Polynesiska pärlor

RICHARD M ROMNEY

Kyrkans tidningar

Tron hos kyrkans medlemmar i Franska Polynesien växer, liksom pärlorna som dessa öar är kända för, lager på lager, och blir ljusare och vackrare allteftersom tiden går.

P ärlor är en produkt av tålamod. De växer lager på lager, och blir alltmer skimrande med tiden. I Franska Polynesien växer även tron på det återställda evangeliet på samma sätt. Denna tillväxt började 1844 när de första missionärerna kom, och den har gett hopp och mening generation efter generation. I dag utgör kyrkans medlemmar åtta procent av hela befolkningen – 20 000 medlemmar i 79 enheter. De är kända för att ta hand om varandra och andra i deras omgivning. Deras lyster är mild, liksom pärlornas. Men när de återspeglar ljuset som kommer från Kristus så strålar de verkligen. Här får vi en glimt av några av dessa medlemmar.

Tubuai: Där allting började

Vid sidan av vägen i ena änden av ön Tubuai, städar Ronny Harevaa och hans hustru Sandrine upp runt ett litet stenmonument. Det är tillägnat minnet av äldste Addison Pratt, den första missionären från kyrkan som besökte ön, 70 mil söder om Tahiti. Addison Pratt växte upp i New Hampshire i Förenta staterna, men vid nitton års ålder blev han sjöfarare. Han reste till det som nu är Hawaii, och seglade sedan över Stilla havet, Atlanten, Karibiska havet och Medelhavet innan han gifte sig och slog sig ner i New York. År 1838 blev han och hans hustru medlemmar i kyrkan. År 1841 hade de samlats tillsammans med andra medlemmar i Nauvoo i Illinois. I maj 1843 kallades Addison Pratt av profeten Joseph Smith att påbörja missionärsarbetet i Stillahavsområdet. Den 30 april 1844 anlände han och två andra äldster, Noah Rogers och Benjamin Grouard, till Tubuai.

Öborna ville gärna ha en missionär där så äldste Pratt blev kvar. Han började lära sig tahitiska och började undervisa. Den första som omvände sig var hans tolk, en annan amerikan. Sex av sju sjömän på ön blev också döpta och konfirmerade. Sedan, den 22 juli 1844 – tre år innan kyrkans pionjärer kom till Utah – döptes de första omvända polynesierna. I februari 1845 hade 60 av de 200 invånarna i Tubuai blivit medlemmar i kyrkan. Från denna början och från äldste Rogers och äldste Grouards arbete på andra öar, spred sig kyrkan över det som nu är Franska Polynesien.

I dag på Tubuai är Ronny Harevaa president för Australes distrikt, med 593 medlemmar i fem grenar. Ganska många av medlemmarna är släkt med honom och president Harevaa har lärt sig mycket av dem. ”Det finns ett mäktigt arv och en mäktig historia här”, säger han, ”en stor kärlek till kyrkan och familjen.”

”De flesta invånarna på Tubuai har ont om materiella saker, men de har allt de behöver för att vara lyckliga”, säger Lucien Hoffmann, president för Mahu gren. ”Här får man frukt från träden, grönsaker från jorden, och man kan fiska när man vill. Och när man ber folk hjälpa dem som är sjuka eller nödställda så är de alltid redo.”

”Min hustru och jag valde att bo på Tubuai för att vara nära våra föräldrar”, säger president Harevaa. ”Det är en underbar plats att vara tillsammans på som familj.” Faktum är att han har en bror som granne, en annan bror i huset bredvid det, och hans far verkar som en av hans rådgivare. Det finns så många av familjen Harevaa på Tubuai att många människor kallar president Harevaa för president Ronny, bara för att hålla reda på dem.

Framför Mahu kapell, ett av tre möteshus på Tubuai, pekar Sandrine på ett annat monument som hedrar minnet av Addison Pratt. ”Jag tror att äldste Pratt skulle tycka om att få veta att kyrkan fortfarande är stark här efter mer än 160 år”, säger hon. Och den fortsätter att växa.

