Tills vi möts igen
Aldrig övergivna
Tack vare att Frälsaren citerade helig skrift vet jag att vi aldrig blir övergivna.
Under sin verksamhet citerade Herren ofta skrifterna. Så vi bör inte förvånas över att hitta verser i Gamla testamentet som Frälsaren citerade i Nya testamentet. Men jag hajade till en dag när jag läste andra versen i Psaltaren 22: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Det hade aldrig föresvävat mig att Frälsaren kan ha citerat heliga skrifter när han uttalade dessa ord i sin vånda på korset (se Matt 27:46). Den tanken ledde till en djup andlig insikt.
Nästan alla har vi någon gång undrat: ”O Gud, var är du?” (L&F 121:1). Den frågan har jag oftast ställt under ögonblick av andlig osäkerhet eller nöd.
Av den anledningen väcker Frälsarens ord frågan: Ropade han också till följd av osäkerhet eller till och med tvivel? Betyder det att det finns en fråga som min allsmäktige, allvetande Frälsare inte hade något svar på i just det ögonblick som min frälsning var beroende av hans makt att ge alla svar och övervinna allting?
Av den här psalmen lärde jag mig att fastän orden är ett uttryck, fullt av själsvånda, för ”den förlamande känslan av gudomlig övergivenhet” som han kan ha anat men inte helt förstått, var de inte ett tecken på tvivel.1
Just det faktum att han ropade till sin Fader i sin stora nöd, med ord från heliga skrifter, var inte bara ett bevis på tro utan också ett ypperligt undervisningstillfälle. Psaltaren 22 börjar visserligen med en fråga, men psalmen är ett uttryck för den stora tilliten till att Gud inte övergiver honom:
”På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade och du befriade dem.
Till dig ropade de och fick hjälp, på dig förtröstade de och kom ej på skam” (verserna 5–6).
Med psalmistens upplevelser som en sinnebild för Frälsarens lidande förutsäger psalmen hånet (vers 8–9), den falska rättegången och kommande tortyren (vers 12–14), hans smärta och lidande (vers 15), hans törst (vers 16), hans sår i händerna och fötterna (vers 17) och lottkastningen om hans kläder (vers 19).
Frälsaren citerade bara andra versen, men resten av psalmen är ännu ett vittnesbörd om att han är den utlovade Messias, att hans lidande var uppfyllelsen av en profetia och att han litade fullkomligt på sin Fader.
Denna insikt gav mig en överväldigande försäkran om att min tro inte var missriktad. Men det som var ännu mäktigare än insikten om att Jesus inte tvivlade och att han befriades, var vittnesbördet i psalmen för de stunder när jag undrar om Gud har övergivit mig eller när jag tvivlar på att han har hört mitt rop.
”Ni som fruktar [Gud], lova honom, ära honom, alla Jakobs barn, bäva för honom, alla Israels barn.
Ty han föraktade inte den förtrycktes [Jesu] elände och såg inte på honom med avsky. [Fadern] dolde inte sitt ansikte för honom, när [Jesus] ropade lyssnade han till honom” (vers 24–25; kursivering tillagd).