Var är Isabelle?
”De önskade bli döpta som ett bevis på och ett vittnesbörd om att de var villiga att tjäna Gud av allt sitt hjärta” (Mosiah 21:35).
Isabelle var så glad att hon nästan hoppade fram när hon och hennes pappa gick nerför korridoren. Hennes mamma hade just borstat hennes mörka hår och dragit upp dragkedjan i den långa vita klänningen som Isabelle skulle ha på sig när hon döptes. Hon stannade till utanför rummet där alla väntade.
”Kan vem som helst få en av de här?” frågade hon sin pappa och pekade på några Mormons bok som låg på ett litet bord.
”Ja. De är till personer som vill veta mer om vår kyrka”, sade pappa.
Isabelle kikade in i rummet. Det var fullt av människor hon älskade. Hennes farmor, fastrar, farbröder och kusiner satt längst fram. Hennes bästa vän Grace satt med sin familj längst bak. Men Isabelle såg inte fröken Perkins, hennes lärare i skolan.
”Vi går in”, sade pappa. ”Det är dags för mötet att börja.”
”Kan vi vänta en minut till på fröken Perkins?”
Fröken Perkins var Isabelles favoritlärare. Hon tyckte om böcker, och det gjorde Isabelle också.
”Det var snällt av dig att bjuda hit henne, Isabelle, men det kan hända att hon inte kommer”, sade pappa försiktigt.
Isabelle suckade och nickade. Hon och pappa gick in i rummet och satte sig på främsta raden. Precis före inledningspsalmen vände sig Isabelle om för att titta efter sin lärare en sista gång. Hon satt där tillsammans med Grace’ familj! Isabelle log. Fröken Perkins log tillbaka.
Efter dopet bad biskopen alla att ställa upp sig för ett fotografi.
”Var är Isabelle?” frågade han.
Alla tittade sig omkring. Ingen Isabelle!
Grace gick för att leta efter sin vän. Först tittade hon i korridoren, men Isabelle var inte där. Sedan tittade hon i foajén, men hon var inte där heller. Till slut gick Grace ut och såg Isabelle på trappan till möteshuset. Hon pratade med fröken Perkins.
”Tack för att du kom på mitt dop”, sade Isabelle.
”Det var bara roligt”, sade fröken Perkins. ”Jag är ledsen att jag måste gå redan. Jag har något annat jag måste göra i dag.”
”Det är okej. Men jag skulle vilja ge dig något.” Isabelle gav henne en Mormons bok som hon hade tagit från bordet i korridoren. ”Jag vet att du tycker om att läsa, och det här är en jättebra bok.”
”Tack”, sade fröken Perkins.
”Kommer du att läsa den?” frågade Isabelle.
”Ja, det kommer jag att göra”, sade fröken Perkins. ”Jag lovar.”
Isabelle blev så glad. Hon log medan hon vände sig om och såg att Grace väntade på henne.
”Vad gjorde du därute?” frågade Grace. ”Din mamma vill ha en gruppbild.”
”Jag ville ge fröken Perkins en Mormons bok”, sade Isabelle.
Grace spärrade upp ögonen. ”Var du inte rädd?”
”Jo, lite.” Men jag var ännu mer rädd för att hon bara skulle lägga den på en hylla någonstans. Så jag frågade om hon skulle läsa den.”
”Vad sade hon?” frågade Grace.
”Hon lovade att hon skulle göra det!”
”Vad bra!”, sade Grace.
De två flickorna gick tillbaka till gruppen med vänner och släktingar.
”Jag är glad att Grace hittade dig, Isabelle!” sade biskopen. Sedan bad han alla igen att ställa upp sig för ett fotografi. Isabelle stod i mitten längst fram.
Efteråt böjde sig Isabelles mamma ner och kramade henne. ”Nu kan du komma ihåg din dopdag för alltid!” sade hon.
Isabelle log. Hon visste att även om det inte fanns någon bild så skulle hon aldrig glömma sin dopdag eller hur bra det kändes att vara missionär.