En nyomvänd är Johan Bonno som föddes på Marquesasöarna i den allra nordligaste delen av Franska Polynesien. Han hade levt ett tufft liv men blev intresserad av det återställda evangeliet tack vare en skollärare som hade flyttat till Marquesasöarna från Tubuai. ”Maimiti berättade för mig om den sanna kyrkan”, säger han. ”Hon undervisade mig om Mormons bok. Steg för steg slutade jag med det som var dåligt i mitt liv. Hon inbjöd mig till kyrkan, och bit för bit började goda saker komma in.”

De gifte sig och flyttade till Tubuai. ”Min svärfar inbjöd mig till ett öppet hus för intresserade av kyrkan och där fick jag en kraftfull, tröstande känsla”, förklarar Johan. ”Den fyllde mig med en önskan att få veta sanningen. Jag bad uppriktigt om Joseph Smith. Jag förstod att Herren hade återställt kyrkan genom honom.” Johan döptes och konfirmerades snart.

I dag förbereder sig Johan och Maimiti för att beseglas i templet i Papeete i Tahiti. ”Att ha templets ljus i vårt liv är som att byta en 15-wattslampa mot det starkaste solsken”, säger han. För Johan krävdes det att han byggde till ett lager av tro när han fick lära sig om det återställda evangeliet. Samma sak var det när han skulle gifta sig, flytta till Tubuai och bli medlem i kyrkan. Nu blir tempelbesöket ännu ett lager på en pärla som fortsätter att växa.

Raiatea: En fridens hamn

När 23-årige Spencer Moroni Teuiau fick sin missionskallelse kunde han inte sluta le. Efter fyra år av fördröjningar i väntan på att tandläkarprocedurer skulle bli klara, fick denna unga man från ön Raiatea sin kallelse på födelsedagen. Han minns hur han läste högt de olika fraserna i brevet: ”predika det återställda evangeliet”, ”förespråkare och effektiv budbärare av sanningen”, ”ambassadör för Frälsaren”, och tänkte: ”Wow! Med alla mina svagheter måste jag sätta all min lit till Herren.”

Men det är något som han är van att göra. Moroni växte upp i kyrkan. Han är det tredje av sex barn som går ut som heltidsmissionär och han minns att han har ”drömt om att gå ut som missionär ända sedan han var liten”. Han minns hur han lärde sig missionärsskriftställena utantill under sina fyra år i seminariet och lyssnade när återvända missionärer berättade om sin mission. Men han minns också alla tandläkarundersökningar, regleringar och hur han fick använda tandställning i flera år. ”Det fanns stunder när jag nästan gav upp”, säger han. Men med hjälp av uppmuntran från familjen och sin egen uthållighet höll han hoppet vid liv. I dag verkar han trofast i Tahitimissionen Papeete.

För Moroni och andra unga medlemmar som han, är kyrkan i Raiatea en källa till styrka. Garry Mou Tham, 16 år, en tredje generationens medlem från Avera församling, förklarar. ”Här”, säger han, ”är vi annorlunda än världen utanför. Vi har goda relationer med vänner och föräldrar. Vi har profeternas lärdomar som påminner oss att hålla oss nära vår familj, att läsa skrifterna tillsammans och att ha hemafton. Vi vet att kyrkan kommer att växa och vi väljer att vara en del av Herrens storslagna verk.”

Garrys vän Fari Le Bronnec, 14 år, håller med. Han nämner två saker som har hållit honom borta från världen: seminariet och bönen. ”Seminariet ger oss ett andligt lyft varje morgon”, säger han. ”Och bönen kan ge oss ett lyft varje gång vi ber i tro.” Seminarie- och institutprogrammet är fast etablerat i Franska Polynesien, med totalt 740 seminarie- och 524 institutelever under 2004–2005.

