BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET
Den djupgående kraften i att vara tacksam
Under en vandring mot Jerusalem ”tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen.
När han var på väg in i en by, kom tio spetälska emot honom.
De stannade på avstånd och ropade: ’Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!’
Då han fick se dem, sade han: ’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena.
Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit.
Jesus frågade honom: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio?
Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?’
Och han sade till honom: ’Stig upp och gå! Din tro har frälst dig.’”1
I 30:e psalmen lovar David: ”Herre, min Gud, jag vill tacka dig för evigt.”2
Aposteln Paulus skrev i sitt brev till korintierna: ”Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva.”3 Och till tessalonikerna: ”Tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja.”4
Tackar vi Gud ”för hans obeskrivligt rika gåva” och de rika välsignelser han skänker oss i sådant överflöd?
Stannar vi upp och begrundar Ammons ord? ”Nu, mina bröder, se vi att Gud ihågkommer alla folk, i vilket land de än befinna sig, ja, han räknar sitt folk … [över] hela jorden. Detta är min fröjd och min stora tacksägelse. Ja, jag vill tacka min Gud evinnerligen.”5
Robert W Woodruff, som var en berömd företagsledare en gång i tiden, åkte runt i Förenta staterna och höll föreläsningar med rubriken ”En kort kurs i mänskliga relationer”. I sitt budskap sade han att de två viktigaste orden i engelska språket är dessa: ”Thank you.”
Gracias, danke, merci — vilket språk som än talas, så kommer ett ofta uttryckt ”tack” att uppliva sinnet, utöka er vänkrets och lyfta er till ett högre plan på er resa mot fullkomlighet. Det finns något naturligt och uppriktigt i att säga ”tack”.
Skönheten och vältaligheten i ett uttryck för tacksamhet återspeglas i en berättelse som stod i tidningen för några år sedan:
Polismyndigheten i Washington D.C. auktionerade i fredags ut omkring 100 cyklar som ingen gjort anspråk på. ”En dollar”, sade en elvaårig pojke när budgivningen började på första cykeln. Men buden gick mycket högre. ”En dollar”, upprepade pojken hoppfullt varje gång en ny cykel togs fram.
Auktionsförrättaren, som auktionerat ut stulna eller borttappade cyklar i 43 år, lade märke till att pojkens förhoppningar tycktes öka varje gång en cykel av racermodell bjöds ut.
Till slut fanns det bara en racercykel kvar. Buden steg till åtta dollar. ”Såld till pojken där borta för nio dollar!” sade auktionsförrättaren. Han tog åtta dollar ur egen ficka och bad att få pojkens dollar. Pojken överräckte pengarna i småmynt — tog sin cykel och började gå därifrån. Men han gick bara några steg. Försiktigt ställde han ifrån sig sin nya ägodel, gick tillbaka och slog tacksamt armarna om auktionsförrättarens hals och grät.
När kände vi senast en sådan djup tacksamhet som denne pojke gjorde? De gärningar som andra utför för vår skull är kanske inte lika gripande, men säkert förekommer det vänliga handlingar som berättigar till att vi uttrycker vår tacksamhet.
Den sång som våra ungdomar ofta sjunger i Söndagsskolan för tacksamhetens anda till djupet av våra själar:
När i storm på livets hav du kastad är
och du modlös tror, att allt förlorat är,
räkna då Guds gåvor, nämn dem en och en,
se, vad Gud dig givit och dig giver än.6
Medan astronauten Gordon Cooper kretsade kring jorden för över fyrtio år sedan, uppsände han denna vackra och enkla bön till tack: ”Fader, tack så mycket, särskilt för att du låter mig göra denna resa. Tack för förmånen att kunna vara i denna position, att vara här uppe på denna underbara plats och se alla dessa häpnadsväckande, underbara ting som du har skapat.”7
Vi är tacksamma för välsignelser vi inte kan mäta, för gåvor vi inte kan värdera, ”för böcker, musik, konst och för stora uppfinningar som gör dessa välsignelser tillgängliga; för de små barnens skratt; för medlen att lindra mänskligt lidande och öka glädjen i livet; för allt gott och upplyftande”.8
Profeten Alma manade: ”Rådgör dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott. Ja, när du går till vila om aftonen, överlämna dig åt Herren, på det att han må vaka över dig, när du sover, och när du uppstår om morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud, och om du vill göra allt detta, skall du bliva upphöjd på den yttersta dagen.”9
Jag skulle vilja nämna tre exempel när jag tror att ett uppriktigt ”tack” skulle kunna muntra upp en nedstämd person, inspirera någon att göra gott och få himlens välsignelser för att lättare kunna klara av vår tids utmaningar.
Får jag först be att vi säger tack till våra föräldrar för livet, för omsorgen, för uppoffringarna, för arbetet med att ge oss kunskap om vår himmelske Faders lycksalighetsplan.
Från Sinai dundrar orden till vårt samvete: ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.”10
Jag känner inte till något vackrare uttalande till en förälder än det som kom från vår Frälsare på korset: ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ’Kvinna, se din son.’
