Det största underverket

Ellen Knell, Utah, USA

En klar septemberdag råkade vår yngsta dotter ut för en allvarlig bilolycka. Hon flögs till sjukhuset och efter en flera timmar lång operation fick vi den hemska nyheten: Vår vackra, livfulla sjuttonåriga dotter hade dött.

Månaderna som följde var smärtsamma. Vi genomled hennes födelsedag och Tacksägelsedagen och stålsatte oss inför vår första jul utan henne. Andra varnade oss för att julen skulle bli svår, men inget av allt som sades kunde ha förberett oss.

Förutom den överväldigande sorgen och förtvivlan var jag avundsjuk på andra familjer som var tillsammans, glatt firande. Jag undrade bittert: ”Varför just vi? Varför fick vi inte ett sådant underverk som andra pratar om?”

Mitt i all förtvivlan kom jag att tänka på ett tillfälle när vår församling hade en aktivitet som hette ”Jul i Betlehem”. Församlingsmedlemmarna kom klädda som om de levde när Jesus föddes. Erica som var fyra år gammal då hade en begagnad lång klänning med en sjal virad runt huvudet. Kvällens höjdpunkt var ett återskapande av Jesu födelse i något som skulle likna ett stall som var dekorerat med höbalar och en krubba. En ungt par med ett nyfött barn spelade Maria, Josef och Jesusbarnet.

När vi samlades runt den här scenen lade jag märke till att Erica inte var vid min sida. Jag fick panik, men så fick jag syn på hennes vita klänning nära krubban. Sedan förvandlades paniken från rädsla för hennes välfärd till rädsla att hon skulle störa framförandet. Jag skulle just ropa på henne, men jag hejdade mig och tittade på när hon gick fram till krubban.

Erica knäböjde försiktigt bredvid Maria och tittade upp på henne som för att få hennes tillåtelse. Sedan sträckte Erica fram händerna och tog det sovande lilla barnet i sina armar. Jag var inte den enda som lade märke till det. Andra blev snart tysta och såg på när hon knäböjde bredvid barnet. En ömsint anda spred sig bland gruppen när de insåg att det lilla barnet var Jesusbarnet för Erica.

I min sorg gav det här julminnet mig känslor av frid och tröst när jag tänkte på min lilla dotters hängivenhet. Mitt sinne hade varit fullt av frågor om livet och döden — frågor som inte verkade ha så stor betydelse innan Erica dog. När jag begrundade uppståndelsen och korsfästelsen kunde jag identifiera mig med Maria. Hon älskade sin nyfödde Son, och hon uthärdade en hemsk pina och ångest när hon såg hans lidande och död. Kristus slapp inte undan korset och Maria slapp inte undan sin sorg.

På julen firar vi början av Frälsarens liv på jorden, men för mig kommer hans födelse nu alltid att påminna mig om hans lidande, död och uppståndelse — försoningen. Tack vare att Frälsaren bröt dödens bojor vet jag att Ericas död inte är slutgiltig. Det är underverket att vara tacksam för — tidernas största underverk.