En annan källa till styrka är det exempel som medlemmarna är för dem som är intresserade av evangeliet. Ett sådant exempel hjälpte till att föra in Adrien och Greta Teihotaata och deras barn i kyrkan. De hade varit utan religion i många år, ”men vi bestämde oss för att vi ville ha en ändring”, säger syster Teihotaata. ”Vi bad Herren att vägleda oss.” Bara några dagar senare bjöd grannarna in dem till ett öppet hus i Uturoa församling. ”Vi bestämde oss för att gå tillbaka på söndagen”, minns broder Teihotaata, ”och i kyrkan var vi så imponerade av att alla var engagerade – undervisning, deltagande i lektioner och omsorg om barnen. De verkade verkligen älska varandra.”

Det var fastesöndag, och ”när vittnesbördsmötet började fick vi en fridfull känsla som vi aldrig hade fått förut – den Helige Anden. Vi sade: ’Det här är något vi behöver’”, säger syster Teihotaata. Familjen träffade missionärerna och fortsatte lära sig mer. Deras äldsta son blev inte medlem i kyrkan, men broder och syster Teihotaata och deras fem andra barn döptes och konfirmerades 1998. Sedan dess har deras vittnesbörd stärkts av att hålla buden, studera skrifterna och besöka templet, ”liksom av medlemmarnas fortsatta exempel, när de har undervisat och hjälpt oss”, säger syster Teihotaata.

En annan medlem är i stavscentret den här dagen, en som döptes 1956. ”Kyrkan var inte så välkänd på Raiatea på den tiden”, säger Harriet Brodien Terooatea. ”Det fanns inte så många medlemmar, och mötena hölls i ett litet hus där det fanns ett samlingsrum och ett rum för missionärerna. Men kyrkan växte bit för bit.” Ungefär som en pärla.

Tahiti: Ett center av styrka

Ett sätt att se hur långt kyrkan har kommit i Franska Polynesien är att tala med informationstjänstrådet i Papeete. Vid ett möte nyligen tänkte de tillbaka på en del betydelsefulla händelser:

Kyrkan i Franska Polynesien firade 160-årsjubileum i oktober 2004. Evenemang som ordnades var bland annat (1) utställningar om kyrkan för allmänheten; (2) en föreställning på en idrottsarena med dans, sång, körer och multimediapresentationer; (3) en idrottsdag med sådana traditionella tävlingar som att bära bananer på ett bamburör och (4) en brasafton med tal av ledare från samhället och kyrkan, och en 500 man stark kör. Många aktiviteter följdes av dagstidningar och sändes på nationell teve.
Kyrkans ledare har gjort flera artighetsbesök hos regeringsämbetsmän, och flera medlemmar i kyrkan verkar för närvarande i nationalförsamlingen. Regeringen har uttryckt sin tacksamhet för alla fördelar som kyrkan har, särskilt när det gäller undervisningen av familjevärderingar.
En kör bestående av 400 medlemmar framträdde inför en publik på 30 000 personer under Frankrikes president Jacques Chiracs besök i Franska Polynesien i juli 2003. Evenemanget visades på teve både i Franska Polynesien och i Frankrike. Många fick tårar i ögonen när kören sjöng ”Han lever, min Förlossare” ( Psalmer , nr 83) och ”Gud var’ med dig tills vi möts igen” ( Psalmer , nr 107).
Templet i Papeete firade 20-årsjubileum i oktober 2003. För att uppmärksamma detta utförde medlemmar i Paea stav i Tahiti tempelarbete från kl 7:00 till 21:00 så att alla medlemmar som fått sin begåvning kunde delta i minst en förrättning.

”Kyrkan har växt till sig här”, säger Marama Tarati, kyrkans nationella chef för informationstjänsten. ”I hela Franska Polynesien anses den vara en kraft som gör gott.” På Tahiti har kyrkan vackra möteshus, församlingar fyllda av trofasta medlemmar, och – den vackraste juvelen av alla – templet, ett välkänt landmärke i huvudstaden.

