Kunde jag lämna min gammelfarmor?
Hugo Fabián Lallana, Córdoba, Argentina
När jag fyllde 21 ville jag tjäna som missionär. Min gammelfarmor, Margarita Sippo de Lallana, stödde mig i mitt beslut fastän det innebar att hon skulle bli lämnad ensam. Hon hade uppfostrat mig sedan jag var liten och jag oroade mig för vem som skulle ta hand om henne medan jag tjänade.
Vi hade döpt oss 1978 när jag var 11 och min gammelfarmor 73. Vi slutade snart besöka våra möten, men bekymrade bröder och systrar från kyrkan sökte upp oss.
Jag blev aktiv igen och församlingens medlemmar såg fram emot min ordination. ”Vi kommer att få en diakon!” sade de glatt. På den tiden fanns det inga bärare av aronska prästadömet i vår församling. Jag blev president för diakonernas kvorum eftersom det inte fanns några andra diakoner. Jag undrade varför jag hade fått ett sådant ämbete, men jag förstod snart att församlingens ledare ville utbilda mig i prästadömets ansvarsuppgifter. Därför försökte jag vara trofast.
Min gammelfarmor förblev dock mindre aktiv och besökte bara mötena sporadiskt. Men hon stödde mig i mitt beslut att tjäna som missionär, för hon visste i sitt hjärta att evangeliet är sant.
När jag skickade in mina missionärspapper 1990 tjänade de flesta heltidsmissionärer från Córdoba i Argentinamissionen Buenos Aires Syd eller Nord. Jag var säker på att jag skulle bli kallad till en av de två missionerna och inte behöva resa så långt från min gammelfarmor.
När min stavspresident ringde talade han om för mig att jag behövde ett pass eftersom jag i stället skulle åka till Colombia! Trots min oro uppmuntrade min gammelfarmor mig att åka. Precis innan jag åkte lovade hon att hon skulle återvända till kyrkan redan nästa söndag och besöka templet innan jag kom tillbaka. Det var svårt att tro på det hon sagt men det gjorde det lättare att lämna henne.
Medan jag var ute som missionär gjorde hon precis som hon hade lovat. Fastän hon var över 80 år besökte hon alla sina möten och kom dessutom alltid i tid. Och hon förberedde sig för och besökte templet i Buenos Aires i Argentina.
Efter en tolv timmar lång, nattlig bussresa tillbaka från sin första tempelresa, kom min gammelfarmor till församlingens möteshus klockan halv nio på söndagsmorgonen, strax innan kyrkans möten började. Vår stavspresident Rúben Spitale sade till henne: ”Låt mig köra hem dig så att du kan vila.”
”Nej”, svarade hon. ”Jag ska gå till kyrkan.” Och det gjorde hon.
Efter att jag kommit hem från min mission besökte vi templet tillsammans tre gånger innan hon gick bort år 2000. Vi blev båda välsignade tack vare min mission. Om jag hade stannat hemma är jag säker på att vi inte hade fått någon av dessa välsignelser.