Döden och livet
Pionjärperspektiv på uppståndelsen
När kyrkans första nyomvända färdades till västra Förenta staterna för att förenas med de heliga ställdes många inför döden, men de stärktes av sin nya tro på det återställda evangeliet. Här följer några utdrag från pionjärberättelser som visar de heligas hopp om en uppståndelse och tröstande lärdomar från kyrkans fem första presidenter.
En berättelse om en inte namngiven skandinavisk sista dagars helig far vars son dog under resan från New York till Utah 1866:
”Med hjälp av en vän grävdes den lilla graven och kroppen lades ner i den. Barnet dog av en smittsam sjukdom. Det fanns inga som hade samlats för att sörja, ingen formell ceremoni, inga blommor, inga andliga sånger, inget lovtal. Men innan den sörjande fadern gick därifrån bad han en kort invigningsbön på sitt modersmål (danska) enligt följande:
’Himmelske Fader: Du gav mig denna lilla skatt — denna underbara pojke, och nu har du kallat bort honom. Må du låta hans kropp ligga här ostört till uppståndelsens morgon. Må din vilja ske. Amen.’
Och när han reste sig från marken sade han som avslutningsord:
’Farväl, min lille Hans — min vackra pojke.’ Sedan gick han med böjt huvud och värkande hjärta till sin lägerplats.”1
President Joseph Smith (1805–1844):
”Vilken tröst är det inte för sörjande när de kallas att skiljas från en make, hustru, far, mor, ett barn eller en kär släkting att veta, att även om det jordiska tabernaklet läggs ner och upplöses, skall de uppstå för att bo i den oförgängliga härlighetens eviga eld och aldrig mer sörja, lida eller dö utan vara Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar.”2
Joseph Watson Young (1828–1873), brorson till Brigham Young, som reste från England till Förenta staterna 1853:
”Det var en sorglig scen att överlämna en medmänniska till det tysta djupet i natten, med bara några enstaka vittnen … Han hade ingen släkting ombord eller någon som sörjde honom utom en medtjänare. Här krossades människans innerligaste förhoppningar i ett ögonblick. Denne unge man hade försakat allt för att ta sig till Sion, och i hans hjärta brann stora förväntningar om framtiden, utan någon tanke på att han skulle överlämna sin jordiska kropp till en hungrig våg. Dock dog han inte som dem som inget hopp har, ty han hade frid med Gud, och var fullt försäkrad om en härlig uppståndelse i de rättfärdigas morgon.”3
President Brigham Young (1801–1877):
”Hur mörk är inte den dödsskuggans dal som vi kallar döden! Att gå från detta kroppens tillstånd till ett tillstånd av tomhet, hur egendomligt är inte detta! Så mörk denna dal är! Så mystisk denna väg är och vi måste gå den ensamma. Jag skulle vilja säga till er, mina vänner och bröder, att om vi kunde se verkligheten som den är och som vi ska se och förstå den, skulle vi se att denna mörka dödsskuggans dal är så ringa att vi ska vända oss om och se på den och tänka, när vi har gått igenom den: Detta är sannerligen den största välsignelsen i mitt liv, för jag har gått från ett tillstånd av sorg, bedrövelse, lidande, elände, smärta, kval och besvikelse till ett tillstånd där jag kan njuta av livet så mycket som det överhuvudtaget är möjligt utan kroppen.”4
Dan Jones (1811–1862), en walesisk nyomvänd, som tillsammans med fru Williams och andra medlemmar i kyrkan seglade till Förenta staterna 1849:
”Fru Williams från Ynysybont nära Tregaron [Wales], blir fort allt sämre, och det tycks som om hon inte ska leva länge till … Hon sade att den största ära hon någonsin hade tagit emot var att få bli medlem i Guds Sons sanna kyrka, att hon inte hyste någon rädsla inför nästa liv och att hennes religion nu bevisade sin styrka mer än någonsin tidigare … Hon gav högtidligt sina söner rådet att fortsätta i trofasthet till döden så att de tillsammans med henne kunde få en bättre uppståndelse … Hon var vid medvetande under natten, och kvart över fyra på morgonen avlägsnade sig hennes ande i frid, och lämnade efter sig ett leende på hennes läppar.”5
President John Taylor (1808–1887):