Sedan sade han till lärjungen: ’Se din mor.’ Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.”11
För det andra, har vi ibland tänkt på en viss lärare i skolan eller i kyrkan som verkat stimulera vår önskan att lära, som ingett oss en beslutsamhet att leva hedersamt?
Det finns en berättelse om en grupp män som talade om människor som haft inflytande på deras liv och som de var tacksamma för. En man tänkte på en lärare i high school som gjort honom bekant med Tennyson. Han bestämde sig för att skriva och tacka henne. Med tiden kom lärarens svar, skrivet med spretig handstil:
”Min kära Willie!
Jag kan inte säga hur mycket ditt brev betydde för mig. Jag är över 80 år, bor ensam i ett litet rum, lagar min egen mat, är ensam och lik ett sista löv som hänger kvar. Det kan vara intressant för dig att veta att jag undervisade i skolan i 50 år, och ditt tackbrev är det första jag någonsin fått. Det kom en dyster, kall morgon och det gladde mig som inget annat gjort på många år.”
Vi står i evig tacksamhetsskuld till alla dem som i gången och nuvarande tid gett så mycket av sig själva, för att vi skulle kunna få så mycket.
För det tredje talar jag om att säga ”tack” till sina kamrater. Tonåren kan vara svåra år för tonåringarna själva, liksom för deras föräldrar. Detta är påfrestande tider i livet för en pojke eller flicka. Varje pojke vill platsa i fotbollslaget, varje flicka vill bli en skönhetsdrottning. ”Många är kallade, men få är utvalda”12 skulle mycket väl kunna tillämpas här.
Låt mig få berätta för er om ett nutida mirakel som inträffade för ungefär ett år sedan i Murray High School i närheten av Salt Lake City, där varje person var en vinnare, och där det inte fanns någon förlorare.
En tidningsartikel belyste händelsen. Rubriken löd: ”Årsträff visar rätta andan: Elever väljer två handikappade flickor till Murrays kungligheter.” Artikeln började: ”Ted och Ruth Eyre gjorde vad vilka föräldrar som helst skulle gjort.
När deras dotter Shellie nominerades till årsträffsdrottning vid Murray High School, rådde de henne att vara en god sportsman om hon inte vann. De förklarade att endast en av de tio kandidaterna kunde väljas till drottning …
När elevkårens representanter krönte årsträffens kungligheter i skolans gymnastiksal på torsdagskvällen fick Shellie i stället erfara att hon var inbegripen. Den 17 år gamla gymnasisten, född med Downs syndrom, valdes av sina skolkamrater till årsträffens drottning … När Ted Eyre eskorterade sin dotter över gymnastikgolvet vid presentationen av kandidaterna, bröt det fram öronbedövande hurrarop och applåder i gymnastiksalen. De hälsades med stående ovationer.”
Liknande stående ovationer gavs till Shellies följeslagare, av vilken en, April Perschon, är fysiskt och mentalt handikappad till följd av en hjärnblödning som hon fick när hon var tio år gammal.
När ovationerna upphört sade skolans vice rektor: ”’I kväll … röstade eleverna på inre skönhet’ … Påtagligt rörda grät föräldrar, skolans personal och elever öppet.”
En student sade: ”Jag blev så glad att jag grät när de kom fram. Jag tycker det är så underbart av Murray High att göra detta.”13
Jag vill säga ett hjärtligt ”tack” till alla och envar som gjorde denna kväll till en oförglömlig sådan. Den skotske poeten James Barries ord verkar passande: ”Gud gav oss minnen för att vi skulle kunna njuta av junirosor under vårt livs vinter.”14
En het dag i augusti för några år sedan inträffade en tragedi i Salt Lake City-området. Den stod att läsa om i lokala och rikstäckande tidningar. Fem vackra små flickor — så unga, så livfulla, så älskliga — gömde sig, som barn ofta gör när de leker kurragömma, i bagageutrymmet på en förälders bil. Luckan råkade slå igen, de lyckades inte komma ut, och alla dog av värmeslag.15
Alla i samhället var så vänliga, så hänsynsfulla, så omtänksamma efter de fem små flickornas död. De bidrog med blommor, mat, telefonsamtal, besök och böner till deras familjer.
Söndagen efter den förödande händelsen körde långa rader av bilar, fyllda av sörjande passagerare, ytterst långsamt förbi hemmet där olyckan hade inträffat. Syster Monson och jag ville tillhöra dem som beklagade sorgen på detta sätt. När vi körde förbi kände vi att vi var på helig mark. Vi bokstavligen kröp fram i snigelfart längs gatan. Det var som om vi kunde se en trafikskylt framför oss på vilken det stod: ”Kör sakta! Lekande barn!” Tårar fyllde våra ögon och medkänsla strömmade från våra hjärtan. I två av de tre familjerna var de avlidna barnen de enda barnen de hade.
