BUDSKAP FRÅN LÄRAN OCH FÖRBUNDEN

Hur stor skall icke din glädje bliva

ÄLDSTE RODRIGO MYRRHA

områdessjuttio
området Brasilien Syd

I kapitel 18 i Läran och förbunden får vi lära oss att Herren älskar sina barn och vill att vi ska arbeta för deras frälsning. Varje gång jag läser det kapitlet tänker jag på alla de medlemmar jag sett aktiveras och förbli aktiva – situationer som påminner mig om att Herren leder verket om vi har tro på honom och gör det arbete som krävs.

En av dessa situationer inträffade för några år sedan när jag blev hemlärare till en ung man som hade vuxit upp i en familj med trofasta medlemmar. När han hade flyttat hemifrån för att studera valde han andra vägar. Månad efter månad besökte min hemlärarkamrat och jag honom utan framgång. Det verkade inte ens som om han hörde vad vi sade. Men när stormarna kom och han var förvirrad och inte visste vad han skulle göra för att lösa sina problem, så var det sina hemlärare han sökte upp.

Vid den tiden var jag hans stavspresident. Han berättade för mig att han kom ihåg något som hans mamma hade lärt honom: ”Herren hör deras böner som uppriktigt söker honom.” När han anförtrodde mig att han åter hade börjat be och läsa skrifterna så såg jag med glädje att Herren hade påverkat honom.

Jag bestämde mig för att ha lite mer kontakt med honom så jag bad att han skulle få bli min hemlärarkamrat. Varje månad besökte han och jag fyra hem och varje månad förberedde jag fyra olika budskap i ett försök att stärka min vän och hjälpa honom att återvända till aktivitet i evangeliet. Så småningom bestämde han sig för att omvända sig, trofast delta i sina möten och uppriktigt ta del av sakramentet. Herrens offer hade en inverkan på hans liv.

I sex månader besökte vi en far som var den enda medlemmen i kyrkan i sin familj. Trots våra ansträngningar och fastän vi alltid var välkomna så kunde vi inte aktivera honom eller döpa hans hustru och tre barn. Då blev vi inspirerade att engagera barnen genom att hämta dem på söndagarna och ta dem till kyrkan. Det blev min kamrats särskilda ansvar.

Våra ansträngningar började få verkan. Barnen älskade att komma till kyrkan och blev snart döpta. Hela församlingen försökte involvera föräldrarna men det krävdes fortfarande att Herrens ande påverkade deras liv.

Min kamrat som knappt hade sagt ett ord under våra månatliga besök, bar en gång sitt vittnesbörd på ett mycket känslosamt sätt. Han hade upplevt många svårigheter i sitt liv och nu berättade han hur underbart det var att befinna sig i Herrens armar. Hans vittnesbörd var så uppriktigt och kraftfullt och Anden var så stark att vi alla blev berörda. Samma vecka bestämde sig hustrun för att lyssna på missionärslektionerna och döptes till slut. Maken blev aktiv igen.

Familjen är fortfarande aktiv i dag och är helt engagerad i församlingen, och de har beseglats i Herrens tempel. Min kamrat fortsätter att göra snabba framsteg i evangeliet. Han gifte sig med en underbar ung kvinna i templet och de har nu två barn. De är lyckliga och utför ett värdefullt tjänande för vår församling och för kyrkan.

Sex personer omvändes till evangeliet tack vare den händelsen. Ett kollektivt underverk! Jag kände den glädje som nämns i skrifterna:

”Och huru gläder han sig icke över den själ som omvänder sig!

Därför ären I kallade att ropa omvändelse till detta folk.

Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faderns rike!

Och om I kunnen glädja eder storligen över en enda själ, som I haven fört till mig i min Faders rike, huru mycket större glädje skolen I icke hava, om I fören många själar till mig!” (L&F 18:13–16)

Denna upplevelse lärde mig tre viktiga principer:

1. Herren är ledaren för detta verk. Han beredde vägen. Han är intresserad av och direkt involverad i våra missionärsansträngningar.

2. Hemlärarnas och besökslärarnas besök behöver vara regelbundna och väl förberedda. Vi behöver ta med oss Herrens ande till hemmen vi besöker. Vi behöver också vinna deras förtroende som vi besöker.

3. Det är av största vikt att vi engagerar andra människor i aktiverings- och omvändelseprocessen. Församlingens eller grenens ledare kan samordna arbetet tillsammans med församlings- eller grensrådet och med prästadömets verkställande kommitté för att hjälpa oss uppfylla våra missionärsmål.

Jag vittnar om att Gud är vår Fader. Han älskar oss och vill att vi ska göra missionärs- och aktiveringsarbete på hans sätt. Vi kan då bli kraftfulla verktyg i hans händer för hans älskade barns frälsning.