörd om dess sanning, och att vittnesbördet om den levande Kristus som är en följd därav tryggt hjälper oss igenom svåra tider (se ”Kraften i Mormons bok”, Liahona, maj 2017, s. 86–87).
Liksom många av er hörde jag profetens röst som om det var Herrens röst till mig. Och liksom många av er bestämde jag mig för att följa de orden. Ända sedan jag var liten har jag trott att Mormons bok är Guds ord, att Fadern och Sonen uppenbarade sig för och talade till Joseph Smith, och att forntida apostlar kom till profeten Joseph Smith för att återställa prästadömets nycklar till Herrens kyrka.
Med det vittnesbördet har jag läst Mormons bok varje dag i över 50 år. Så kanske kunde jag rimligen ha tänkt att president Monsons ord var ämnade för någon annan. Men liksom många av er kände jag profetens uppmuntran och löfte mana mig att anstränga mig mer. Många av er ha gjort vad jag gjorde: bett mer innerligt, begrundat skrifterna med större iver och ansträngt er mer för att tjäna Herren och andra åt honom.
Det glädjande resultatet för mig, och för många av er, har varit det som profeten lovade. De av oss som tog till sig hans inspirerade råd har hört Anden tydligare. Vi har fått större kraft att motstå frestelser och har fått större tro på en uppstånden Jesus Kristus, på hans evangelium och på hans levande kyrka.
I en tid av ökande tumult i världen har den här förstärkningen av vittnesbördet drivit ut tvivel och rädsla och gett oss frid. När jag har anammat president Monsons uppmaning har det medfört två underbara följder för mig: För det första har anden han lovade gett mig en känsla av optimism inför det som ska komma, trots att tumultet i världen verkar öka. Och för det andra har Herren gett mig – och er – ännu större kärlek till dem som lider. Vi har fått en större önskan att hjälpa andra. Den önskan har varit kärnan i president Monsons verksamhet och undervisning.
Herren lovade profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery att de skulle få mod när det som låg framför dem kunde ha känts överväldigande. Herren sa att det modet skulle komma från deras tro på honom som deras klippa:
”Frukta inte att göra gott, mina söner, ty vadhelst ni sår, det skall ni också skörda. Om ni därför sår det goda, skall ni också skörda det goda som er lön.
Frukta därför inte, du lilla hjord. Gör gott! Låt jord och helvete förena sig mot er, ty om ni är byggda på min klippa kan de inte få överhand.
Se, jag fördömer er inte. Gå er väg och synda inte mer. Utför med allvar det verk som jag har befallt er.
Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.
Se såren som stacks i min sida, och även märkena efter spikarna i mina händer och fötter. Var trofasta, håll mina bud, och ni skall ärva himmelriket” (L&F 6:33–37).
Herren berättade för sina ledare om återställelsen, och han säger till oss att när vi står på hans klippa i tro, så minskar tvivel och rädsla. Önskan att göra gott ökar. När vi tar till oss president Monsons uppmaning att plantera ett vittnesbörd om Jesus Kristus i hjärtat, får vi kraften, önskan och modet att hjälpa andra utan tanke på våra egna behov.
Jag har sett den tron och det modet många gånger när troende sista dagars heliga har stått inför skrämmande prövningar. Jag var till exempel i Idaho när Tetondammen brast den 5 juni 1976. En vägg av vatten forsade fram. Tusentals flydde från sina hem. Tusentals bostäder och företag förstördes. Mirakulöst nog var det mindre än femton personer som dog.
Det jag såg där har jag sett varje gång sista dagars heliga står stadigt på klippan av ett vittnesbörd om Jesus Kristus. Eftersom de inte tvivlar på att han vakar över dem, blir de helt oförskräckta. De lägger åt sidan sina egna prövningar för att hjälpa andra. Och de gör det av kärlek till Herren, och ber inte om någon lön.
När Tetondammen brast var till exempel ett gift par i kyrkan på en resa flera mil från sitt hem. Så fort de hörde nyheten på radion skyndade de sig tillbaka till Rexburg. I stället för att åka hem och se om huset var förstört letade de upp sin biskop. Han var i en byggnad som användes som återhämtningscenter. Han dirigerade de tusentals frivilliga som kommit dit i gula skolbussar.
Paret gick fram till biskopen och sa: ”Vi kom precis tillbaka. Vart kan vi åka och vara till hjälp?” Han gav dem namnet på en familj. Paret hjälpte till att tömma det ena huset efter det andra på slam och vatten. De arbetade från morgon till kväll i flera dagar. Slutligen tog de en paus och åkte för att se till sitt eget hus. Det hade spolats bort av översvämningen; det fanns inget att röja upp. Så de kom återigen snabbt tillbaka till biskopen. De frågade: ”Har du någon som vi kan hjälpa?”
