Var jag för upptagen för att tjäna?

Ngozi Francisca Okoro, Nigeria

År 1997 tillkännagav vår grenspresident att grenen skulle göra ett tjänandeprojekt i området runt möteshuset. Vi gjorde det tillsammans med medlemmar över hela världen för att fira att det var 150 år sedan kyrkans pionjärer kom till Saltsjödalen.

Aktiviteten bestod bland annat av att rensa vägar och fylla i väggropar. Grenspresidenten sade att vi skulle bli smutsiga men att vi kanske skulle få möjlighet att prata med andra om kyrkan.

Jag trodde inte att jag skulle kunna vara med eftersom min lärare hade planerat extraföreläsningar under samma tid som aktiviteten skulle hållas. Jag kände att alla skulle förstå, men sedan fick jag syn på ett häfte med titeln Faith in Every Footstep (Varje steg ett steg i tro). När jag läste om medlemmarnas strapatser på vägen mot västra Förenta staterna rördes jag till tårar. En del medlemmar lämnade sina bekväma hem för att färdas till en öken, osäkra på vad de skulle finna. Andra kämpade vidare fastän alla familjemedlemmar hade dött längs vägen. Trots sjukdomar, smärta, hunger och fattigdom hade de tro på att det skulle bli fria från förtryck om de tog sig västerut.

Jag berördes illa av att medlemmarna hade varit tvungna att göra stora uppoffringar, till och med betala med sitt liv i vissa fall, för att kyrkan skulle kunna fortsätta framåt. Tack vare deras uppoffringar och tro kan jag nu ta del av evangeliets välsignelser.

Då insåg jag hur jämförelsevis liten uppoffringen var som jag skulle göra. Jag hade blivit ombedd att ge två timmar av tjänande och berätta om evangeliet för några personer, och jag hittade ursäkter för att inte komma.

Jag glömde föreläsningarna och deltog i aktiviteten. Jag blev smutsig, men det kom människor och frågade om kyrkan. Jag kände mig glad över att vara delaktig, och sedan dess har jag tagit min examen — trots att jag missade några föreläsningar.