En favoritjulsång
Författaren bor i Washington, USA.
Jag uppskattade inte hennes sång förrän jag insåg vem hon egentligen sjöng för.
Illustration Dan Burr
Jag minns att det var en typisk julfest i församlingen: Borden var täckta av röda och gröna pappersdukar, middagen serverades på papperstallrikar, barnen sprang omkring och församlingsmedlemmarna pratade glatt med varandra. På något sätt hade någon lyckats tysta ner alla för att välsigna maten, och sedan åt alla. Programmet skulle just börja.
Det var inte min församling. Jag hade följt med en vän på hennes församlingsfest så jag kände inte så många. Vi ville åka därifrån tidigt, men hennes mamma övertalade oss att stanna och lyssna på programmet.
Första numret på programmet var med primärbarnen som kom ut på scenen med guldfärgat glitter om huvudet. De sjöng en sång och tumlade in i varandra och fnittrade på vägen ner från scenen och lämnade ett spår av glitter bakom sig.
Två pianister spelade sedan glada sånger. Den första pianisten spelade ”Församlens I trogne” (Psalmer, nr 140) utan att missa en ton. Den andra, en liten pojke, satte sig ner vid pianot och tittade sig ängsligt över axeln på sin mamma som tyst började räkna takten. Pojken suckade, vände sig mot instrumentet och spelade ”Up on the Housetop” [Uppe på taket] så gott han kunde.
Nästa punkt på programmet var en av mina favoritsånger — ”C-h-r-i-s-t-m-a-s” [J-u-l-e-t-i-d-e-n].
Jag tittade upp och såg en syster med nedsjunkna axlar som höll ena armen tätt intill kroppen och gick med ojämna konstiga steg fram till pianot. Ena höften satt högre upp än den andra och hon log ett snett leende innan hon började. Jag erkänner att jag dumt nog undrade om sången skulle låta något vidare.
”När jag var liten betydde juletiden en sak”, sjöng hon. Sången handlar om hur ett barn lär sig att stava till juletiden och upptäcker vad högtiden egentligen handlar om.
Hennes mungipa hängde på ena sidan och hon hade svårt att forma orden.
Jag tittade mig försiktigt om i rummet och studerade församlingsmedlemmarnas miner. Ingen verkade vara generad. Faktum är att de satt och log och lyssnade förnöjsamt.
Hon fortsatte sjunga och vände ansiktet uppåt och fixerade blicken på en punkt i taket. Efter några ögonblick tittade jag upp också, men såg bara takplattor. Men när jag tittade tillbaka ner på henne såg jag att hon hade tårar i ögonen.
När hon var klar fylldes salen av applåder. Hennes kinder blev blossande röda. När hon gick tillbaka till sin sittplats sträcktes händer ut för att röra vid hennes arm eller axel när församlingsmedlemmar uttryckte sin uppriktiga tacksamhet. En syster som satt nära mig talade om för henne vad duktig hon hade varit, och hon svarade tyst: ”Tack. Jag hoppas han tyckte om det.”
Han? Vem hade hon sjungit för? Jag visste svaret i samma ögonblick som jag ställde mig själv den frågan. Jag insåg att hon inte hade sjungit för någon i rummet. Hon hade inte sjungit för att få godkännande från publiken. Hon hade sjungit för Frälsaren för att prisa honom.
Många jular har gått sedan den där församlingsfesten, och jag har hört sången ”J-u-l-e-t-i-d-e-n” framföras av många vältränade röster. Men versionen jag hörde den julen, sjungen av en vars framförande var av det ovanligare slaget, men från hjärtat, är den jag minns bäst.