Det här mirakulösa modet och kärleken – Kristi rena kärlek – har upprepats under årens lopp över hela världen. Det hände under den fruktansvärda tiden av förföljelse och prövningar när profeten Joseph Smith var i Missouri. Det hände när Brigham Young ledde uttåget från Nauvoo och sedan kallade heliga till öde platser över hela västra Förenta staterna för att hjälpa varandra skapa Sion åt Herren.
Om du läser dessa pionjärers dagboksanteckningar får du se hur mirakulös tro drev ut tvivel och rädsla. Och du läser om heliga som lämnade personliga intressen bakom sig för att hjälpa någon annan åt Herren innan de vände tillbaka till sina får eller till sina oplöjda åkrar.
Jag såg samma underverk för bara några dagar sedan i efterdyningarna av orkanen Irma i Puerto Rico, S:t Thomas och Florida, där sista dagars heliga samverkade med andra kyrkor, lokala samhällsgrupper och nationella organisationer för att påbörja röjningsarbetet.
Liksom mina vänner i Rexburg fokuserade ett par i Florida, som inte är medlemmar i kyrkan, på att hjälpa andra i samhället snarare än att arbeta på sin egen tomt. När några sista dagars heliga grannar erbjöd sig att hjälpa till med två stora träd som blockerade deras uppfart förklarade paret att de hade känt sig överväldigade och därför ägnat sig åt att hjälpa andra, med tro på att Herren skulle se till att de fick den hjälp de själva behövde. Maken berättade sedan att innan kyrkans medlemmar kom och erbjöd sin hjälp hade paret bett. De hade fått svaret att hjälpen skulle komma. Den kom inom några timmar.
Jag har hört att några har börjat kalla sista dagars heliga som har de gula Helping Hands t-shirtarna för ”de gula änglarna”. En sista dagars helig lämnade in sin bil på lagning, och mannen som hjälpte henne beskrev den ”andliga upplevelse” han hade när personerna i gula t-shirtar röjde bort träd från hans trädgård, och sedan, sa han, ”sjöng en sång för mig om att vara Guds barn”.
En annan invånare i Florida – som inte heller är av vår tro – berättade att sista dagars heliga kom hem till henne när hon arbetade i sin förstörda trädgård och kände sig överväldigad, genomsvettig och nära till tårar. De frivilliga skapade, som hon uttryckte det, ”ett rent mirakel”. De tjänade inte bara flitigt utan också med skratt och leenden, och vägrade ta emot något i gengäld.
Jag såg den fliten och hörde det skrattet när jag sent en lördag träffade en grupp sista dagars heliga i Florida. De frivilliga avbröt röjningsarbetet så att jag kunde skaka hand med några. De sa att nittio medlemmar i deras stav i Georgia så sent som föregående natt hade gjort upp en plan för att delta i röjningsarbetet i Florida.
De lämnade Georgia klockan fyra på morgonen, körde i flera timmar, arbetade hela dagen och långt inpå natten, och planerade sedan att fortsätta arbeta nästa dag.
De beskrev allt för mig med leenden och gott humör. Den enda stressen jag kände av var att de ville sluta bli tackade så att de kunde fortsätta arbeta. Stavspresidenten hade startat motorsågen igen och arbetade på ett nedfallet träd och en biskop flyttade trädgrenar när vi satte oss i bilen för att åka till nästa arbetslag.
Tidigare den dagen, när vi skulle åka iväg från en annan plats, kom en man fram till bilen, tog av sig kepsen och tackade oss för de frivilliga. Han sa: ”Jag tillhör inte er kyrka. Jag kan inte fatta vad ni har gjort för oss. Gud välsigne er!” Medlemmen som stod bredvid honom i sin gula t-shirt log och ryckte på axlarna, som om han inte förtjänade något beröm.
Medan de frivilliga från Georgia hjälpte den här mannen som knappt kunde tro det, hade hundratals medlemmar från just den ödelagda delen av Florida åkt många mil söderut till en annan plats i Florida där de hade hört att folket hade det ännu värre.
Den dagen mindes jag, och förstod bättre, profeten Joseph Smiths profetiska ord: ”En man som är uppfylld av Guds kärlek nöjer sig inte med att vara till välsignelse enbart för sin familj utan vandrar omkring i hela världen i sin iver att vara till välsignelse för hela människosläktet” (se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith [2007], s. 422).
