Prästadömets makt
Att ni ärar det heliga prästadöme som ni bär är viktigt för Herrens verk i era familjer och i era ämbeten i kyrkan.
Mina älskade bröder, vi har hört ett uppenbarat tillkännagivande av president Russell M. Nelson. Vi har hört viktiga vidareutvecklingar på ämnet av äldsterna Christofferson och Rasband och av president Eyring. Vad som härefter sägs, inklusive fler ord från president Nelson, utvecklar närmare vad ni, Herrens ledare och prästadömsbärare, nu ska göra i era ansvar. I samband med det ska jag gå igenom några grundläggande principer som styr det prästadöme ni bär.
I. Prästadömet
Melkisedekska prästadömet är den gudomliga myndighet som Gud har delegerat för att utföra sitt verk ”att åstadkomma … evigt liv för människan” (Mose 1:39). År 1829 förlänades det till Joseph Smith och Oliver Cowdery av Frälsarens apostlar Petrus, Jakob och Johannes (se L&F 27:12). Det är heligt och mäktigt bortom vår förmåga att beskriva.
Prästadömets nycklar är makten att styra utövandet av prästadömsmyndigheten. Så när apostlarna förlänade melkisedekska prästadömet till Joseph och Oliver, gav de dem också nycklarna till att styra dess utövande (se L&F 27:12–13). Men alla prästadömsnycklar förlänades inte vid det tillfället. Alla nycklar och all kunskap som krävs för denna ”tidernas fullbordans utdelning” (L&F 128:18) ges ”rad på rad” (v. 21). Ytterligare nycklar gavs i Kirtlands tempel sju år senare (se L&F 110:11–16). De gavs för att styra prästadömsmyndigheten i de nya uppdrag som gavs vid det tillfället, till exempel dop för de döda.
Melkisedekska prästadömet är inte en statussymbol eller titel. Det är en gudomlig kraft som anförtrotts oss för att användas i Guds verk för sina barn. Vi bör alltid komma ihåg att de män som bär prästadömet inte är ”prästadömet”. Det är inte lämpligt att säga ”prästadömet och kvinnorna”. Vi bör säga ”bärarna av prästadömet och kvinnorna”.
II. Ett tjänandeverk
Låt oss nu reflektera över vad Herren Jesus Kristus förväntar sig av dem som bär hans prästadöme – hur vi ska föra själar till honom.
President Joseph F. Smith sa: ”Det har sagts, med rätta, att kyrkan är fullkomligt organiserad. Det enda problemet är att dessa organisationer inte är helt vakna för de förpliktelser som åvilar dem. När de vaknar helt och fullt och förstår de krav som ställs på dem, kommer de att uppfylla sina plikter mera trofast, och Herrens verk kommer att bli desto starkare och mäktigare och mera inflytelserikt i världen.”1
President Smith varnade också:
”De gudagivna hederstitlarna … hör ihop med det heliga prästadömets ämbeten och ska inte användas eller betraktas som om titlarna hade sitt ursprung hos människor. De är inte ämnade att vara till dekoration, inte heller till att vara ett uttryck för överlägsenhet; snarare är de en utnämning till att ödmjukt tjäna den ende Herre som vi utger oss för att tjäna. …
Vi arbetar för själarnas frälsning och vi bör känna att detta är den största plikt som anförtrotts oss. Därför bör vi vara villiga att uppoffra allting, om så skulle krävas, för Guds kärlek, människornas frälsning och Guds rikes seger på jorden.”2
III. Prästadömets ämbeten
I Herrens kyrka har melkisedekska prästadömets ämbeten olika funktioner. Läran och förbunden talar om högprästerna som ”lokala presidenter eller tjänare över olika stavar som är spridda vida omkring” (L&F 124:134). Den talar om äldster som ”lokala tjänare åt [Herrens] kyrka” (L&F 124:137). Här följer andra lärdomar om de här separata funktionerna.
