Vi talar om Kristus
Ett kålhuvud av JADEIT
Författaren bor i Utah i USA.
När jag verkade som missionär i Taiwan besökte min kamrat och jag det nationella palatsmuseet i Taipei en förberedelsedag. Huvudattraktionen var ett konstverk som kallades Cuìyù Báicài. Många beundrade det, men allt jag såg var ett kålhuvud snidat i jadeit. Visst var det vackert, men jag måste ha missat något.
När vi var klara på museet frågade jag min kamrat: ”Vad tyckte du om kålhuvudet av jadeit?”
”Jag tyckte det var jättefint!”
”Varför?” frågade jag. ”Det är ju bara ett kålhuvud.”
”Skojar du? Det där grönkålshuvudet av jadeit är en metafor för mitt liv!” utbrast hon.
”Kålhuvudet?”
”Ja! Känner du inte till berättelsen?”
”Tydligen inte.”
Hon berättade för mig. Och hon hade rätt. Det blev en metafor för min mission och mitt liv.
För att jadeitskulpturen ska ha något värde måste jadeiten vara enfärgad. Skulpturer av perfekt jadeit säljs till högre priser eftersom det är nästan omöjligt att hitta perfekt jadeit. Grönkålshuvudet av jadeit är grönt i ena änden och vitt i den andra, och det har sprickor och räfflor. Ingen skicklig skulptör skulle spilla tid på ett sådant stycke jade, ingen utom en som kineserna kallar för mästerskulptören.
Om jadeiten kunde tala kan jag tänka mig samtalet den skulle haft med sin nya skulptör. Jag föreställer mig hur skulptören plockar upp jadestycket.
”Vad vill du?” skulle jaden fråga.
”Jag söker efter jade som jag kan snida i”, skulle skulptören säga.
”Leta då efter ett annat stycke. Jag har inget värde. Jag har två olika färger som är så sammanflätade att du aldrig kan skilja dem åt. Jag har sprickor och räfflor. Jag kommer aldrig att ha något värde. ”Slösa inte tid på mig.”
”Du dumma lilla jadeit. Lita på mig. Jag är en mästerskulptör. Jag ska göra ett mästerverk av dig.”
Det som gör skulpturen av grönkålshuvudet så förunderlig är att den anonyme mästerskulptören använde jadeitens svagheter – de två färgerna, sprickorna och räfflorna – för att göra grönkålshuvudet ännu mer naturtroget. Den solitt vita delen blev stjälkarna, och sprickorna och räfflorna fick bladen se levande ut. Om det inte hade varit för jadeitens ”svagheter” skulle det inte ha sett så verkligt ut.
Eftersom det här konstverket var så vackert blev det en gåva till en av kungligheterna i Kina och smyckade hallarna i vackra asiatiska palats. Till slut hamnade det på museet i Taiwan.
Det påminner mig om Ether 12:27: ”Och om människorna kommer till mig skall jag visa dem deras svaghet. … Min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.”
När jag hade sett jadeitskulpturen fick det här skriftstället en ny innebörd. Vi är alla som det här jadeitstycket, förutom att vi fortfarande håller på att snidas. Vi måste lita på mästerskulptören Jesus Kristus som tar våra svagheter och gör dem starka. I vårt ofullkomliga tillstånd fokuserar vi ibland på våra ofullkomligheter och misströstar eftersom vi inte tror att vi någonsin kommer att duga. Men vår Frälsare Jesus Kristus ser oss sådana som vi kan bli. När vi låter hans försoning verka i vårt liv, formar han oss till mästerverk som en dag kommer att bo hos konungarnas Konung.