Vi kom för att få våra julklappar

Walter Emilio Posada Rodriguez, Colombia

När jag var medlem i vårt distriktspresidentskap hjälpte jag till att samordna en aktivitet där medlemmarna i distriktet donerade leksaker till fattiga barn i staden Soacha i Colombia. Vi fick ett underbart gensvar från alla medlemmarna. Inte alla julklappar var nya, men de flesta var i gott skick.

När vi hade lastat på julklapparna på bussarna som skulle ta oss till staden, kom en liten flicka fram till mig med en plastboll som varit flitigt använd och hade skrapmärken överallt. Jag höll bollen i min hand och undrade vem som hade donerat en sådan skamfilad boll. Med viss avsmak slängde jag in den under ett säte.

När vi kom fram började våra ungdomar sjunga julpsalmer. Deras sång, tillsammans med julmössorna, drog till sig en stor grupp barn. När vi började dela ut julklappar ropade barnen på andra barn. Snart hade vi delat ut alla våra julklappar.

När vi skulle åka därifrån såg jag en pojke i åttaårsåldern komma springande mot oss med sin lillebror vid handen. När de kom fram sade den äldre pojken: ”Vi kom för att få våra julklappar.” Hans oskuldsfullhet gjorde mig stum och rörde vid mitt hjärta.

Jag förklarade för honom att julklapparna var slut. Han svarade: ”Det spelar ingen roll om min julklapp inte är här, men min lillebrors måste finnas här.”

Då kom jag att tänka på bollen som jag hade kastat in under mitt säte. Jag sade till pojkarna att jag hade en julklapp till men att den var mycket enkel.

”Det har ingen betydelse vad det är”, sade han. ”Den är det.”

Jag klev på bussen och tog fram bollen. När jag gav den till den lille pojken blev han överlycklig. Han hoppade upp och ner av tacksamhet och sade: ”En boll! Det är den julklappen jag bad Jesusbarnet att ge mig.” Han fortsatte att glatt dansa runt medan han och hans storebror gick iväg med sin dyrbara julklapp.

Jag stod tyst kvar och grät medan en varm känsla av frid och tacksamhet omslöt mig. Den omtanke och osjälviska omsorg som den äldre brodern gav sin lillebror berörde mig, och jag hoppades i mitt stilla sinne att jag skulle vara lika angelägen om att välsigna andra som den äldre pojken var om att välsigna sin bror.

När pojkarna glatt gick vidare påmindes jag om Frälsarens kärlek till oss. Han glömde inte ens en liten pojke på en bergssida som hade bett om att få en liten boll i julklapp.