”Hur trösterikt är det inte för dem som nödgas sörja förlusten av kära vänner som dött att veta att vi åter kommer att förenas med dem! Hur hoppingivande är det inte för alla som lever enligt de uppenbarade sanna principerna, kanske särskilt för dem vars liv närmar sig slutet, som uthärdat sina dagars påfrestningar och bördor, att veta att inom kort skall vi få graven att rämna och komma ut som levande och odödliga själar, för att njuta av våra beprövade och pålitliga vänners sällskap, för att aldrig mer lida döden och för att avsluta det verk Fadern har ålagt oss!”6
Andrew Jenson (1850–1941), en dansk immigrant som färdades i Andrew H. Scotts vagnskompani från Nebraska till Utah 1866:
”När vi såg deras [våra medresenärers] jordiska kroppar nedlagda i moder jord i ödemarken, grät vi alla, eller kände vi alla för att gråta. Ty tanken på att begrava nära och kära på detta sätt, när vänner och släktingar omedelbart måste skynda vidare, utan hopp om att någonsin kunna besöka sina dödas viloplatser igen, var synnerligen sorglig och prövande … Men deras gravar kommer att återfinnas när Gabriel blåser i sin basun på den första uppståndelsens morgon. Dessa avlidna lade således ned sin kropp under marschen mot Sion. Herren kallade hem dem innan de hade nått sin destination. De tilläts inte se Sion i köttet. Men de skall härefter få ära och glädjas, ty de dog medan de strävade efter att lyda Gud och hålla hans bud, och välsignade är de som dör i [Herren].”7
President Wilford Woodruff (1807–1898):
”Utan Kristi evangelium är dödens skilsmässa ett av de sorgligaste ämnen som går att föreställa sig. I samma stund som vi tar emot evangeliet och lär oss uppståndelsens princip, tas den dysterhet, sorg och det lidande som döden orsakar, i hög grad bort. … De dödas uppståndelse framläggs inför människans upplysta sinne och hon har en grund för sin ande att vila på. Detta är de heligas ställning idag. Vi vet det personligen, vi befinner oss inte i mörkret angående denna fråga, Gud har uppenbarat det för oss och vi förstår principen om de dödas uppståndelse, att evangeliet för fram liv och odödlighet i ljuset.”8
William Driver (1837–1920), en pionjär som reste från England till New York 1866:
”Willie, mitt kära barn, var mycket sjuk hela natten, ända till halv åtta på morgonen då han befriades från sitt lidande. Gud välsigne hans kära själ. Vad han led. Han dog på grund av att Mr Poulters vagn gick sönder på S:t Ann’s Hill i Wandsworth, Surrey, England. Å vad jag sörjer denna stora prövning. O Herre, hjälp mig genom din kraft att bära detta som om det kom från din hand, och hjälp mig att mer ärbart och trofast tjäna dig, och må jag leva för att förbereda mig för att träffa honom i en lyckligare och bättre värld med hans kära syster, Elizabeth Maryann, och må jag i de rättfärdigas uppståndelse vara där för att möta dem.”9
President Lorenzo Snow (1814–1901):
”I nästa liv blir vår kropp förhärligad och befriad från sjukdom och död. Det finns inget vackrare än en uppstånden och förhärligad person. Det finns inget underbarare än att vara i detta tillstånd och ha vår hustru och våra barn och vänner hos oss.”10
Illustrationer Michael T. Malm OCH BAKGRUND WELDEN C. ANDERSEN
Till vänster: President Brigham Young. Ovan: Joseph Watson Young.
Till höger: President John Taylor. Ovan: Dan Jones.
Infällt: Brigham Young, av John Willard Clawson; fotografi av Joseph Watson Young med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; fotografi av Dan Jones © IRI; John Taylor, av A. Westwood, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Till vänster: President Wilford Woodruff. Ovan: Andrew Jenson.
Till höger: President Lorenzo Snow. Ovan: William Driver.
Infällt: Wilford Woodruff, av H. E. Peterson © IRI; fotografi av Andrew Jenson, Harold Howell Jenson, med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; fotografi av William Driver, med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; Lorenzo Snow, av Lewis Ramsey, med tillstånd av kyrkans historiska museum © IRI