Från missionsfältet
I änglars närhet
När jag avskildes som missionär gav stavspresidenten mig ett löfte om att jag ibland skulle känna änglars närvaro och att de skulle skydda mig.
År 2003 kallades jag att verka som missionär på Elfenbenskusten i västra Afrika. När jag undersökte saken upptäckte jag att det rådde konstant inbördeskrig i landet men blev tröstad av att det för tillfället rådde vapenstillestånd. Jag kände mig ännu mer tröstad när jag avskildes. Stavspresidenten lovade att medan jag var ute som missionär så skulle jag ibland känna närvaron av änglar och de skulle skydda mig. Jag fick också löfte om att om jag var lydig så skulle jag komma tillbaka hem i säkerhet.
Under de första månaderna i missionen rådde missionspresidenten oss att vara redo. I vår lägenhet i huvudstaden Abidjan hade vi ett tredagarsförråd av mat och vatten, och på våra möten fick vi lära oss vad man gör om striderna börjar igen.
Men vi var ändå nervösa när rebellerna hävde vapenstilleståndet den 4 november 2004. Våra missionsledare sade att vi hade utegångsförbud efter klockan 6 på kvällen. Under vår sista undervisning följande dag hörde vi en explosion. Vi avslutade genast undervisningen med en bön, visade familjen ett kapitel i Mormons bok som de kunde läsa, och skyndade oss hem. De andra två missionärerna som bodde i vår lägenhet kom hem strax efter oss. Assistenterna ringde och sade att vi inte fick lämna lägenheten under några omständigheter — inte för att gå till kyrkan eller ens för att köpa mat. Vi fick veta att några franska fredsmäklare hade dödats i luftangrepp så Frankrike attackerade militärflygbasen och slog ut det lilla ivorianska flygvapnet. Stora upplopp bröt ut runtom i huvudstaden som reaktion på detta.
Tiotusentals människor fyllde gatorna, svingade macheter, plundrade franska affärer och bröt sig in i hem där de misstänkte att fransmän bodde. Vi kunde se våldet upptrappas från vårt fönster. Vi visste att vi var i fara eftersom vi var vita.
På söndagseftermiddagen den 7 november, mitt under skrik, gevärsskott och explosioner, hade vi ett sakramentsmöte i lägenheten med bara fyra närvarande. När vi hade välsignat och delat ut bröd och vatten från vårt tredagarsförråd delade alla med sig av ett skriftställe och bar sitt vittnesbörd. Jag läste Läran och förbunden 84:88: ”Och den som tar emot er, hos honom skall även jag vara, ty jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.” Medan jag läste tänkte jag på välsignelsen min stavspresident hade gett mig, och jag visste att jag kunde känna mig säker.
Vi satt instängda i vår lägenhet i en vecka. Församlingsledare och medlemmar besökte oss och gav oss mat. En medlem tog till och med meddelanden från oss och skickade e-post till våra familjer så att de fick veta att vi för tillfället var i säkerhet. Medlemmarnas hjälp var fantastisk! Under tiden bad våra familjer och medlemmar i kyrkan runtom i världen för vår säkerhet. När min familj bad fick de en lugnande bekräftelse på att jag skulle klara mig.
Fredagen den 12 november blev vi evakuerade. Ivorianska medlemmar i kyrkan ledde oss genom gatorna i Abidjan och trots att vi hört rapporter om andra flyktingar som skadats klarade vi oss igenom barrikaderna till den brittiske ambassadörens hem. Sedan evakuerades vi av brittiska styrkor från landet, och min familjs böner besvarades när de såg evakueringen av två andra äldster och mig på nyheterna. I nattens mörker tog medlemmarna andra missionärer som inte var från Afrika till missionshemmet. Därifrån transporterade det italienska flygvapnet dem till Ghana där de återförenades.
Trots dussintals attacker mot utlänningar runtom i landet blev inga missionärer skadade under upploppen, och ingen bröt sig in i missionärslägenheterna. Tack vare att vi lyssnade på missionspresidentens råd kunde vi vara i säkerhet hemma när upploppen började och vi hade det vi behövde för att överleva. Och vad som kändes ännu mer trösterikt än det militära skyddet var vetskapen om att vi skyddades av Herren.
När vi hade evakuerats fick jag veta att på söndagseftermiddagen efter vårt sakramentsmöte så hade en grupp förberett sig på att attackera vår lägenhet. En av våra grannar ropade: ”De är inte från Frankrike!” men de gick inte därifrån. Slutligen ropade en annan granne: ”De är missionärer!” Då gick gruppen. Jag kom åter att tänka på orden ”min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er”, och jag insåg att löftet från stavspresidentens välsignelse hade uppfyllts. Jag hade sett en profetia uppfyllas.
Illustration Richard Hull