Bära vittnesbörd

ÄLDSTE JAY E JENSEN

i de sjuttios kvorum

I mina upplevelser hemma och i kyrkan uppskattar jag mer och mer kraften som finns i att bära vittnesbörd. Få berättelser i kyrkans historia har gjort större intryck på mig än dessa ord från Brigham Young (1801– 1877), som påverkades av ett sant vittnesbörd:

”Om all talang, takt, visdom och förfining i världen hade kombinerats i en enda person, om den personen hade sänts till mig med Mormons bok och hade förkunnat sanningen om den med allra förnämsta vältalighet, i avsikt att bevisa den genom sin lärdom och världsliga visdom, så skulle det för mig ha varit som rök som stiger upp för att sedan försvinna. Men då jag träffade en man som inte kunde formulera sig så väl, som inte var någon talare utan bara kunde säga: ’Jag vet genom den Helige Andens kraft att Mormons bok är sann, att Joseph Smith är en Herrens profet’, så upplyste den Helige Anden som kom från den personen mitt förstånd, och ljus, härlighet och odödlighet var inför mig.”¹

Låt oss med hjälp av skrifterna och profeternas ord undersöka vad ett vittnesbörd är och hur vi ska bära det.

Vad ett vittnesbörd är

Ett vittnesbörd definieras oftast som kunskap eller förvissning om en sanning som en person förkunnar genom den Helige Andens övertygande kraft. Aposteln Paulus sade: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande.” (1 Kor 12:3) Eftersom det som kommer från Gud bara kan förnimmas genom Andens kraft så måste det förkunnas med Anden, och detta är vad som menas med att bära vittnesbörd.

Eftersom ett vittnesbörd är personligt börjar den som bär det ofta med pronomenet jag. (Föräldrar, missionärer och ledare i kyrkan kan ibland använda vi .) I ett vittnesbörd kan man använda sådana kraftfulla verb som veta, vittna, tro, betyga, förkunna, försäkra, bära vittne. Ofta är det en förkunnelse om vad man vet, känner, upplever eller tror, till exempel: ”Vi lyssnade, vi skådade, vi beundrade!” (JS skrifter 2:71, fotnot) Generellt sett är ett vittnesbörd kort, exakt och koncist.

President Boyd K Packer, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, gav följande insikt:

”Jag hade en upplevelse på missionsfältet som lärde mig mycket om vittnesbörd. Trots det faktum att vi verkade ha allt under kontroll hade vi inte den framgång som vi borde ha. Det var inte så mycket att vi gjorde något som vi inte borde göra, kände jag, utan att vi inte gjorde något som vi borde göra.

Vi höll ett antal zonkonferenser för att öka andligheten i missionen. I stället för att undervisa om missionsarbetets teknik bestämde vi oss för att ha ett vittnesbördsmöte. Under den sista konferensen fann jag svaret på problemet i en av de ödmjuka äldsternas vittnesbörd. Det var något särskilt med den nya, rädda äldstens korta vittnesbörd. Han stod där i mindre än en minut. Ändå förstod jag på sättet han uttryckte sig vad det var som fattades oss.

Vittnesbörden vi hade hört alla andra missionärer bära lät ungefär så här: ’Jag är tacksam att vara på missionsfältet. Jag har lärt mig mycket av det. Jag har en bra kamrat. Jag har lärt mig mycket av honom. Jag är tacksam för mina föräldrar. Det hände något intressant förra veckan. Vi var ute och knackade dörr och …’ Missionären berättade vad som hade hänt. Han avslutade vittnesbördet ungefär på följande sätt: ’Jag är tacksam att vara på missionsfältet. Jag har ett vittnesbörd om evangeliet.’ Och så slutade han med ’i Jesu Kristi namn. Amen.’

Men det var något annorlunda med den här unga äldsten. Angelägen om att inte behöva stå på sina fötter en sekund extra sade han helt enkelt, med en snabb, skrämd röst: ’Jag vet att Gud lever. Jag vet att Jesus är Kristus. Jag vet att vi har en Guds profet som leder kyrkan. I Jesu Kristi namn. Amen.’

Detta var ett vittnesbörd. Det var inte bara en upplevelse, och inte heller var det ett uttryck för tacksamhet. Det var ett tillkännagivande, ett vittnesbörd!

De flesta av äldsterna hade sagt: ’Jag har ett vittnesbörd’, men de hade inte uttalat det. Denna unga äldste hade med några få ord burit sitt vittnesbörd – direkt, grundläggande, och, som det visade sig, kraftfullt.

Då visste jag vad det var som var fel med missionen. Vi återgav berättelser, uttryckte tacksamhet, erkände att vi hade ett vittnesbörd, men vi förkunnade det inte.”²

Första presidentskapet har betonat vikten av att vara kortfattad och koncis när man bär sitt vittnesbörd: ”Vi är bekymrade för att det i vissa fall finns medlemmar som önskar bära sitt vittnesbörd på faste- och vittnesbördsmötet, men som inte har möjlighet att göra det. Biskopsråden uppmuntras att hjälpa alla lära sig att uttrycka ett kort, uppriktigt vittnesbörd om Frälsaren, hans lärdomar och om återställelsen, så att fler medlemmar kan få möjlighet att delta.”³

Vad ett vittnesbörd inte är

Ibland kan vi lära oss mycket om en princip genom att ange vad den inte är. Jag har funnit att ett vittnesbörd inte är:

