BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET

Frid i vår Frälsare

PRESIDENT THOMAS S MONSON

förste rådgivare i första presidentskapet

För ett antal år sedan besökte min hustru och jag en populär nöjespark med andra medlemmar i vår familj. Vid ett tillfälle klättrade vi ombord på en båt som skulle ta oss lodrätt nerför en brant. Passagerarna skrek när båten dånade nerför vattenfallet och gled till ett stopp i vattnet nedanför. Precis innan vi dök ner lade jag märke till ett litet plakat på väggen som förkunnade en djup sanning: ”Du kan inte springa bort från bekymmer … Det finns ingen plats som ligger så långt borta!”

Dessa ord har stannat kvar hos mig. De syftar inte bara på temat för åkturen, utan också på vår tillvaro i jordelivet.

Livet är en erfarenhetens skola och en prövotid. Vi lär oss medan vi bär våra bördor och tar oss igenom våra hjärtesorger.

När vi tänker på de händelser vi kan råka ut för — som sjukdom, olyckor, dödsfall och en massa andra svårigheter — inser vi följande, liksom Job gjorde: ”Människan föds till lidande.”¹ Job var ”en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”.² Job var gudfruktig i sitt uppträdande och framgångsrik i sitt arbete, men han skulle komma att prövas på ett sätt som kunde ha fått vem som helst att gå under. Berövad sina ägodelar, hånad av sina vänner, hemsökt av lidande, tillintetgjord av förlusten av sin familj, blev han uppmanad att ”förbanna Gud och dö”.³ Han motstod denna frestelse och förkunnade från djupet av sin ädla själ: ”Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.”⁴ ”Jag vet att min återlösare lever.”⁵ Job höll fast vid sin tro.

Vi kan med säkerhet anta att ingen person någonsin levat som varit helt fri från lidanden och prövningar, inte heller har det någonsin funnits en tid i människans historia som inte haft sitt fulla mått av kaos, fördärv och elände.

När livet plötsligt blir svårt kan vi frestas att ställa frågan: ”Varför just jag?” Det är mycket vanligt att vi skyller allt på oss själva fastän vi kanske inte hade någon kontroll över det som hände. Det verkar ibland som om det inte finns något ljus i slutet på tunneln, inte någon gryning som skingrar nattens mörker. Vi känner oss omringade av smärta från ett brustet hjärta, av besvikelse över grusade drömmar och förtvivlan över försvunna förhoppningar. Vi instämmer i den bibliska vädjan: ”Finns då ingen balsam i Gilead?”⁶ Vi känner oss övergivna, förkrossade och ensamma.

Jag vill trösta alla dem som känner sig förtvivlade med löftet i Psaltaren: ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel.”⁷

Närhelst vi är nära att känna oss nedtyngda av livets plågor, låt oss då komma ihåg att andra har gått samma väg, uthärdat och vunnit seger.

Det verkar finnas ett oändligt förråd av besvär och bekymmer för oss alla, var och en. Vi förväntar oss ofta omedelbara lösningar, och vi glömmer bort att vi behöver ha tålamod, som är en himmelsk dygd.

Låter någon av följande svårigheter bekant?

Barn med handikapp
Någon vi älskar går bort
Arbetslöshet
Dina kunskaper är föråldrade
En son eller dotter går på avvägar
Mental och känslomässig ohälsa
Olyckor
Skilsmässa
Övergrepp
Stora skulder

Listan kan göras oändlig. I dagens värld finns tendensen att känna sig avstängd — till och med isolerad — från Herren som ger oss varje god gåva. Vi ängslas över att vi vandrar ensamma och frågar: ”Hur ska vi klara av det?” Det som ger oss den största trösten är evangeliet.

Från plågans bädd, med kudden våt av tårar, lyfts vi mot himlen genom den gudomliga försäkran och det dyrbara löftet: ”Jag skall inte lämna dig eller överge dig.”⁸

Sådan tröst är ovärderlig på vår väg genom livet, där det finns så många vägskäl och kurvor. Vår försäkran kommer sällan i form av ett flammande tecken eller en hög röst. Andens språk är snarare mjukt och tyst, uppbyggande för hjärtat och lugnande för själen.

