En familj för evigt
Det som först kändes som en tragedi ledde så småningom Uancis familj till templet.
När jag träffade Uanci Kivalu log hon brett. Men när hon satte sig ner och blev allvarlig undrade jag vad den här vänliga 16-åringen skulle berätta. ”Min berättelse handlar om templet”, sade hon.
Uanci kommer från Tonga, en önation full av höga kokosnötsträd, majestätiska bananträd och breda taroplantor. De flesta av ungdomarna jag hade sett på ön verkade nöjda med livet och log lika brett som Uanci hade gjort bara för en kort stund sedan. Ungdomarna i hennes ålder på Tonga tycker om att dansa, sjunga, spela ”netball” och umgås med sin familj. De är vanligtvis ett glatt gäng. Men Uancis allvar hade ett djup som jag inte kunde sätta fingret på, och det förvånade mig.
”Jag vill prata om templet”, upprepade hon.
”När jag växte upp”, började Uanci, ”var mina syskon och jag medlemmar i kyrkan. Vi gick till kyrkan varje söndag med mamma. Jag älskade templet och tyckte om att åka dit med ungdomarna för att utföra dop för de döda. Jag kände Anden när vi var där. Men pappa kom inte till kyrkan.”
Uancis röst började darra. Jag tittade upp från mitt anteckningsblock och såg tårar i hennes ögon.
”En dag fick min lillebror Alekisio en skada i höfterna som blev infekterad”, fortsatte hon. ”Han blev bättre ett tag. Och pappa kom tillbaka till kyrkan. Men sedan föll pappa ifrån igen.”
Tårarna strömmade nu nerför Uancis ansikte och näsduken jag gav henne blev genast genomblöt, liksom hennes ärmar när hon, utan att lyckas, försökte torka sina tårar.
”Min lillebror blev sämre, och sedan dog han. Han var bara 12 år.”
Uanci blev tyst för ett ögonblick, överväldigad av sina känslor, och jag började förstå varför hon hade varit så allvarlig. Den här unga kvinnan hade redan varit med om en stor tragedi i sitt liv. Men det fanns också en strimma av hopp som lyste i hennes ögon.
”Sedan”, började hon igen, ”bestämde sig pappa äntligen för att komma tillbaka till kyrkan. Först var det svårt för honom. Vår biskop, ledare, släktingar och familjemedlemmar uppmuntrade honom och sade att det enda sättet som vår familj skulle kunna vara tillsammans på igen — och kunna träffa min bror igen — var om vi beseglades i templet.
”Vi hade det kämpigt när min bror hade dött”, fortsatte Uanci. ”Men mina föräldrar arbetade flitigt och tog emot sina förrättningar. Till slut beseglades vi som familj den 10 oktober 2008, exakt ett år efter Alekisios död. Min biskop intog platsen som min lillebror. Det var den mest obeskrivliga känsla jag någonsin haft.”
Uancis tårar var inte längre sorge-tårar utan glädjetårar. Hon och hennes familj hade varit i Herrens hus och beseglats där och hon visste vad det innebar. Om hennes familj lever värdiga förbunden så kommer de att vara tillsammans för evigt.
När jag tänker på Uanci ser jag hur hon går över skolområdet som tillhör Liahona, en high school som kyrkan driver i Tonga och som ligger bredvid templet. Medan Uanci går där tittar hon upp mot spiran med ängeln Moroni vars gyllene gestalt glimmar i solskenet. Hon har tårar i ögonen igen, men hon ler också för hon vet att hon kommer att träffa Alekisio igen.
Familjefotografier, Joshua J. Perkey; fotografi av templet i Nuku’alofa på Tonga, Welden C. Andersen