ungdomar
Rädda Kathy
I januari 1976 ringde en vän som arbetade för socialförvaltningen. Han frågade om min hustru och jag var villiga att ta emot ett fosterbarn. Just då hade vi två egna små barn, men vi tackade ja till att öppna vårt hem för sjuttonåriga Kathy.
En kort tid efter det att Kathy hade kommit hem till oss frågade hon om hon fick följa med oss till kyrkan. Naturligtvis svarade vi ja, och snart kom Kathy till kyrkan regelbundet. Många av Kathys vänner från kyrkan hon gått till tidigare lade märke till hennes frånvaro och de blev inte glada när de fick veta att hon gick till mormonkyrkan.
En dag efter skolan berättade Kathy för oss att hennes tidigare kyrka planerade att ha en ”Rädda-Kathy-kväll” under ungdomsgruppens möte. Kathy frågade om jag kunde följa med henne till mötet och hjälpa henne försvara kyrkan. Jag gick motvilligt med på det eftersom jag inte ville argumentera mot hennes vänner om doktrinära skillnader, men jag var medveten om att hon ännu inte visste tillräckligt mycket om kyrkan för att kunna försvara den. Jag bestämde mig för att ta med en gäst till, Richard Jones, som just hade kommit hem från sin mission.
Dagen när ”Rädda-Kathy-kvällen” skulle hållas fastade och bad vi allihopa. Jag bad om att Anden skulle vara närvarande under mötet och det inte skulle uppstå några stridigheter.
När vi kom till kyrkan på kvällen kände vi en viss fientlighet men ungdomsprästen hälsade oss varmt välkomna och inbjöd oss att berätta för gruppen om kyrkan och vad vi tror på. När Richard återgav vad som då var första missionärslektionen och undervisade om återställelsen så lyssnade alla de cirka 15 ungdomarna i rummet noga. Till och med ungdomsprästen var imponerad.
Sedan tillbringade vi resten av kvällen med att besvara frågor och ha ett underbart samtal om evangeliet. Fientligheten vi hade känt i början försvann snabbt när vi lugnt förklarade vad vi trodde på. Det fanns respekt på båda sidor. Den Helige Anden fyllde rummet medan vi bar vårt vittnesbörd och svarade på frågor.
I slutet av diskussionen tackade prästen oss för att vi hade kommit. När vi sedan vände om för att gå därifrån så ställde sig en ung kvinna upp och sade att hon ville berätta något för oss. Hon sade att innan vi kom så hade hon trott att mormoner inte var kristna, men nu trodde hon att vi kanske hade varit bättre kristna än hon.
Vi kunde inte ha hittat på en bättre avslutning på vår diskussion. Jag vet att mötet inte skulle ha gått så bra om vi inte hade fastat och bett och vädjat om att Anden skulle vara närvarande och att det inte skulle uppstå några stridigheter. Det är bara när den Helige Anden är närvarande som vi effektivt kan undervisa om evangeliets budskap.