För att inte ifrågasätta Herrens ord beträffande våra problem, bör vi komma ihåg att Guds visdom kanske inte så lätt kan förstås av människan. Den största läxan vi kan lära oss är att när Gud talar och en människa lyder, gör den människan alltid rätt.

Tisbiten Elias upplevelse belyser denna sanning. Mitt under fruktansvärd hungersnöd, torka och den hopplöshet som kommer av hunger, lidande och kanske även död, ”kom Herrens ord till Elia. Han sade: ’Stig upp och gå till Sarefat … och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.’”⁹

Elia ifrågasatte inte vad Herren sagt. ”Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: ’Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.’

När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ’Tag också med dig en bit bröd åt mig.’

Men hon svarade: ’Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö.’

Då sade Elia till henne: ’Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son.

Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då HERREN låter det regna på jorden.’”¹⁰

Hon betvivlade inte detta otroliga löfte. ”Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk.

Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som HERREN hade talat genom Elia.”¹¹

Låt oss nu snabbt förflytta oss till den förunderliga natten i historien när herdarna vaktade sin hjord och fick höra de heliga orden: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.

Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”¹²

Med barnets födelse i Betlehem framkom en stor gåva, en kraft starkare än vapen, en rikedom som varar längre än Caesars mynt. Det länge utlovade löftet hade uppfyllts; Kristusbarnet hade fötts.

Den heliga skriften säger oss att pojken Jesus ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”.¹³ Och senare finns det i skriften en försynt liten fras som säger att han ”gick omkring och gjorde gott”.¹⁴

Ut ur Nasaret och ner genom tidernas släktled kommer hans utmärkta föredöme, hans välkomnande ord, hans gudomliga gärningar. De inspirerar till tålamod att uthärda lidande, styrka att bära sorg, mod att möta döden och förtröstan inför livet. I denna värld så fylld med kaos, prövningar och osäkerhet har behovet av sådan gudomlig vägledning aldrig varit mer desperat än vad det är nu.

Lärdomar från Nasaret, Kapernaum, Jerusalem och Galileen överskrider avståndets gränser, tidens gång och förståndets begränsning då de ger bedrövade hjärtan ljus och vägledning.

Framför Jesus låg Getsemane örtagård och Golgatas kulle.

I skriften står det: ”Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: ’Sitt här, medan jag går dit bort och ber.’

Han tog med sig Petrus och [Jakob och Johannes]. Ängslan och ångest kom över honom,

och han sade till dem: ’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig.’

Och han gick lite längre bort … och bad:”¹⁵

”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.

Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft.

Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.”¹⁶

Vilket lidande, vilket offer, vilken ångest uthärdade han inte för att sona för världens synder!

Till gagn för oss skrev poeten:

I ungdomen då glädjen vår jord tycks smycka
och livet är ett sommarlov av ljusaste lycka,
när själen jublar, hjärtat känns så lätt,
och inte minsta skugga vi ännu har sett,
så vet vi inte att fördold bak kvällshimlens sky
finns en hittills oanad och okänd vy:
en örtagård vi alla till sist måste se —
den örtagård som heter Getsemane …

Bortom mörka gränder och strida vattenströmmar,
överbryggade av våra krossade drömmar,
bortom vuxenårens allt mer dunkla gestalt,
bortom tårarnas källor av svidande salt —
där ligger örtagården. Försök, om du kan,
komma undan när slutligt du platsen fann!
Nej, är din stig än mjuk eller trampad hård,
så går den via Getsemane örtagård.17

Världens Frälsares jordiska mission närmade sig snabbt slutet. Framför honom låg korset på Golgata, de onda gärningar som begicks av dem som törstade efter Guds Sons blod. Hans gudomliga svar är en enkel men djupt betydelsefull bön: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”¹⁸

Så kom slutet: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”¹⁹ När den store Återlösaren hade sagt detta dog han. Han lades i en klippgrav. Han uppstod i gryningen på den tredje dagen. Hans lärjungar såg honom. Ord som dröjer sig kvar från denna epokgörande händelse banar sin väg genom tidens historia och ger också i dag våra själar trösten, löftet, vederkvickelsen och förvissningen att ”Han är inte här. Han har uppstått.”²⁰ Uppståndelsen blev en verklighet för alla.

