Kom, låt oss ära honom
Från ett tal, ”Ett barn är fött”, under ett möte den 9 december 2008 vid Brigham Young-universitetet. För hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Vad det än är som binder oss — synder, omständigheter eller tidigare händelser — har Herren Jesus Kristus, den store Immanuel, kommit för att befria oss.
Över 700 år före Jesu Kristi födelse profeterade Jesaja om honom med ord som förevigats av Georg Friedrich Händel i oratoriet Messias: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6).
Händels Messias ger också på en underbart sätt musikaliskt liv åt följande uppmaning som är baserad på Jesaja 40:9: ”Sion, du glädjens budbärarinna, … Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft. Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se, er Gud!’”1
Se, er Gud, född som ett barn i Betlehem och inlindad. Se, er Gud, född i fattigdom och enkelhet så att han må vandra bland vanliga människor som en vanlig man. Se, er Gud, ja, den oändlige och evige Återlösaren, iklädd kött, komma och bo på den jord han skapade.
Återvänd med mig till den heliga första julen i Betlehem för att begrunda vår Herres födelse. Han kom på kvällen, i tidens mitt, han som är Immanuel (Jes. 7:14), Isais stam (se Jes. 11:1), Soluppgången (se Luk. 1:78), Herren, den Allsmäktige (se 2 Kor. 6:18). Hans födelse markerade Skaparens utlovade ankomst till jorden, Guds nedlåtelse (se 1 Nephi 11:16–27). Som Jesaja skrev om händelsen: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram” (Jes. 9:2).
Vi vet från nutida uppenbarelse att Israels förutordinerade kung kom till jorden på våren (se L&F 20:1). Mika profeterade att han skulle födas i Betlehem — ”liten bland Juda tusenden” (Mika 5:2). Hans födelseby låg i skuggan av det mäktiga Jerusalem, som låg omkring en mil norrut. Jerusalem var huvudstaden i Judeen och säte för templet och romarrikets befästning. Betlehem å andra sidan var en liten by där man idkade jordbruk. Dess enda anspråk på berömmelse var att det var Davids födelseort, Israels forntida kung, i vars släktlinje Kristus skulle födas. Den lilla byn var allmänt känd som Davids stad. Dess hebreiska namn, Beth Lechem, betydde ”brödets hus”2, ett namn som inte hade någon större betydelse förrän han som skulle bli känd som Livets bröd föddes.
Fälten runt Betlehem beboddes av flertalet fårhjordar, och den tidiga våren var enligt tradition den tid då lammen föddes. Herdarna var uppe de flesta nätter och vaktade fåren under den klara natthimlen, så änglarna som förkunnade Frälsarens födelse behövde inte väcka dem.
Guds lamm
Den lille pojken som anlände under lamningstiden är känd som ”Guds lamm” (Joh. 1:29; 1 Nephi 11:31; L&F 88:106). Det är en titel som har en djup betydelse, för han anlände med lammen och skulle en dag ”[föras] bort till att slaktas” (Jes. 53:7). Men paradoxalt nog var han också den gode herden (se Joh. 10:11), en som tar hand om lammen. Alltså representerar de här tvillingsymbolerna för hans liv både de som tjänar och de som blir betjänade. Det var inte mer än rätt att Kristus skulle ha båda rollerna, för i livet ”steg [han] ned under allt” (L&F 88:6), och i evigheten ”steg [han] upp i höjden” och är i och genom allting och ”omsluter allting” (L&F 88:6, 41). Han kände till livet från varje sida och varje vinkel, både ovanför och nedanför. Han som var den störste gjorde sig själv till den minste — den himmelske herde som blev Lammet.
Hans ankomst var mer än bara födelsen av en stor profet, anländandet av en utlovad arvinge till den kungliga tronen, eller ens ankomsten av den enda fullkomliga person som någonsin skulle vistas på jorden. Det var himlens Gud som kom ”för att vandra på sin fotpall, nästan som människa.”3
Jesus Kristus är världens Skapare och Gamla testamentets store Jehova. Det var hans röst som hördes på berget Sinai, hans kraft som uppehöll det utvalda Israel på dess vandringar och hans närvaro som uppenbarade för Enok och Jesaja, och alla profeterna, härligheten i det tillkommande. Och däri ligger julberättelsens stora underverk: När Gud och himlens och jordens Skapare uppenbarade sig personligen för världen, valde han att göra det som ett litet barn — hjälplös och beroende.
