Hur skulle de kunna förlåta mig?
En kväll för flera år sedan när jag körde hem från jobbet efter att ha hämtat mina två barn förlorade jag medvetandet för ett ögonblick. När jag vaknade till såg jag ovanför instrumentbrädan att en liten lastbil kom rakt mot mig. Kollisionen gjorde att jag förlorade medvetandet igen. När jag vaknade låg min bil på sidan och barnen skrek.
Flera personer kom rusande för att hjälpa mig och mina barn ut för motorn hade börjat brinna. Jag hade mycket ont överallt men varken mina barn eller jag hade blivit allvarligt skadade. Min största oro just då gällde dem som satt i fordonet som jag hade kört på.
Under de följande timmarna och ända inpå nästa dag misslyckades jag med att försöka få någon information om personerna i det andra fordonet. Till slut kom en socialarbetare in i mitt rum och talade om att föraren i det andra fordonet hade dött. Jag var förkrossad.
Under dagarna som följde på olyckan tog jag ledigt från jobbet för att återhämta mig fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag fick också reda på vad som hade hänt. Jag hade kommit över på andra sidan mittlinjen i riktning mot kommande trafik och kört rakt på ett fordon. Jag fick också veta att hustrun till mannen som hade förlorat sitt liv hade varit med i lastbilen och blivit allvarligt skadad. De hade en stor familj. De flesta av barnen var vuxna och utflugna, men några bodde fortfarande kvar hemma. Jag var så bedrövad över att jag var orsak till en annan människas död, till att en hustru hade förlorat sin man, att barnen hade förlorat sin far, och barnbarnen sin farfar och morfar.
Mina fysiska sår läktes men inte de mentala och känslomässiga. Jag frågade mig om och om igen: ”Varför hände detta?” Jag visste att det hade varit en olyckshändelse men det fick mig inte att må bättre. Jag kunde varken sova eller leva ett normalt liv. Jag stod inte ut med tanken på hur den andre förarens familj måste känna sig.
Jag försökte gå vidare i livet och återvända till allt det normala, men inget verkade fungera. Allt jag kunde göra var att be. Jag minns att jag vädjade till min himmelske Fader att han skulle ta bort smärtan och oron från mig, för jag insåg att jag inte kunde fortsätta så här och samtidigt vara en god hustru och mor.
En dag ringde det på dörren. Jag öppnade dörren och såg en man som stod på verandan. Han såg mycket allvarlig och illa till mods ut. Utan att säga ett ord räckte han mig en ask och ett kuvert. Jag tog emot gåvorna och stod där och väntade på att han skulle säga något. Efter en stund frågade jag mannen om jag kände honom. Han skakade på huvudet och presenterade sig. Med en gång fick jag en klump i halsen när jag kände igen hans efternamn. Han var den äldsta sonen till mannen som hade dött i olyckan.
Jag bjöd in honom och vi pratade en lång stund. Våra familjer hade flera gemensamma bekanta och han hade hört genom dem hur svårt det hade varit för mig. Han sade att hans hustru hade frågat honom hur han skulle känna sig om han var i mina kläder och det gjorde att han kom hit. Han sade att hans familj insåg att det hade varit en olyckshändelse, och de visste att deras pappa och make hade blivit hemkallad av vår himmelske Fader. Han sade att hans mor skulle klara sig bra. Sedan kramade han om mig och vi grät en stund.
I kuvertet han hade gett mig låg ett kort där det stod att jag och min familj hade funnits i deras böner och tankar. I asken fanns liten tavla med texten:
”Käre Gud!
Vi arbetar och ber, men hur vi än försöker så finns det ändå så mycket att gråta över vid dagens slut. Så snälla, sänd några änglar som tröstar oss när vi är rädda och hjälper oss göra små framgångar stora. Amen.”
Mina böner hade besvarats. Jag kunde sova den natten för första gången på två veckor sedan olyckan.
Alltsedan dess har jag sett den där mannen och hans hustru då och då, och de frågar varje gång hur det är med oss och om det är något vi behöver. Jag blir hela tiden ödmjukad av deras omsorg och osjälviskhet.
En söndag när det var generalkonferens, mellan förmiddagens och eftermiddagens sessioner, ringde det på dörren igen. Det var inte bara mannen den här gången, utan också hans mor och yngre bror. De stannade inte länge men jag värdesätter verkligen deras besök. De hade en gåva med sig även denna gång — en vacker målning av Kristus med följande inskrift: ”Jag är mild och ödmjuk i hjärtat [och ni skall] finna ro för era själar.” (Matt 11:29) Modern och jag kramade om varandra och grät.
Av denna familj har jag fått lära mig om en slags förlåtelse och kärlek som jag inte visste fanns. Jag vittnar om att vår himmelske Fader och vår Frälsare kan förmedla sin kärlek till oss genom andra. Jag vet att vår himmelske Fader hör och besvarar böner, och nu vet jag att vi ibland måste låta Frälsarens försoningsoffer ta bort vår smärta när vi har gjort allt vi förmått. Jag är tacksam att denna familj kunde känna och följa Andens maningar och besvara mina böner.
Angelique Petrick är medlem i White Pine församling, Tooele östra stav, Utah.