Fördomar bryts ner

På 1850-talet, när de första grupperna av sista dagars heliga emigrerade från Sverige, var de en del av en våg av ungefär 15 000 svenskar som emigrerade till USA under loppet av ett årtionde. Men i slutet av 1800-talet hade utvandringen ökat till så många som 50 000 personer per år. Mitt under en sådan dramatisk befolkningsförändring for en del svenskar ut mot emigranterna. ”Har ni hört talas om kärlek till fosterlandet, kärlek till det egna landet, kärlek till föräldrar, systrar, släktingar och vänner?” stod det i en ledare från 1903. ”Om ni tänkt på Gud skulle ni aldrig komma på tanken att överge ert fosterland.”

Många sista dagars heliga hade precis den motsatta uppfattningen: De trodde på att Gud ville att de skulle hjälpa till att lägga grunden för Sion genom att samlas med de heliga i den amerikanska västern. Flera män som hade blivit medlemmar i kyrkan i Sverige och emigrerat kom senare tillbaka för att berätta om återställelsen och för att hjälpa andra nyomvända att emigrera. Det här fortsatte till början av 1900-talet. Under årtiondet efter 1905, när den svenska missionen bildades ur den större skandinaviska missionen, lämnade 40 procent av kyrkans medlemmar i Sverige landet.

När den svenska regeringen 1907 inledde en undersökning om orsakerna till utvandring, kombinerades en bred oro över hur många svenskar som lämnade landet med felaktig information om kyrkan i pressen och politiska debatter. P. E. Åslev, en svensk pastor som hade tillbringat tid i Salt Lake City, ledde anklagelserna. Han tryckte antagonistiska artiklar i tidningar, han lobbade bland regeringstjänstemän för att vidta åtgärder mot kyrkan och till och med avbröt sista dagars heligas möten.

Kyrkans medlemmar försökte också vidta åtgärder för att förklara och försvara tron. Andreas Peterson, en svensk omvänd som emigrerat och sedan återvänt för att verka som missionär, sökte i början av 1911 audiens hos kung Gustav V. När han fick audiens presenterade Peterson ett brev från svenska heliga som bodde i Utah som tillbakavisade negativa påståenden om kyrkans och dess medlemmars karaktär. Kungen gick med på att undersöka frågan.

Frågan om vad man skulle göra med kyrkan togs så småningom upp av riksdagen. Mellan 1912 och 1915 pågick en diskussion om huruvida man skulle anslå medel för att motverka kyrkans proselytering. Trots fortsatt häftig offentlig debatt avböjde riksdagen 1915 att vidta åtgärder mot kyrkan.

Under de kommande årtiondena fortsatte ansträngningarna att lösa missuppfattningarna. I början av 1920-talet, när några utländska missionärer nekades inresa i Sverige på grund av rykten om månggifte, vädjade två medlemmar i Stockholms grenspresidentskap till kungen och bad om en lösning på situationen. Med tiden förbättrades den allmänna opinionen. 1939 rapporterade Gustive O. Larson, son till svenska nyomvända, som då verkade som missionspresident: ”Vi har gjort vissa framsteg i Sverige under den tid vi varit där. Särskilt när det gäller att bryta ner fördomar mot vårt folk.”