Vi ser sådan kärlek hos sista dagars heliga överallt. Varje gång en tragisk händelse inträffar någonstans i världen bidrar sista dagars heliga med medel och arbete i kyrkans humanitära insatser. En vädjan behövs sällan. Faktum är att vi ibland har fått be dem som vill hjälpa till att vänta med att åka till den drabbade platsen tills de som leder arbetet är redo att ta emot dem.
Den önskan att välsigna är frukten av att människor har fått ett vittnesbörd om Jesus Kristus, hans evangelium, hans återställda kyrka och hans profet. Det är därför som Herrens folk inte tvivlar eller fruktar. Det är därför som missionärer tjänar frivilligt i världens alla hörn. Det är därför föräldrar ber med sina barn för andra. Det är därför ledare uppmanar sina ungdomar att följa president Monsons uppmaning att fördjupa sig i Mormons bok. Frukten kommer inte av att ungdomarna blivit uppmanade av ledare utan av att de och andra medlemmar handlar i tro. Den tron omvandlad till handling, vilket kräver osjälviska uppoffringar, leder till ett förändrat hjärta som gör att de kan känna Guds kärlek.
Men våra hjärtan fortsätter att vara förändrade bara så länge som vi följer profetens råd. Om vi slutar försöka efter en större ansträngning avtar förändringen.
Trofasta sista dagars heliga har stärkt sin tro på Herren Jesus Kristus, på Mormons bok som Guds ord och på återställelsen av prästadömets nycklar i hans sanna kyrka. Det stärkta vittnesbördet har gett oss större mod och omtanke om andra Guds barn. Men förändringarna och möjligheterna som ligger framför oss kräver ännu mer.
Vi kan inte förutse detaljerna, men vi ser den större bilden. Vi vet att i de sista dagarna kommer det att råda tumult i världen. Vi vet att trots de problem som kan komma, leder Herren trofasta sista dagars heliga i att ta Jesu Kristi evangelium till varje nation, släkte, tungomål och folk. Och vi vet att Herrens sanna lärjungar är värdiga och redo att ta emot honom när han kommer tillbaka. Vi behöver inte vara rädda.
Så oavsett hur mycket vi redan har stärkt vår tro och vårt mod så förväntar Herren sig mer av oss – och av generationerna efter oss. De behöver vara starkare och modigare, för de kommer att göra sådant som är ännu svårare än vad vi har gjort. Och de ställs inför större motstånd från våra själars fiende.
Vägen till optimism när vi går framåt gavs av Herren: ”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte” (L&F 6:36). President Monson berättade hur vi ska göra det. Vi ska begrunda och tillämpa Mormons bok och profeternas ord. Be alltid. Ha tro. Tjäna Gud av allt vårt hjärta, all vår förmåga, allt vårt förstånd och all vår styrka. Vi ska be av hela vårt hjärta om få kärlek, Kristi rena kärlek (se Moro. 7:47–48). Och framför allt ska vi konsekvent och ihärdigt följa profetiska råd.
När vägen är svår kan vi lita på Herrens löfte – löftet som president Monson ofta har påmint oss om när han har citerat Frälsarens ord: ”Den som tar emot er, hos honom skall även jag vara, ty jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88).
Jag vittnar om att Herren går framför ditt ansikte när du går hans ärenden. Ibland är du den ängel som Herren har sänt för att lyfta andra. Ibland är du själv omgiven av änglar som uppehåller dig. Men du ska alltid att ha hans Ande i hjärtat, som vi blir lovade varje gång vi tar del av sakramentet. Det enda vi behöver göra är att hålla hans bud.
Den bästa tiden ligger framför oss när det gäller Guds rike på jorden. Motstånd stärker vår tro på Jesus Kristus, och så har det varit sedan profeten Joseph Smiths tid. Tron besegrar alltid rädslan. När vi står tillsammans blir vi eniga. Och era böner för behövande blir hörda och besvarade av en kärleksfull Gud. Han slumrar aldrig och sover aldrig.
Jag vittnar om att Gud Fadern lever och att han vill att ni ska komma hem till honom. Detta är Herren Jesu Kristi sanna kyrka. Han känner er, han älskar er, han vakar över er. Han sonade era synder och mina och alla vår himmelske Faders barns synder. Att följa honom i era dagliga liv och när ni tjänar andra är den enda vägen till evigt liv.
Jag vittnar så och ger er min välsignelse och min kärlek. I Jesu Kristi heliga namn, amen.