Dragen till templet
För många goda människor inspirerar templet till känslor som kan genomborra hjärtat omedelbart.
Innan jag kallades som medlem i de sjuttios andra kvorum tjänade min hustru och jag i flera år i templen i Campinas och São Paulo i Brasilien. I båda templen förundrades jag ofta över att personer som åkte förbi templet kände sig så dragna till det att de stannade, kom in och frågade om det.
När de kom in talade vi om för dem att de inte kunde komma längre utan vissa förberedelser. Sedan förklarade vi avsikten med templet, berättade om några av evangeliets grundläggande lärdomar och inbjöd dem att träffa missionärerna. För många goda människor är templet i sig en fantastisk missionär eftersom det inspirerar till känslor som omedelbart kan genomborra hjärtat.
Min hustru Elizabeth och jag känner till kraften i sådana känslor av egen erfarenhet. För nästan 40 år sedan började en god vän och kollega, en medlem i kyrkan, att prata med oss om evangeliet på ett naturligt sätt. Flera gånger sände han över missionärerna att besöka oss. Vi tyckte om missionärerna och tackade ja till att få lektionerna, men vi var egentligen inte så intresserade av vad de hade att säga.
Det förändrades i oktober 1978 när min kollega inbjöd flera vänner, bland annat oss, till öppet hus för templet i São Paulo. Han hyrde flera bussar på egen bekostnad så att hans vänner kunde följa med honom till templet som det var 8 mil till.
När Elizabeth kom in i doprummet kände hon något hon aldrig hade upplevt tidigare, något hon senare förstod var den Helige Anden. Känslan var en stor glädje i hjärtat. Hon visste i det ögonblicket att kyrkan var sann och att det var kyrkan som hon ville bli medlem i.
Jag fick en liknande känsla när öppet hus var över, när vi togs till beseglingsrummet och fick undervisning om läran om eviga familjer. Den läran berörde mig. Jag var framgångsrik i mitt yrke, men jag hade länge känt en tomhet inom mig. Jag visste inte vad som skulle kunna fylla den tomheten, men jag kände att det hade något att göra med familjen. Där, i beseglingsrummet, började saker och ting falla på plats i mitt sinne och hjärta.
Inom några dagar kontaktade missionärerna oss igen. Den här gången var vi mycket intresserade av att lyssna på deras budskap.
Äldsterna uppmuntrade oss att be ivrigt om sanningen. Jag insåg att det var enda sättet jag kunde be på. Jag förstod att jag inte kunde besluta mig för att bli medlem i kyrkan utan att ha ett riktigt vittnesbörd. Jag var nervös över att be min himmelske Fader om en bekräftelse, men samtidigt var jag säker på att han skulle svara mig. Jag berättade för honom om mitt hjärtas innerliga önskan och bad honom ge mig ett svar som skulle övertyga mig om att det var rätt att bli medlem i kyrkan.
Under Söndagsskolan veckan därpå satt vår vän som hade inbjudit oss till templets öppet hus bakom mig. Han lutade sig framåt och började prata med mig. Det han sade var exakt vad jag hade bett om att få veta. Det rådde inga tvivel om att vår himmelske Fader talade till mig genom honom. På den tiden var jag en sträng och hård man, men mitt hjärta veknade och jag började gråta. När min vän var klar inbjöd han min hustru och mig att döpas. Vi tackade ja.
Den 31 oktober 1978, mindre än en månad efter vår upplevelse i templet i São Paulo, döptes och konfirmerades vi. Nästa dag deltog vi i den andra invigningssessionen för templet i São Paulo. Ett år senare återvände vi till templet med våra två söner för att beseglas som familj. Alla tre tillfällena var härliga, minnesvärda upplevelser. Vi har fortsatt att bevara dessa känslor genom regelbundna tempelbesök under årens lopp.
På dagen tjugoåtta år efter vårt dop stod min hustru och jag återigen i templet i São Paulo. Jag hade just kallats som tempelpresident. Det var en förunderlig upplevelse för oss att gå längs korridorerna i Herrens hus och på nytt få känna de varma känslor som hade varit katalysatorn för vår omvändelse.
Templet fortsätter att ge min hustru och mig stor glädje. När vi ser ett ungt par komma till templet för att beseglas som en evig familj känner vi stort hopp.
Många människor runtom i världen är redo att höra evangeliets budskap. De känner en törst som liknar den jag kände för över 30 år sedan. Templet och dess förrättningar är så mäktiga att de kan släcka den törsten och fylla tomheten.
Foto Laureni Fochetto