For en tid sedan fick jag ett brev fyllt med tro från Laurence M Hilton. Jag skulle vilja dela med mig av det brevet berättar om hur personlig tragedi övervanns genom tro utan tvivel.

År 1892 reste Laurences farföräldrar Thomas och Sarah Hilton till Samoa, där Thomas vid ankomsten blev avskild som missionspresident. De hade med sig en nyfödd dotter, och två söner föddes medan de var på mission där. Tragiskt nog dog alla tre på Samoa, och år 1895 reste broder och syster Hilton hem barnlösa från missionen.

David O McKay kände familjen och var djupt rörd över deras förlust. År 1921, när äldste McKay, då medlem av de tolv apostlarnas kvorum, reste runt världen för att besöka kyrkans medlemmar i många nationer, gjorde han ett uppehåll i Samoa. Innan han reste hemifrån hade han lovat syster Hilton, som nu var änka, att han personligen skulle besöka hennes tre barns gravar. I brevet som äldste McKay skrev till henne från Samoa står det följande:

”Kära syster Hilton!

Precis när den sena eftermiddagssolens strålar rörde vid de höga kokospalmernas toppar, onsdagen den 18 maj 1921, stod en grupp på fem personer med böjda huvuden framför den lilla kyrkogården i Fagali’i … Vi var där, som du kanske kommer ihåg, på grund av ett löfte jag gav dig innan jag åkte hemifrån.

Gravarna och gravstenarna var i gott skick … Jag skickar med en kopia av den avskrift jag gjorde när jag stod … utanför stenmuren som omger platsen.

Janette Hilton
Född: 10 sep 1891
Död: 4 juni 1892
’Vila, älskade Jennie’

George Emmett Hilton
Född: 12 okt 1894
Död: 19 okt 1894
’Må din sömn vara fridfull’

Thomas Harold Hilton
Född: 21 sep 1892
Död: 17 mars 1894
’Vila här på kullen, vila’

När jag stod där och såg på de tre små gravarna försökte jag föreställa mig de händelser du måste ha gått igenom som ung mor här i gamla Samoa. När jag gjorde det, blev gravstenarna till monument, inte bara över de små barnen som sov där, utan också över en mors tro och hängivenhet till sanningens och livets eviga principer. Dina tre små barn, syster Hilton, fortsätter, i tysthet och med vältalighet och effektivitet, att utföra ditt ädla missionärsarbete som påbörjades här för nästan trettio år sedan, och de kommer att fortsätta med det så länge det finns milda händer som tar hand om deras sista jordiska viloplats.

Kärleksfulla händer slöt döda ögon små,
kärleksfulla händer lät ett barn till vila gå.
Främmande händer prydde enkla gravar små.
Främlingar hedrade och sörjde barnen så.

Tofa Soifua,

David O McKay”

Denna rörande berättelse ger det sörjande hjärtat den ”frid, som övergår allt förstånd”.²¹

Vår himmelske Fader lever. Jesus Kristus, Herren, är vår Frälsare och Återlösare. Han vägledde profeten Joseph. Han vägleder sin profet i dag, president Gordon B Hinckley. Jag bär mitt personliga vittnesbörd om denna sanning.

Att vi må uthärda våra sorger, bära våra bördor och bemöta vår rädsla — som vår Frälsare gjorde — är min bön. Jag vet att han lever.

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE

Studera budskapet under bön och dela sedan med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel.

Gå igenom artikelns punktmarkerade lista på prövningar. Be familjemedlemmarna att lägga till andra prövningar. Läs sedan högt de tre första styckena i artikeln och fråga: ”Hur kan vi klara det?” Studera tillsammans en eller flera av president Monsons skriftställen eller berättelser för att hitta svar på den här frågan.
Be fyra personer att högt läsa berättarens, Herrens, Elias och änkans röster i Första Kungaboken 17:8–16. Vad säger president Monson att vi kan lära oss av den här berättelsen? Berätta om en upplevelse där du kände frid för att du lydde Gud.
Läs berättelsen om familjen Hilton och brevet från äldste David O McKay tillsammans. Be familjemedlemmarna att berätta hur Frälsaren har hjälpt dem att uthärda prövningar och känna frid.