Min bön på Nordsjön

Olaf Thorlief Jensen, Utah, USA

När jag var 17 år bodde vi på en ö i södra Norge som heter Andabeløy. Min far omvändes till kyrkan på Andabeløy och jag döptes i havet där.

Jag hade blivit fiskare vid det laget och var van vid att hantera en båt. Far satte mig att ansvara för vår sjötaxifirma som anlitades av invånarna i området.

En dag 1941 fick vi ett telefonsamtal från läkaren i Flekkefjord som låg norrut. En kvinna som bodde två timmars båtväg bort behövde omedelbar läkarvård. Dr Hoffman frågade om jag kunde köra honom till henne, men mina föräldrar var oroliga på grund av en storm som rasade på Nordsjön. Vi bestämde oss för att be till vår himmelske Fader om vad vi skulle göra. Vi fick svaret att jag skulle åka iväg.

När jag lotsade ut Tryg, min tio meter långa fiskebåt, på havet, var det dåligt väder och vågorna gick höga. När jag hade plockat upp läkaren styrde jag ut genom fjorden på öppna havet. Vi skulle åka till ett samhälle precis norr om Lista som ligger på Norges klippiga sydkust. Den är känd för stormigt väder och skeppsbrott.

Jag styrde igenom stormen tills vi kom till ett klippigt sund, omkring 12 meter brett, som ledde till vår destination. Vågorna gick så höga att jag inte kunde styra båten genom sundet. Vi åkte mad rasande fart in i sundet och törnade mot klipporna.

”Vad ska vi göra?” frågade läkaren i den kraftiga blåsten.

”Vi måste be om det”, svarade jag.

Jag tog en paus och bad min himmelske Fader om vägledning. Så fort jag hade sagt amen fick jag ett tydligt svar. Plötsligt kom jag att tänka på en berättelse som jag hade hört av en gammal fiskare. Han hade fiskat i samma område under en hård storm och kunde inte komma iland. Medan han väntade ut stormen lade han märke till ett mönster för hur vågorna kom in. Efter tre stora vågor blev det lugnt en liten stund, tillräckligt länge för att han skulle kunna ta sig in i sundet.

Jag hade fiskat många gånger i det här området men aldrig lagt märke till något vågmönster. Men jag styrde båten till början av sundet där vi väntade och såg tre stora vågor komma in. Och mycket riktigt följdes de av ett plötsligt lugn. Jag förde in båten över det spegelblanka vattnet i den inre bukten och förde dr Hoffman säkert i hamn. Han skyndade sig till den sjuka kvinnan medan jag väntade i båten, tacksam över att min himmelske Fader hade besvarat min bön.

När läkaren återvände omkring en timme senare, sade han: ”Vi räddade hennes liv!”

Lättad över nyheten och väderförbättringen förde jag hem båten utan svårigheter.

Jag vittnar om att när vi behöver hjälp så ska vi be. Jag vet att vår himmelske Fader svarar.

Vågorna gick så höga att jag tappade kontrollen över båten i sundet.