Templets ljus har påverkat många människor. ”Innan jag blev medlem i kyrkan visste jag inte hur mitt liv skulle vara efter döden”, säger Marguerite Teriinohopua. Hennes familj hörde talas om kyrkan tack vare en annan familj som bad om att hitta dem. Ernest Montrose, som nu är förste rådgivare i presidentskapet för Faaa stav på Tahiti, var vid den tiden biskop för Heiri församling. När missionärerna uppmanade medlemmarna att be om att hitta undersökare ”så tyckte jag att vår familj skulle vara först”. Inspirationen kom. Biskop Montrose inbjöd en kollega, Danielson Teriinohopua, att ta med sin familj till en hemafton med missionärerna.

”Vi bad samtidigt om att bli vägledda till sanningen”, minns Danielson, som nu är medlem av högrådet. ”I slutet av kvällen sade vi till dem att vi ville veta mer – omedelbart.” Biskop Montrose hade ännu ett möte nästa kväll, och nästa, och nästa igen. Familjen Teriinohopua döptes och konfirmerades inom några veckor, och ett år senare beseglades de i templet. ”I dag får jag svar på mina frågor”, säger Marguerite. ”I templet känner jag stor frid och glädje.”

Chanterel Hauata från Heiri församling har också känt glädjen av att besöka templet. En godartad hjärntumör gjorde att han blev blind för sex år sedan, men i templet kan han se klart. ”Det är en plats där man får klarhet”, säger han. ”I templet får vi lära oss om evigheten. Det lyfter oss bortom detta jordiska liv.”

Pepe Mariteragi och hans familj har också upplevt templets välsignelser. När de samlades i familjens hem i Paea i oktober 2003, talade de om Tepahu, Pepes hustru – deras mor och farmor. ”Hon avled för sju månader sedan”, sade Lucien, en av hennes söner, ”men våra hjärtan är fortfarande vända mot henne.”

”Det är tack vare evangeliet som vi kan hantera sådant”, sade Jean-Marie, en annan son. ”Templets välsignelser ger oss insikten att vi kan vara en evig familj.”

Evangeliets spridning över generationerna är ytterligare ett tecken på kyrkans mognad och styrka. Biskop Moroni Alvarez från Tavararo församling och hans hustru Juanita talar om ett arv som går tillbaka till hans farfar. De visade seminarie- och institutdiplomen från alla sex barnen och foton av alla sex när de verkade som heltidsmissionärer. De talar om barn som gift sig i templet och barnbarn som uppfostras i kyrkan. ”Vi samtalade och studerade och bad tillsammans, och bar våra vittnesbörd”, säger biskop Alvarez. ”Nu gör de samma sak med sina barn.”

Tala med Jared Peltzer, 21 år, från Matatia församling i Paea stav på Tahiti, när han förbereder sig för att gå ut som missionär i Filippinerna, och du kommer att träffa hans äldre bror Lorenzo, 30 år, som verkade i Franska Polynesien för flera år sedan, och två yngre bröder, Narii, 18 år, och Hyrum, 14 år, som planerar att gå ut som heltidsmissionärer. ”Vi har inte haft någon missionärstradition i familjen förrän nu”, säger Jared. ”Men när Lorenzo gick ut så ville jag gå, och nu uppmuntrar vi våra yngre bröder också.” Lager på lager fortsätter pärlan att växa.

Takaroa: Hem till ett historiskt arv

Om man bor på Takaroa så kan man mycket om pärlor. Många som bor på ön tjänar sitt levebröd genom pärlodling. Några odlar ostronen som pärlorna växer i. Andra rengör skalen, fäster ostronen vid linor, lägger i små stenar, hänger ostronen i vattnet, skördar pärlorna, eller tillverkar smycken och souvenirer.

”Vi tar de ting som vår himmelske Fader har gett oss och tar fram skönheten i dem”, säger Tahia Brown som arbetar vid en av de dussintals pärlodlingar som finns på ön. Hon och Marie Teihoarii, båda tidigare hjälpföreningspresidenter i en gren, älskar att visa halsband, bordsdekorationer och andra hantverk som kyrkans medlemmar har tillverkat. ”Jag lärde mig att göra det här av min mor”, säger syster Brown. ”De flesta av systrarna här gör det här eller något annat hantverk som kräver färdighet. Vi arbetar för att få mat och använda vår tid väl, men också för att skapa något vackert.”

