Vägledning för de unga
Utsikten från vägens slut
Budskapet från vägens slut är tydligt: ”Du kan göra det! Och när du gör det blir allting bättre.”
Illustration Greg Newbold
Jag ska aldrig att glömma dig, biskop Foster. Du räddade mitt liv.”
Mannen som sade detta i dag kände inte så i början. Som tonåring var han rädd. Han visste att han behövde omvända sig. Jag var hans biskop då och han visste att vi behövde prata. Men han var full av tvivel.
”Vad ska biskopen tycka om mig?”
”Håller han det här konfidentiellt?”
”Hur ska jag kunna se honom i ögonen igen?”
Sådana tankar kan kännas överväldigande och få det att nästan verka omöjligt att samla det mod som behövs för att gå vägen mot omvändelse.
Titta nerför vägen
Men låt oss titta på den vägen. Vissa delar av omvändelsen är lättare än andra. Ett steg är att få insikt. Vi vet oftast när vi gör något fel. Den Helige Anden hjälper oss att känna det. Vi måste förändra oss, och önskan att förändra sig är oftast stark.
Sedan blir stegen svårare. Herren säger att vi måste bekänna och överge. Det verkar ganska lätt att bekänna något för vår himmelske Fader när vi ber. Vi kan tillrättalägga många synder på det sättet, genom att be om förlåtelse, gottgöra felet och förbättra vårt beteende tills Anden bekräftar att vi har gjort allt vi kan.
Men vissa bekännelser kräver att du pratar med din biskop eller grenspresident. Och det var där den unge mannen befann sig. Han behövde mer hjälp än vad han själv kunde åstadkomma och behövde veta att färden var möjlig.
Hopp på vägen
De som har vandrat längs omvändelsens väg kan tala om för dig att resan verkligen är möjlig, och när du har varit där och tittar tillbaka så kommer du att se följande:
Du kan göra det. Och när du gör det blir allting bättre.
Herren befaller oss att omvända oss därför att han älskar oss. Genom sin försoning betalade han priset för våra synder, så han vet att omvändelse gör oss fria. Han stärker alla som vänder sig till honom. Alma sade att för att vi ska kunna dra nytta av försoningen så måste vi omvända oss — var och en av oss (se Alma 5:33–34). Vägen kan vara jobbig, men en biskop går vägen tillsammans med dig. Det finns hjälp längs vägen.
Så fort du börjar kommer du att känna dig lättad.
Gå till biskopen. Du finner en man som älskar dig och respekterar dig. Tilliten du kan få till din biskop är djup. Den varar för evigt, och den hjälper dig att känna dig trygg med andra biskopar i framtiden. Du får ett annat perspektiv på dina svårigheter. Med biskopens visdom och erfarenhet, och med Herrens inspiration, kan biskopen hjälpa dig få rätt perspektiv på vad du trodde var jordens undergång, när det bara är som ett gupp på vägen.
Han hjälper dig att verkligen förstå att Frälsaren är världens ljus. När du tillämpar försoningen blir ditt liv ljust, din framtid blir lovande och du förstår att ett av de största syftena med att leva på jorden är att stärka tron.
Din biskop hjälper dig igenom detta. Du kommer att älska honom och aldrig glömma honom.
Jag tror fullt och fast på att vi knyter ett särskilt band till de personer som hjälper oss i svåra tider. Hur mycket starkare är då inte bandet till din biskop när han hjälper dig igenom en andlig kris? Herren kan förstora biskopens vänlighet och hans förmåga att vägleda dig. Din biskop blir din vän för evigt.
Och för er unga män som en dag kommer att bli biskopar eller stavspresidenter själva, era upplevelser med er biskop förbereder er för den tid när ni sitter på andra sidan skrivbordet.
Låt mig avsluta genom att berätta lite mer om mitt samtal med den unge mannen. ”Biskop Foster”, sade han, ”du kommer att hata mig för det jag måste berätta för dig. Du kommer aldrig att kunna se mig i ögonen igen, och om du berättar vad jag ska säga för någon så begår jag självmord.”
Jag sade: ” Jag lovar att jag aldrig ska svika ditt förtroende. Jag tar med mig det du säger till graven.”
Han berättade om några mindre incidenter och iakttog min reaktion. Jag sade: ”Jag vet vad du går igenom. Jag kan hjälpa dig.” Då fortsatte han försiktigt tills han kom till det som han egentligen ville prata om. Jag påminde honom gång på gång om att jag beundrade honom för att han bekände synden för mig och ville ändra sig. Fastän han såg ut att vilja springa därifrån i vilket ögonblick som helst gick vi tillsammans igenom det han behövde berätta.
Var det något anmärkningsvärt? Det var det för honom. Men medan vi pratade fick han en större förståelse av den barmhärtighet som Herren erbjuder dem som uppriktigt omvänder sig. Efter det samtalet arbetade vi tillsammans och med tiden blev hans omvändelse fullständig. I dag ringer han fortfarande för att säga hej, och våra samtal är glada.
Jag hade förmånen att hjälpa honom inse att vi alla är beroende av försoningen. Och jag instämmer med honom i hans lovord till Jesus Kristus, han som egentligen räddade hans liv.