En uppmaning. Personer som står och uppmanar andra till olika saker under ett faste- och vittnesbördsmöte eller till och med kallar andra till omvändelse, trots att det är i all välmening, tillskansar sig otillbörlig myndighet och förolämpar ofta andra och skadar mötets anda.
En upplevelse, även om upplevelser kan illustrera tro och övertygelse.
Ett uttryck för tacksamhet eller kärlek, även om man ofta kan ge uttryck för detta på ett lämpligt sätt i sitt vittnesbörd.
En offentlig bikt.
En predikan eller ett tal om något doktrinärt ämne, även om man kan citera ett skriftställe och vittna om det.
En lång förklaring på hur man vet utan hellre vad man vet.
Att enbart säga orden ”Jag har ett vittnesbörd”. Det är inte olämpligt att säga så, men förhoppningsvis åtföljs orden av ett uttryck för de lärdomar, sanningar och principer som man har ett vittnesbörd om.

Bära vittnesbörd i lektioner och tal

Efter det att en person har lett en lektion eller hållit ett tal bör han eller hon vanligtvis avsluta budskapet med ett formellt vittnesbörd, kronan på verket av allt det som sagts. Heltidsmissionärer inflikar ofta ett kort, koncist vittnesbörd efter varje huvudprincip de undervisar om, och avslutar sedan lektionen med ett sammanfattande vittnesbörd om de principer som tagits upp.

Jag vill uttrycka en varning till lärare i klassrummet eller vid talarstolen, att de inte har med för många vittnesbörd i sitt tal eller i sin lektion. Medlemmarna kanske inte lyssnar lika intensivt om det är för många vittnesbörd, och undersökare kan bli förvirrade. Vad värre är, de kan till och med uppfatta ett vittnesbörd som ett rättsligt uttalande. Enkelt sagt kan vi göra heliga ting till något ordinärt och då förlorar vårt vittnesbörd sin kraft. Herren sade: ”Det som kommer ovanifrån är heligt och måste talas med försiktighet och efter Andens ledning.” (L&F 63:64)

Exempel på vittnesbörd

Det finns ett flertal exempel på vittnesbörd i skrifterna. Alma visste att för att vinna tillbaka sitt folk så måste han bära ett oförfalskat vittnesbörd. (Se Alma 4:19.) Han säger till folket hur han vet (se Alma 5:45–46) och bär sedan ett oförfalskat vittnesbörd om vad han vet:

”Jag säger eder, att jag för min egen del vet, att allt jag säger eder beträffande det tillkommande är sant. Jag säger eder, att jag vet, att Jesus Kristus skall komma, han, som är Sonen, den av Fadern Enfödde, full av nåd, barmhärtighet och sanning. Se, det är han, som kommer för att borttaga världens synder, ja, varje människas, vilken tror orubbligt på hans namn.” (Alma 5:48)

En kraftfull illustration av ett oförfalskat vittnesbörd kommer från berättelsen om profeten Joseph Smiths och Sidney Rigdons syn om de tre härlighetsgraderna:

”Nu, efter de många vittnesbörd som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever.

Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde,

att medelst honom, genom honom och av honom existera och skapades världarna, och att deras invånare äro söner och döttrar, födda åt Gud.” (L&F 76:22–24)

Kapitel 2 av Joseph Smiths skrifter i Den kostbara pärlan har publicerats som en broschyr för missionärsarbete med titeln Profeten Joseph Smiths vittnesbörd (artikelnr 32667 180). I den berättelsen förkunnar Joseph Smith på ett enkelt, rättframt sätt: ”Jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det, ty jag visste, att genom att så göra skulle jag förtörna Gud och komma under fördömelse.” (JS skrifter 2:25)

Vi vet att Johannes Döparen bär ett oförfalskat vittnesbörd när han använder ordet vittnar:

”Jag, Johannes, vittnar, att jag såg [Frälsarens] härlighet såsom den Enföddes av Fadern, full av nåd och sanning, nämligen sanningens Ande, som kom och bodde i köttet och bodde ibland oss …

Jag, Johannes, vittnar och se, himlarna öppnades och den Helige Anden nedsteg över honom såsom en duva och vilade på honom, och en röst kom från himmelen, som sade: Denne är min älskade Son.

Och jag, Johannes, vittnar, att han mottog Faderns härlighets fullhet.” (L&F 93:11, 15–16)

I några skriftställen bär Fadern eller Sonen vittnesbörd. Nephi hörde till exempel Gud Faderns vittnesbörd, som förkunnade: ”Ja, min älskades ord äro sanna och trofasta. Den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst.” (2 Nephi 31:15)

Frälsaren vittnade om profeten Joseph Smith och om översättningen av Mormons bok: ”Han har översatt boken, ja, den del därav, som jag befallde honom, och likavisst som eder Herre och Gud lever, är den sann.” (L&F 17:6)

Frälsaren vittnade om sig själv: ”Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev slaktad. Jag är eder förespråkare hos Fadern.” (L&F 110:4)

Jag hyser stor uppskattning för kraften i ett oförfalskat vittnesbörd. Jag granskar oavbrutet det sätt jag själv bär vittnesbörd på så att det ges enligt de korrekta principer som lärs ut genom skrifterna och av nutida profeter. Jag vittnar om att ett oförfalskat vittnesbörd åtföljs av gudomlig kraft.