Pärlor och snäckor är inte de enda vackra tingen som skapas här. Systrar som Tera Temahaga väver utsökta solfjädrar, hattar och korgar av växtfibrer, och andra som Tipapa Mahotu använder tyg och trådar till att sy färggranna quiltar och kuddar. Enligt traditionen lärdes quiltning först ut av Addison Pratts hustru Louisa som kom till öarna 1850.

Ett annat bevis på öbornas hantverkskonst är den högsta byggnaden på ön – en vacker vit kyrka som började byggas 1891. Byggnaden är anmärkningsvärd för det arv den representerar. Den politiska situationen i Franska Polynesien och Förenta staterna tvingade missionärerna att lämna öarna 1852. Inga nya missionärer återvände förrän 1892. När de kom dit fann de en församling med 100 medlemmar på Takaroa som hade förblivit trofasta. Och dessa medlemmar höll på att bygga ett stort kapell där de kunde dyrka Gud tillsammans. Inom en månad döpte och konfirmerade missionärerna 33 nya medlemmar och församlingen började växa igen.

”I dag presiderar kapellet över byn, liksom kyrkan presiderar över vårt liv”, säger syster Mahotu, 82 år. Hon har spårat sitt arv i kyrkan tillbaka till sin farfars föräldrar. ”Kapellet”, säger hon, ”påminner oss om det arv som våra förfäder har gett oss. Det påminner oss om att vi kan vara trofasta liksom de var.”

I det släkthistoriska centret som finns intill kapellet arbetar föreståndaren Suzanne Pimati för att hedra dessa förfäder. Hon organiserar regelbundet brasaftnar och tillbringar många timmar i telefon för att uppmuntra alla på ön att komma. ”Jag är angelägen om att alla ska hitta sina förfäder”, säger hon. Elia ande är stark på Takaroa. Och med en dator som hjälp i arbetet planerar syster Pimiati att skicka många namn till templet.

”Vid en tidpunkt var 90 procent av Takaroas befolkning medlemmar i kyrkan”, säger Thierry Teihoarii, president för Tuamotu distrikt på Takaroa. På 50-talet minskade befolkningen, men på 60-talet fick pärlindustrin människor att komma tillbaka. I dag finns det två grenar på Takaroa med totalt 380 medlemmar bland de 1000 invånarna på ön. Det finns också fyra grenar med ytterligare 450 medlemmar på grannöarna.

”Vårt största problem är fortfarande de som lämnar våra öar”, säger president Teihoarii, ”särskilt ungdomarna.” Många ungdomar åker iväg till internatskolor, men för dem som stannar kvar blir seminariet och institutet deras främsta utbildning. ”Seminariet hjälper dem att inte glömma evangeliet”, säger president Teihoarii.

Samma sak är det med tempelbesöken. ”Varje år gör vi resor för att utföra tempelarbete, och ungdomarna utför dop för de döda”, säger president Teihoarii. ”Det är till stor uppmuntran för ungdomarna. Det handlar inte bara om att de har klarat att spara ihop till resan. De vet att om de vill komma till templet så måste de vara värdiga, och det hjälper dem att vara starka.”

President Teihoariis ämbete kräver att han åker iväg och besöker andra öar, men hans familj har blivit rikt välsignad. ”Det första jag gör när jag kommer hem är att berätta om medlemmarnas tro och vittnesbörd för Marie och mina två döttrar. Det är upplyftande stunder för min familj. Vi känner verkligen att Anden är med oss.” Hans hustru instämmer. ”Det finns så mycket att lära sig i kyrkan”, säger hon, ”och så många välsignelser. Det finns gott arbete att utföra, och när vi gör det så blomstrar kyrkan.”

Det är kväll på ön Takaroa. Solen håller på att gå ner. Skuggorna blir längre runt det vita kapellet medan medlemmarna samlas – tonåringarna för seminariet, syster Pimati för att släktforska och president Teihoarii för att träffa två grenspresidenter. Det är skymning, ett milt ljus sprider sig. Ett ljus som liknar det som kommer från en pärla.