Hade min biskop fel?
Jeannie L. Sorensen, Kalifornien, USA
Vår församling hade just blivit delad, så när biskopen bad att få träffa mig var jag säker på att jag skulle få ett ämbete i den nya församlingen. Jag hade arbetat med de unga kvinnorna och älskade dem. De var så mottagliga för evangeliet och det var en fröjd att undervisa dem. Visst skulle väl Herren låta mig fortsätta att undervisa dem?
Till min förvåning sade biskopen att Herren ville att jag skulle undervisa i Primär istället. Han måste väl ha fel? Men han försäkrade mig om att han hade fastat och bett och kände starkt för mitt ämbete. Jag älskade barn, men vad visste jag om att undervisa dem?
Under vårt 15 år långa äktenskap var den enda sorgen min man och jag delade att Herren inte hade välsignat oss med barn. Våra försök att adoptera hade också varit förgäves på grund av hälsoproblem.
Jag litade på biskopen och tackade ja till ämbetet som lärare i Primär, men i mitt hjärta kämpade jag. Jag var arg på Herren för att han hade låtit mig förbli barnlös, och tyckte illa om det nya ämbetet.
”Varför ber du mig om det här, Herre?” undrade jag. ”Enligt din visdom har jag berövats möjligheten att få egna barn. Hur kan du be mig om att undervisa andras barn?”
Jag bad och kämpade och brottades med Herren. Genom tårarna vädjade jag om att kunna förstå. Till sist beslutade jag att eftersom jag hade tackat ja till ämbetet var det bäst att sluta tycka synd om mig själv och göra mitt bästa.
Det var då välsignelserna kom. Jag lärde mig snabbt att älska barnen, och de lärde sig att älska mig. Jag insåg att deras kärlek var tillräckligt stor för att hjälpa mig att fylla tomheten i mitt liv. Snart kunde jag inte gå genom kyrkans korridorer utan att minst två barn höll mig i handen och andra stoppade mig för att ge mig en kram när jag gick förbi. Min man, i sin tur, kallades som scoutledare. Innan vi visste ordet av var vårt hem fullt av barn och tonåringar.
Min man gick bort vid 47 års ålder i november 1986. Återigen visste Herren vad jag behövde bättre än jag själv. Bara några veckor efter min makes död blev jag kallad att tjäna en undervisningsmission i Primärföreningen i Fresnos laotiska gren i Kalifornien. Det mod som dessa fantastiska människor och deras barn hade gav mig styrka att gå vidare utan min man.
Det är med en speciell glädje jag har kunnat se de ungdomar som jag har undervisat växa upp, tjäna som missionärer, gifta sig i templet och bilda egna familjer. Många av mina ”adopterade” barn kommer fortfarande förbi och hälsar på och lyser upp min dag. Jag gläds när jag ser dem i templet i Fresno i Kalifornien, där jag nu tjänar.
Mitt tjänande i Primär har verkligen varit en livslång välsignelse. Jag är så tacksam för att det är Herren och inte vi som väljer våra ämbeten.