Varför behöver jag be enskilt när jag redan ber med min familj?
Tänk dig att du kämpar med ett personligt problem. Skulle det kännas bra att berätta om problemet för en grupp, eller skulle du föredra att anförtro dig åt en person privat?
President Spencer W. Kimball (1895–1985) lärde: ”Vi ber bäst om somliga ting när vi ber enskilt och inte behöver tänka på tiden eller på att det vi säger kan bli allmänt känt. Bön i ensamhet är ovärderlig. Att be enskilt hjälper oss lägga bort skamkänslor och anspråksfullhet, ja, varje antydan till svek. Det hjälper oss att öppna vårt hjärta och vara fullständigt ärliga och hederliga då vi ger uttryck för våra förhoppningar och vår inställning.”1 Det som vi inte känner oss bekväma med att be om i våra familjeböner kan — och bör ofta — tas upp i privat bön.
Det är i våra personliga böner som vi kan vara mest öppenhjärtiga inför vår kärleksfulle himmelske Fader och prata om vårt hjärtas djupaste rädslor och önskningar. Det var när Joseph Smith bad i enskildhet som han tog emot uppenbarelsen som inledde återställelsen av Jesu Kristi evangelium. När vi pratar med vår himmelske Fader i enskildhet kan vi vara mer mottagliga för maningar från Anden som är till nytta för oss.
Men familjeböner är också ytterst värdefulla. De gör att vi kommer vår himmelske Fader närmare och får andliga upplevelser tillsammans med vår familj. Som president Kimball lärde: ”Kyrkan uppmanar familjerna att be tillsammans varje kväll och varje morgon.”2
”Du skall be högt såväl som i ditt hjärta, ja, inför världen såväl som i det fördolda, offentligt såväl som i enskildhet” (L&F 19:28).