En högpräst verkar och betjänar i andliga ting (se L&F 107:10, 12). Dessutom, som president Joseph F. Smith sa, ”eftersom han ordinerats till högpräst bör han känna det som sin plikt … att vara ett exempel för vuxna och unga som är värt att efterlikna. Han bör göra sig i stånd att vara en rättfärdighetens lärare, inte endast genom undervisning utan än mer genom exempel. På så sätt kan de yngre dra fördel av hans ålder och erfarenhet, och sålunda kan han bli en kraftkälla i det samhälle där han bor.”3
Om äldstens plikter sa äldste Bruce R. McConkie i de tolv apostlarnas kvorum: ”En äldste är en Herrens Jesu Kristi tjänare. … Han är bemyndigad att stå i Mästarens ställe … när det gäller att tjäna medmänniskorna. Han är Herrens representant.”4
Äldste McConkie kritiserade uppfattningen att man ”bara är äldste”. ”Varje äldste i kyrkan har lika mycket prästadöme som kyrkans president”, sa han. ”Vad är en äldste? Han är en herde, en herde som tjänar i den gode herdens fålla.”5
I den här viktiga uppgiften att verka i den gode herdens fålla, finns det ingen skillnad mellan högprästens och äldstens ämbeten inom melkisedekska prästadömet. I Läran och förbundens viktiga kapitel 107 förkunnar Herren: ”Högprästerna enligt det melkisedekska prästadömets orden har rätt att verka i sin egen ställning under presidentskapets ledning och betjäna i andliga ting, och även i en äldstes … ämbete [eller ämbeten inom aronska prästadömet]” (L&F 107:10; se även v. 12).
Den viktigaste principen för alla prästadömsbärare är den princip som undervisas av profeten Jakob i Mormons bok. När han och hans bror Josef hade invigts som präster och lärare för folket förkunnade han: ”Och vi ärade vårt ämbete inför Herren och tog på oss ansvaret att låta deras synder komma över våra huvuden, om vi inte med all iver undervisade dem om Guds ord” (Jakob 1:19).
Bröder, våra ansvar som bärare av prästadömet ska tas på allvar. Andra organisationer kan kanske nöja sig med världens standard för att leverera budskap eller utföra sina andra funktioner. Men vi som bär Guds prästadöme har den gudomliga makt som till och med styr tillträdet till Guds celestiala rike. Vi har det syfte och ansvar som Herren förklarade i det uppenbarade förordet till Läran och förbunden. Vi ska predika för världen
”så att var och en skall kunna tala i Herren Guds, ja, i världens Frälsares namn,
så att även tron skall kunna tillta på jorden,
så att mitt eviga förbund skall kunna upprättas,
så att mitt evangeliums fullhet skall kunna förkunnas av de svaga och ringa till världens ändar och inför kungar och styresmän” (L&F 1:20–23).
För att uppfylla detta gudomliga uppdrag måste vi vara trofasta i att ”ära” våra ämbeten och ansvar inom prästadömet (se L&F 84:33). President Harold B. Lee förklarade vad det innebär att ära prästadömet: ”När man blir prästadömsbärare blir man ett Herrens ombud. Vi bör betrakta vårt ämbete som att det är att gå Herrens ärenden. Detta är vad som menas med att ära prästadömet.”6
Därför, bröder, om Herren själv skulle be er att hjälpa en av hans söner eller döttrar – vilket han har gjort genom sina tjänare – skulle ni göra det? Och om ni gjorde det, skulle ni handla som hans ombud och ”gå Herrens ärenden” och förlita er på hans utlovade hjälp?