Enligt en forntida hebreisk tradition skulle Messias födas under påskhögtiden. Vi vet att denna april i tidens mitt verkligen sammanföll med veckan för påskhögtiden — det heliga judiska firandet till åminnelse av att Israels räddades undan den mordängel som dödade Egyptens förstfödda söner. Varje israelitisk familj som offrade ett lamm och strök dess blod på hemmets dörrposter av trä skonades (se 2 Mos. 12:3–30). Trettiotre år efter Kristi födelse under påskhögtiden ströks hans blod på korset av trä för att rädda hans folk från dödens och syndens mordänglar.
Påskhögtiden kan ha varit anledningen till att det inte fanns plats i härbärget för Maria och Josef. Invånarantalet i Jerusalem ökade med tiotusental under påskhögtiden vilket gjorde det nödvändigt för resande att söka boende i närliggande orter. Maria och Josef begav sig till Betlehem, Josefs förfäders hemstad, för att uppfylla kravet om en folkräkning som beordrats av kejsar Augustus. Folkräkningen föreskrev att de kunde anmäla sig i Betlehem när som helst under året, men troligen valde de påskhögtiden eftersom alla män enligt moselagen skulle presentera sig i Jerusalem under påskhögtiden.4 Eftersom Betlehem låg så nära den heliga staden kunde paret från Nasaret uppfylla två plikter samtidigt.
Härbärgets föreståndare har blivit smått ökänd under historiens gång. Men med tanke på folkmängden i regionen under påskhögtiden kan vi knappast skylla honom för inte ha någon plats att erbjuda paret från Nasaret. Större delen av de tillresande övernattade i tusentals tält som satts upp omkring Jerusalem och tusentals andra sökte tillflykt i de lokala härbärgena som kallades karavanserajer. Härbärget i Betlehem var säkert överfullt och föreståndarens erbjudande i form av ett stall var troligen en genuint vänlig gärning.
Även om paret hade fått plats på härbärget skulle det bara ha varit ett primitivt boende. En typisk karavanseraj på de tiden var en stenbyggnad med ett antal små rum, vart och ett med bara tre väggar och öppna för allmänhetens iakttagande på en sida. Men stallet var troligen en gårdsplan omgärdad av murar eller en kalkstensgrotta, där gästernas djur förvarades.5 Oavsett om det skedde på en gårdsplan, i en grotta eller annan tillflykt, hade Kristi födelse bland djuren en tydlig fördel framför ett fullsatt härbärge: Där hade de i alla fall lugn och ro och fick vara ifred. På så sätt var stallet en välsignelse. Det gjorde att den heligaste födelsen i människans historia kunde äga rum i vördnadsfull avskildhet.
Frihet för de fångna
Sju hundra år före den där första julen nedtecknade profeten Jesaja en messiansk profetia som Frälsaren senare läste upp för invånarna i Nasaret: ”Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna” (Jes. 61:1; se också Luk. 4:18–19).
När vi läser om Kristi mission att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna så tänker vi förmodligen på hans verksamhet i andevärlden bland de döda. Men vi är alla fångna — fångna i de jordiska kropparnas korruption och svagheter, och underkastade köttets frestelser, sjukdom och, slutligen, döden — och vi måste alla bli befriade.
Vad det än är som binder oss — synder, omständigheter eller tidigare händelser — kom Herren Jesus Kristus, den store Immanuel, för att befria oss. Han ropar ut frihet för de fångna och befrielse från dödens band och syndens, okunnighetens, högmodets och felstegens fängelse. Det hade profeterats att han skulle säga till de fångna: ”Drag ut” (Jes. 49:9). Det enda villkoret för vår frihet är att vi kommer till honom med förkrossat hjärta och bedrövad ande, omvänder oss och försöker göra hans vilja.
