Min bror missionären
”Jag hoppas kunna dela med mig till den som söker sannings ljus” (”Jag hoppas bli kallad på mission”, Barnens sångbok, s. 91).
Vår familj — mina föräldrar min bror och jag — förberedde oss länge för att min bror skulle kunna gå ut som missionär. När vi pratade om att han skulle bli missionär så brukade jag skoja med honom och säga att jag inte skulle sakna honom och att jag skulle bli skönt att få vara ensam.
Dagen kom slutligen när han skulle skicka in sina missionärspapper. Han hade försökt göra bra ifrån sig i skolan och vi hade alla arbetat hårt för att spara pengar till hans mission.
En dag ringde stavspresidenten och sade att hans kallelse hade kommit. Min bror bestämde sig för att öppna brevet efter middagen hemma. Han kallades att verka i Mexikomissionen Mexico City Öst.
En kort tid senare släppt vi av honom på flygplatsen och sade hej då. På vägen hem kunde mamma inte hejda tårarna men jag grät inte. Men bara två timmar senare när jag var i rummet jag brukade dela med min bror, insåg jag plötsligt att jag inte skulle se honom igen på länge. Då var det jag som inte kunde hejda tårarna och jag tillät mig själv att bara gråta och gråta. Mina föräldrar kramade och tröstade mig, och jag kände mig jätteglad och jätteledsen samtidigt.
Sedan dess har jag bett till min himmelske Fader och bett honom ta hand om min bror medan han tjänar.
Min bror lärde mig att jag också måste förbereda mig för en mission. Jag måste vara värdig att ta emot prästadömet, gå på seminariet och uppnå målen i Min plikt mot Gud. Han lärde mig att arbeta och spara pengar, läsa skrifterna och lyda mina ledare.
Jag vill verka som missionär också så att andra kan få evangeliets välsignelser och veta att det är sant.