Döden kommer ofta som en inkräktare. Det är en fiende som plötsligt dyker upp mitt i livets fest och släcker ut dess ljus och glädje. Den hälsar på hos de gamla när de går på vacklande ben. Dess stämma hörs av dem som knappt har nått livets middagshöjd, och ofta tystar den de små barnens skratt.
På begravningsgudstjänsten för de fem små änglarna sade jag: ”Det finns två ord som ni måste stryka ut ur ert sinne och från de ord ni uttalar högt. Det är orden: ’Om bara.’ De är inte till någon nytta och bidrar inte till läkedom och frid. Tänk i stället på orden i Ordspråksboken: ’Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.’”16
Innan kistorna stängdes lade jag märke till att varje barn höll om en favoritleksak, något mjukt att krama. Jag tänkte på poeten Eugene Fields ord:
Leksakshunden dammig på sin post
står stolt trots tidens tand;
leksakssoldaten är röd av rost,
geväret vittrar i hans hand.
En gång var hunden en pojkes skatt,
och blankt var soldatens gevär.
Det var då som vår gosse glatt
kramade och ställde dem där
”Stanna här och vänta på mig”,
sa gossen, ”och tyst nu båda två!”
Sömnig i sängen lade han sig
och drömde om leksaker små.
Men i sömnen stilla väcktes han
av änglasång från himmelen.
Åren kom och åren försvann,
men hans leksaksvänner väntar än!.
Trogna mot gossen står de kvar
i sitt nu så tysta hem.
De minns den ljuva tid som var
då gossen log mot dem.
Och de undrar, fångna i tidens garn,
i väntan på gossen kär,
vad som hände vårt hjärtebarn,
sen han kramat och ställt dem där.17
Den lilla leksakshunden och soldaten i sin glans kanske undrar, men Gud i sin oändliga barmhärtighet har inte lämnat sörjande anhöriga i ovisshet. Han har gett oss sanningen. Han kommer att inspirera er att söka honom och hans utsträckta armar ska omfamna er. Jesus lovar var och en som sörjer: ”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er.”18
Det finns bara en källa till verklig frid. Jag är övertygad om att Herren, som ser då en sparv faller till marken, ser med medkänsla på dem som kallats att skiljas — om också tillfälligt — från sina kära barn. Behovet av helandets och fridens gåvor är desperat, och Jesus har genom sin försoning skänkt dem till var och en.
Profeten Joseph Smith talade uppenbarelsens och tröstens inspirerade ord:
”Alla barn som dö innan de uppnått ansvarig ålder äro frälsta i himmelens celestiala rike.”19
”Den mor [och far] som lade ned sitt lilla barn, fråntagen förmånen, glädjen och tillfredsställelsen av att få uppfostra det till manlig eller kvinnlig mognad i den här världen, skulle efter uppståndelsen få all glädje, tillfredsställelse och allt nöje, och det till och med i större utsträckning än vad som varit möjligt att få i dödligheten, av att se sitt barn växa upp till dess andes fulla gestalt.”20 Detta är den balsam i Gilead som ges till dem som sörjer, till dem som har älskat och förlorat sina älskade barn.
Psalmisten gav detta löfte: ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel.”21
Herren sade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa … I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag … ha sagt er [det] … Jag går … och bereder plats åt er … för att ni skall vara där jag är.”22
Jag uttrycker min djupa tacksamhet till en kärleksfull himmelsk Fader som ger er, mig och alla som uppriktigt söker, kunskapen om att döden inte är slutet, om att hans Son — ja, vår Frälsare, Jesus Kristus — dog för att vi skulle få leva. Herrens tempel finns utspridda i många länder. Heliga förbund sluts. Celestial härlighet väntar de lydiga. Familjen kan få vara tillsammans för evigt.
Mästaren inbjuder var och en:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.”23
FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE
Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:
-
Överväg att fråga familjen hur det gick att följa president Gordon B Hinckleys uppmaning i förra månadens budskap från första presidentskapet att läsa Mormons bok. (Se ”Ett levande och sant vittnesbörd”, Liahona, aug 2005, s 2.) Du kan be familjemedlemmarna att berätta om något som de har lärt sig eller om hur studierna har varit till välsignelse för dem. Bär ditt vittnesbörd om att Mormons bok är sann.
-
Ta upp en eller två berättelser och skriftställehänvisningar (se slutnoterna i slutet av denna artikel) från president Monsons budskap. Be familjemedlemmarna att berätta vad de har lärt sig om kraften i att vara tacksam av dessa berättelser och skriftställen. Be familjemedlemmarna att nämna särskilda välsignelser som de är tacksamma för. Uttryck din tacksamhet för Herren och hans välsignelser.
-
Läs eller berätta med egna ord om nyhetsartikeln som handlar om Murray High School och berättelsen om de fem små flickornas död. Fråga vad dessa berättelser lär om tacksamhet. Vilka var verkligen tacksamma i dessa berättelser, och hur visade de det? Uppmana varje familjemedlem att uttrycka tacksamhet för något som har hänt honom eller henne nyligen.