För omkring 30 år sedan träffade jag en man som jag kallar Thomas. Han var 45 år gammal när jag träffade honom. Tjugo år tidigare hade hans föräldrar blivit medlemmar i kyrkan. Thomas hade inget intresse av föräldrarnas nya religion. Men hans föräldrar älskade honom och de närde ett hopp om att deras son en dag skulle få känna att det återställda evangeliet var sant. Allteftersom åren gick försökte de många gånger övertala honom att åtminstone träffa missionärerna och lyssna på deras budskap. Han vägrade hela tiden och hånade sina föräldrar för deras religiösa tro.
En dag sade hans mor i ren desperation: ”Thomas, om du lyssnar på missionärslektionerna en gång ska jag aldrig mer prata med dig om kyrkan.” Thomas tyckte det var en bra kompromiss och gick med på att träffa missionärerna. Under de tre första lektionerna satt han bara där, full av högmod, och gjorde sig ibland lustig över det som äldsterna undervisade om.
Under fjärde lektionen, om Jesu Kristi försoning och evangeliets första principer, sade Thomas inget utan var ovanligt tyst och lyssnade uppmärksamt. I slutet av lektionen bar äldsterna sina vittnesbörd om Frälsaren. En av missionärerna kände sig sedan manad att slå upp sin Bibel och läsa följande ord:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar” (Matt. 11:28–29).
Utan förvarning brast Thomas ut i gråt. ”Försöker ni säga att Kristus kan förlåta mig för mina synder?” frågade han. ”Jag har levt ett hemskt liv. Jag förföljs av minnet av mina synder. Jag skulle göra vad som helst för att bli fri från den skuld jag känner.”
Hans högmod hade varit en fasad som dolde en själ fångad i synd och skuld. Äldsterna försäkrade Thomas om att Kristus skulle förlåta honom och befria honom från skuldens börda om han bara omvände sig och döptes och konfirmerades. Sedan bar de sina vittnesbörd om försoningens kraft. Från den stunden förändrades allt i Thomas liv. Han hade mycket att omvända sig från och övervinna, men tack vare Herrens välsignelser kvalificerade han sig för dop.
Över 20 år senare, när jag satt i kapellet i templet i Frankfurt, vände sig en gråhårig man framför mig om och sade: ”Heter inte du äldste Porter?” Till min stora glädje kände jag igen Thomas — en man befriad från fångenskap genom Jesu Kristi kraft, och fortfarande trofast i Herrens kyrka.
Kanske kan vi var och en den här julen bestämma oss för att närma oss vår Fader i himlen ödmjukt i bön och be om att hans älskade Sons kraft ska vara med oss i vår dagliga vandring, och befria oss från vår personliga fångenskap, stort eller litet.
O helga natt
I december 1987, omkring två veckor före jul, reste jag till Israel i affärer. Tråkigt nog var det inte en fredlig tid i det heliga landet. Det pågick demonstrationer på Västbanken, gatorna i gamla Jerusalem var öde och affärerna var igenbommade. Luften var fylld av politisk oro, och något som gjorde allt ännu värre var att det regnade nästan hela veckan. Turisterna som var rädda för våldet höll sig borta. Men när jag gick genom Jerusalem fylldes hjärtat av frid i vetskapen om att det här var staden som Återlösaren älskade så mycket.
Jag återvände till Förenta staternas på fredagen före jul. När sabbatsdagen grydde två dagar senare väcktes jag av tonerna till ”O helga natt”:
Från himlen bragte Frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.6
Musiken och budskapet trängde djupt in i min själ och tårarna flödade när jag begrundade Israels Återlösares förunderliga offer och fullkomliga liv, och hur han föddes för att vara de ödmjukas vän och de saktmodigas hopp. Jag tänkte på min upplevelse i Jerusalem och kärleken flödade genom hela min kropp till honom som hade kommit till jorden och tagit på sig alla människors bördor. Jag överväldigades av tanken att han kunde se mig som en vän. Jag har aldrig glömt de speciella känslor jag hade den söndagsmorgonen. De var det mest äkta vittnesbörd jag någonsin fått.
Jag vittnar om världens Frälsare. Jag vet att han lever. Jag vet att han förutordinerades före världens skapelse att ropa ut frihet för de fångna. Om hans födelse och liv säger jag: ”Kom, låt oss ära honom.”7