President Lee undervisade mer om att ära prästadömet: ”När man håller ett förstoringsglas över något gör det att föremålet ser större ut än när man ser det med blotta ögat – så fungerar ett förstoringsglas. Så … om man ärar sitt prästadöme – det vill säga gör det större än man först tyckte att det var och viktigare än någon annan tyckte att det var – är det så man ärar sitt prästadöme.”7
Här är ett exempel på en prästadömsbärare som ärar sitt prästadömsansvar. Jag hörde det från äldste Jeffrey D. Erekson, min följeslagare under en stavskonferens i Idaho. Som ung, gift äldste, fattig och med en känsla av att inte kunna klara av sista året på college, bestämde Jeffrey sig för att hoppa av skolan och tacka ja till ett attraktivt jobberbjudande. Några dagar senare kom presidenten för hans äldstekvorum hem till honom. ”Förstår du vikten av de prästadömsnycklar jag bär?” frågade äldsternas kvorumpresident. När Jeffrey sa att han gjorde det, berättade presidenten att ända sedan han hört att Jeffrey skulle hoppa av college hade Herren plågat honom under sömnlösa nätter för att han skulle framföra följande budskap: ”Som president för ditt äldstekvorum råder jag dig att inte hoppa av skolan. Det är ett budskap till dig från Herren.” Jeffrey fortsatte studera. När jag många år senare träffade honom var han en framgångsrik affärsman och jag hörde honom berätta för en samling prästadömsbärare: ”Det [rådet] har gjort stor skillnad i mitt liv.”
En prästadömsbärare ärade sitt prästadöme och ämbete, och det gjorde ”stor skillnad” för ett annat Guds barn.
IV. Prästadömet i familjen
Hittills har jag talat om prästadömets funktion i kyrkan. Nu vill jag tala om prästadömet i familjen. Det börjar med nycklar. Principen att prästadömsmyndighet endast kan utövas under ledning av den som bär nycklarna till den uppgiften är grundläggande i kyrkan, men gäller inte utövandet av prästadömsmyndighet i familjen.8 En far som bär prästadömet presiderar i familjen med myndigheten från det prästadöme han bär. Han behöver varken direktiv eller godkännande av prästadömets nycklar för att kunna ge sina familjemedlemmar råd, hålla familjemöten, ge prästadömsvälsignelser till fru och barn, eller ge välsignelser för att bota familjemedlemmar eller andra.
Om fäder ärade sitt prästadöme i den egna familjen, skulle det främja kyrkans uppdrag minst lika mycket som något annat de kunde göra. Fäder som bär melkisedekska prästadömet bör hålla buden så att de kan ha prästadömets kraft till att ge välsignelser till sin familj. Fäder bör också bygga kärleksfulla familjerelationer så att familjemedlemmarna gärna vill be dem om välsignelser. Och föräldrar bör uppmuntra till fler prästadömsvälsignelser i familjen.
Fäder, fungera som ”likvärdiga makar” till era hustrur, i enlighet med tillkännagivandet om familjen.9 Och fäder, när ni har förmånen att utöva er prästadömsmyndighets makt och inflytande, gör det ”genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek” (L&F 121:41). Att hålla den här höga nivån på utövandet av prästadömets myndighet är viktigast i familjen. President Harold B. Lee gav följande löfte kort efter att han hade blivit kyrkans president: ”Aldrig är kraften i det prästadöme som ni bär vackrare än när det är kris i ert hem, någon är allvarligt sjuk, [eller] när något viktigt beslut måste fattas … Genom prästadömets makt, som är den allsmäktige Gudens makt, finns kraften att utföra underverk, om det är Herrens vilja. Men för att vi ska kunna använda detta prästadöme måste vi vara värdiga att utöva det. Den som inte förstår denna princip går miste om de välsignelser som det innebär att bära detta prästadöme.”10
Mina älskade bröder, att ni ärar det heliga prästadöme som ni bär är viktigt för Herrens verk i era familjer och i era ämbeten i kyrkan.
Jag vittnar om honom vars prästadöme det är. Genom hans försonings lidande och offer och uppståndelse har alla män och kvinnor fått en försäkran om odödlighet och möjligheten att uppnå evigt liv. Vi bör var och en vara trofasta och flitiga i att göra vår del i Gud vår evige Faders stora verk. I Jesu Kristi namn, amen.