Ett bönesvar

Lindsey Leavitt, Nevada, USA

Jag kände inte julandan. Det var december under mitt tredje år på high School och ansökan till ett college samt mitt slutliga laurelprojekt låg framför mig. Jag hoppades på att hitta en volontärmöjlighet som skulle kunna användas i min ansökan till college och också som laurelprojekt. Lyckligtvis frågade elevrådets rådgivande min vän Jessica och mig om vi ville organisera en leksaksinsamling i skolan för en lokal välgörenhetsinrättning.

Jag delegerade det mesta av arbetet till projektkommittén. Jag bad dem göra en anslagstavla med en stor termometer som skulle visa hur många leksaker som donerades. Vi trodde att det skulle räcka som annonsering och använde varje lunchtimme till att samla in donationer. Men eleverna donerade bara några få leksaker och termometern höll sig på en låg nivå.

Konstigt nog började vår rådgivande lägga undan några leksaker. När Jessica och jag frågade vad hon skulle göra med dem sade hon att en lärare i skolan just hade fått veta att han hade cancer. Efter att ha kämpat med att undervisa medan han gick igenom behandlingen bestämde han sig för att ta ledigt från jobbet. Med julen som närmade sig och sjukvårdsräkningarna som blev allt fler skulle hans familj inte få någon vidare jul. Vår rådgivande föreslog att vi skulle slå in de undanlagda julklapparna åt dem.

Mitt hjärta vidrördes. Jag hade bara sett mitt tjänandeprojekt som ett sätt att tjäna mig själv, inte andra. Jag bestämde mig för att tredubbla vårt mål för donerade leksaker och starta en pengainsamling för läraren och hans familj.

Jessica och jag besökte olika klassrum och förespråkade vår sak. Gensvaret var enormt. Lärare, personal och elever gav leksaker och pengar för att hjälpa familjen. Vi passerade snart målet för leksakerna vilket förbluffade välgörenhetsinrättningen. Vi samlade också in över 1 000 dollar till familjen.

När vi omsorgsfullt slog in julklapparna vi hade samlat in och köpt, insåg jag att vittnesbördet om tjänande som jag fick var lika stort som julklapparna vi gav bort. Jag kan inte förklara glädjen jag kände när vi i hemlighet såg familjen upptäcka julklapparna vi hade lämnat anonymt på deras veranda.

Några månader senare blev Jessica och jag ombedda att hålla ett seminarium om tjänandeprojekt. Vi förklarade vad vi hade gjort utan att nämna lärarens namn. En tjej räckte upp handen och ställde sig upp. Tårarna flödade medan hon pratade. Läraren var hennes farbror och hon berättade hur mycket vårt tjänande hade betytt för honom. Hon sade att det var ett svar på hans böner.

Vad underbart det var den julen att komma samman i uppriktigt tjänande och veta att vi hade gjort en skillnad.