Hur jag vet
Min inbjudan till frälsning
Illustration Roger Motzkus
Som ung man besökte jag många olika kyrkor och blev förvirrad eftersom varje kyrka hade en egen tolkning av skrifterna. Bristen på vördnad i vissa av dem gjorde mig illa till mods, så jag slutade försöka hitta en kyrka som jag kunde gå i.
Flera år senare döptes en vän till mig, Cleiton Lima, in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han hade inte nämnt det för mig fastän vi var goda vänner, men allteftersom tiden gick började jag se förändringar i honom. Jag brukade komma hem till honom på söndagsmorgnarna så att vi kunde spela fotboll, men nu var han aldrig hemma när jag kom. Det hände två eller tre söndagar i rad. Slutligen berättade Cleiton att han inte spelade fotboll på söndagarna längre eftersom han hedrade Herrens dag. Jag sade till honom: ”Den här kyrkan har gjort dig galen.”
Sedan bjöd Cleiton med mig till kyrkan. Jag kom med en ursäkt för jag var fortfarande desillusionerad i fråga om religion. I tio månader tog Cleiton med sig missionärerna för att undervisa mig, men jag hade alltid en ursäkt att komma med eller sade att jag var upptagen. Men han gav aldrig upp.
En dag i juni bjöd han med mig till en kyrkdans. Jag retade honom: ”Blir det gratis mat och många tjejer?” Han skrattade och sade ja!
Jag måste erkänna att min mage vann. Jag följde med till kyrkan och gillade det. Alla välkomnade mig, jag åt mycket och blev intresserad av att komma på ett möte. När jag kom till kyrkan på söndagen träffade jag många och hörde deras vittnesbörd. Jag kände inte till Mormons bok, men jag kände Herrens ande när olika medlemmar vittnade: ”Jag vet att Mormons bok är sann, att det här är Jesu Kristi kyrka och att Joseph Smith var en profet som kallats av Gud.” Det hade aldrig tidigare känts så bra. Jag ville fortfarande inte träffa missionärerna men vittnesbördsmötet hade berört mig.
Veckan därpå bjöd Cleiton återigen med mig till kyrkan. Jag kunde inte eftersom jag hade en annan förpliktelse. Jag kunde se besvikelsen i hans ansikte när jag sade att jag inte visste om jag kunde följa med.
Men på söndagsmorgonen vaknade jag med en önskan att komma till kyrkan. Jag gick upp tio i sju, och det var svårt, och gjorde mig klar och väntade på att Cleiton skulle komma. Han blev överraskad när han såg att jag var klädd och väntade på honom. Den söndagen undervisade biskopen om prästadömet. Jag kände Anden starkt och fick intrycket att jag skulle ta missionärslektionerna. I slutet av Unga mäns möte visste jag att jag skulle döpas.
När kyrkan var över sade jag till Cleiton: ”Jag vill döpas!”
Han trodde att jag skojade. Men sedan sade han: ”Om jag ringer äldsterna, vill du träffa dem då?” Jag sade ja.
Jag undervisades av två äldster som var toppen! När jag hörde budskapet om återställelsen fick jag en ännu större bekräftelse på att jag skulle döpas. Men jag ville veta själv att Mormons bok var sann. Äldsterna markerade Moroni 10:3–5 i min Mormons bok och uppmanade mig att be och fråga Gud om den är sann.
Kvällen därpå kom jag på att jag ännu inte hade läst Mormons bok. När jag började läsa kände jag Anden mycket starkt. Jag bad, och innan jag var klar visste jag att Mormons bok var sann. Jag är tacksam mot Gud för att han besvarade min bön. Jag döptes i juli 2006.
Jag verkade senare som missionär i Brasilienmissionen Cuiabá, och min vän Cleiton verkade i Brasilienmissionen Santa Maria. Vi gjorde det som Cleiton hade gjort för mig: inbjöd människor att komma till Kristus och hjälpte dem ta emot det återställda evangeliet genom att utöva tro på Jesus Kristus, omvända sig, döpas och ta emot dem Helige Andens gåva. Det är verkligen vägen till frälsning.
Låt oss alltid inbjuda våra vänner och släktingar att lära sig om evangeliet, för Frälsaren inbjöd alla när han sade: ”Kom till mig” (Matt. 11:28). Jag vet att det här är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och att det är nu vi ska inbjuda alla att komma till honom.