MÅNDAGSKVÄLL I MANILA
Måndagskvällarna i Manila verkar vid första anblick inte skilja sig från några andra kvällar. Bilarna i staden liknar miljoner myror som alla försöker använda samma smala trädgren för att krypa i två olika riktningar på en gång. Förutom att dessa myror tutar.
Vi försökte ta oss hem till familjen Velasco så att jag kunde få se en filippinsk hemafton, men rusningstrafiken ville inte samarbeta. Till slut sade vår guide att han skulle ta en genväg och körde in på en trång gata, packad med folk som köpte och sålde saker vid små stånd längs vägkanten. Alla verkade ha trevligt och skrattade och ropade till varandra. De lade knappt märke till vår lilla bil som kröp fram genom deras utomhusköpcenter.
När vi till slut kom fram till familjen Velascos hus vid andra änden av marknaden var kontrasten förbluffande. När vi kom in i huset försvann plötsligt allt oljud från utsidan.
De hade inte satt sig ner för lektionen än, men hemaftonen hade börjat. Sexåriga Stephen satt på syster Velascos knä medan hon och broder Velasco pratade med farmor och farfar. Kevin och Kirby, 14 år, skrattade åt något som 15-åriga Naomi sade. Katrina, 11 år, lade fram skrifterna och en psalmbok.
När vi hade hälsat på alla satte sig familjen ner. Farfar höll inledningsbönen. Broder Velasco talade om talanger. Under diskussionens gång växlade familjen mellan tagalog och engelska, beroende på vad som passade bäst. Katrina och Naomi turades om att läsa liknelsen om talenterna i Matteus 25:14–30. Broder Valesco tog fram sin gitarr och delade med sig av sin spelar-talang. Sedan gav han gitarren till Kirby som också spelade en sång. Syster Velasco hjälpte Stephen att hålla avslutningsbönen och så gick alla till köket för att få något särskilt gott, hemlagad pizza.
Medan alla satt och mumsade hade jag möjlighet att fråga dem hur de kände för att ha hemafton.
”Vad tyckte du bäst om?” frågade jag Kirby. Oturligt nog hade han precis tagit en ny tugga. ”Förfriskningarna”, sade han med munnen full. Alla skrattade.
”Skrattet”, sade Naomi när alla hade slutat fnittra.
”Vad har den gjort för er familj?”
”Vi har fått ett starkare band”, sade Kevin. ”Det är det som händer när man berättar om sina tankar och känslor.”
Det var ett bra svar, men jag ville vara säker på att han inte bara sade det för att jag var där. ”Är det verkligen så?” frågade jag.
Alla nickade. ”Vi har kommit närmare varandra tack vare familjens hemafton”, sade Naomi. ”Vi är vänligare mot varandra.”
Det var uppenbart. Hemaftonens välsignelser var också uppenbara. Och det var mycket motvilligt som jag sade hej då och gick tillbaka ut i en gränslöst hektisk värld.